Världen kan inte vända ryggen till dem som stoppade IS
DEBATT Vi får inte svika de kurdiska frihetskämparna igen, skriver Ranjdar Fallyih.
De stod i främsta ledet när mörkret var som djupast. De besegrade Islamiska staten på marken och stoppade kalifatets frammarsch när omvärlden tvekade. De offrade tusentals unga män och kvinnor för att skydda inte bara sina egna hem – utan också vår säkerhet här i Europa.
I dag står de kurdiska områdena i norra och nordöstra Syrien återigen inför en existentiell kris. Den demokratiska vision som de byggt upp mitt i krigets aska hotas nu av både auktoritära regimer och extremistiska miliser.
Efter år av framgångsrikt självstyre har regimen i Damaskus skickat en tydlig signal: man avser att återta full kontroll över de områden som förvaltas av de kurdiskledda Syriska demokratiska styrkorna (SDF).
Det som regimen kallar “nationell suveränitet” är för kurderna en förklädd dödsdom. Det innebär en återgång till förtryck, förföljelse och ännu en våg av människor på flykt.
Dessa områden uppstod inte bara som ett maktvakuum. De blev en plats för ett unikt demokratiskt experiment baserat på jämställdhet, pluralism och lokal medbestämmande.
Med stöd från den internationella koalitionen blev SDF den avgörande kraften som knäckte IS. Men i takt med att det internationella engagemanget svalnat, har utrymmet för denna demokrati krympt.
För oss som bär med oss minnen från 1991, då världen såg på när kurderna i Irak flydde upp i bergen undan Saddam Husseins mördande regim, är dagens bilder en smärtsam påminnelse. Det är ett trauma som går i arv.
Då svek världen – tills den moraliska kostnaden blev för hög för att ignorera. Frågan vi måste ställa oss i dag är: Har vi verkligen inte lärt oss någonting?
Det råder en skriande orättvisa i dagens utveckling. De kurdiska styrkorna var ryggraden i kampen mot terrorismen. De höll linjen, befriade städer och betalade det högsta priset i blod.
Utan deras uppoffringar hade kalifatet fortfarande varit en realitet.
Nu ser vi hur samma områden attackeras och destabiliseras. Under nya politiska täckmantlar mobiliseras styrkor där befäl och soldater ofta har ett förflutet i just de extremistiska miliser vi nyss bekämpade.
Att omvärlden ger dessa aktörer legitimitet, samtidigt som de som faktiskt besegrade terrorn marginaliseras, är inget annat än ett moraliskt haveri.
Sverige och EU talar ofta och gärna om demokrati, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning. Men ord som inte följs av handling förlorar sin kraft.
Solidaritet kan inte vara något vi tar till bara när det passar våra egna intressen.
Hur kan vi acceptera att tidigare allierade lämnas försvarslösa?
Hur kan vi se på när civila återigen tvingas fly och när extremistiska krafter tillåts flytta fram sina positioner?
När folkrätten reduceras till en förhandlingsvara i ett cyniskt geopolitiskt maktspel, då sviker vi inte bara kurderna. Då sviker vi själva fundamentet för den värld vi säger oss vilja bygga.
Historien kommer att döma oss efter hur vi agerar nu. Vi vet hur det slutar när det internationella samfundet vänder ryggen till. Solidariteten kräver mer än vackra pressmeddelanden – den kräver politiskt mod.
Vi kräver nu att det internationella samfundet:
Sätter stopp för angreppen mot de kurdiska områdena och garanterar civila skydd.
Vägrar ge legitimitet åt grupper med rötter i extremism.
Prioriterar skyddet av dem som ledde kampen mot IS före kortsiktiga maktintressen.
Rättvisa uppstår inte av sig självt. Det är resultatet av politisk vilja och solidarisk handling. Världen får inte glömma sina hjältar.
Ranjdar Fallyih är aktiv inom Socialdemokraterna i Västerort i Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.