Varför lät vi rasismen normaliseras?

KRÖNIKA Det fanns en tid då inkludering var en självklarhet, skriver Azita Miakhel.

Det fanns en tid då inkludering var en självklarhet.

På fester, i klassrum och på arbetsplatser var gemenskapen stark. Att bjuda in, hjälpa till och stå upp för varandra var en del av vardagen. Ensamhet och utfrysning var undantag — inte regel.

Vi måste alla göra vad som krävs för att återupprätta det goda samhället, menar Azita Miakhel. Foto: Privat.

Men runt 2018 började något förändras. Högerpopulistiska partier som Lega i Italien, AfD i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige vann mark. Samtidigt blev frågor om migration, nationell identitet och EU-motstånd dominerande i debatten.

Det påverkade inte bara politiken – utan också människors sätt att prata och relatera till varandra. Ord och uttryck som förr var tabubelagda blev allt vanligare, både i medier och i samtal mellan människor.

Smygrasism, nationalism och misstänksamhet tog plats i vardagen. Gränserna för vad som är acceptabelt försköts. Plötsligt var det okej att öppet uttrycka förakt – särskilt mot dem som inte anses höra till.

Samtidigt började institutioner, fack och föreningar påverkas. Sådant som tidigare varit fristående började spegla det nya samhällsklimatet. Protester mot orättvisor byttes mot rädsla för att bli ifrågasatt eller utfryst. Civilkuraget tystnade.

Den som avviker från normen — oavsett om det gäller språk, kultur, kropp eller beteende — bemöts allt oftare med misstänksamhet eller hån. Från att ha varit ett samhälle där olikhet sågs som en tillgång, har vi gått mot en kultur där avvikelse betraktas som ett hot.

Utvecklingen märks särskilt bland barn och unga. Skolan, som en gång stod för trygghet och tillhörighet, är idag för många en plats för osynlig exkludering.

Forskning visar att ungas psykiska ohälsa ökar, samtidigt som känslan av sammanhang minskar. Vem som får vara med avgörs allt oftare av anpassning till snäva normer.

Samhället har blivit mer polariserat, och tilliten minskar. Förtroendet för myndigheter, medier och medmänniskor urholkas. Klyftor växer. Polariseringen syns inte bara i åsikter, utan också i det vardagliga bemötandet: i en ovilja att förstå den andre, och en ryggradsreflex att döma snabbt.

Vi har gått från ett samhälle där tillhörighet byggdes på solidaritet till ett där anpassning är kravet. Det får inte bara konsekvenser för enskilda individer — det hotar demokratins grund.

Frågan är inte längre om samhället förändrats. Frågan är varför vi lät det ske, och vad vi är villiga att göra för att återbygga något bättre.

För att vända utvecklingen krävs det mod och motstånd. Samhällsklyftor minskar inte av sig själva.

Vi behöver ett ledarskap som vågar stå upp mot normaliserad rasism, en offentlighet som inte tystnar inför hat, och medborgare som säger ifrån när någon stängs ute.

Polariseringen bryts inte med passivitet, den kräver handling, civilkurage och tydliga värderingar.

Min fråga till dig nu: är du redo att göra din insats för ett inkluderande samhälle i din vardag?

---

Azita Miakhel är socialdemokrat och arbetar som gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi. Hon driver också en blogg och skriver dikter.

Tidigare i Rörelsen:

Maja Lundqvist: För min generation är kollektiva lösningar en utopi

Vi får inte nöja oss med ett samhälle som nästan fungerar

Det är dags att åter tända den obrutna framtidstron

---

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.