”Min syster är död, min pappa har dödat min syster”. Klockan 21.54 måndagen 21 januari 2002 tog SOS Alarm emot samtalet.

Fadime Sahindal hade skjutits med två skott av sin pappa, hemma i Uppsala inför sin mamma och systrar.

Idag är det 20 år sedan mordet som skakade Sverige. Mordet som öppnade ögonen för hur vårt samhälle sviker unga kvinnor och män som tvingas in i ett liv med begränsningar, kontroll, tvång och död.

Tanken att en familjs heder bärs av döttrarnas oskuld har präglat nära nog varje samhälle utan en fungerande och demokratisk statsbildning, där familjen, släkten eller klanen blir det enda skyddsnätet.

Det stora 1900-talsprojektet - välfärdsstaten - befriade människor genom att bygga skyddsnät för varje enskild individ. Sociala band får vara just sociala, baserade på frihet och frivillighet.

Så kan var och en göra de livsval hen vill, utan att det äventyrar den övriga familjens möjligheter till försörjning och ett gott liv. Alltså raka motsatsen till en hederskultur.

Våld, kontroll och förtryck av kvinnor sker ändå i alla samhällen och alla kulturer. Utan att förminska någon form av våld i nära relationer, så är ändå det våld som sker i hederns namn annorlunda.

När en kvinna som inte lever hedersliv orkar bryta med den man som misshandlar så får hon omvärldens stöd. Ingen runt henne anser att han har rätt att kontrollera, terrorisera eller slå. Han får bära skammen för sitt brottsliga beteende.

Vad gäller hedersbrott är det omvänt. Inte sällan är familjen och släkten drivande i att bestraffa och kontrollera. Det är också deras heder som ska upprätthållas.

För att det inte ska råda något tvivel om att en ung kvinna är ren så kontrollerar hela familjens nätverk hennes kläder, vem hon pratar med, vad hon gör, att hon inte deltagit på gymnastiken, att hon absolut inte har några killkompisar och allt annat de kan komma på.

När hon låses in, förs bort, hotas eller blir slagen är det påhejat av förövarens, och brottsoffrets, sociala krets. Heder gör brottsoffret extra utsatt.

I kampen mot hederskultur krävs tre saker:

För det första måste vi ha lagar. 2020 kom äntligen den så kallade Lex Fadime. Den innebär bland annat att det är en försvårande omständighet, som ger strängare straff, om ett brott har ett hedersrelaterat uppsåt. Där ges också möjligheten att till exempel beslagta pass vid misstanke om att ett barn kommer föras ut ur landet för att könsstympas eller giftas bort.

Just nu behandlas ytterligare en lag som definierar hedersförtryck i sig som ett brott. Brottet innebär att det blir straffbart att begå vissa brotts­liga gärningar och upprepad kränk­ning i syfte att bevara eller återupprätta heder. 

För det andra krävs att skola, socialtjänst, förskola och andra offentliga instanser som möter barnen och familjerna har väl utvecklade system för att upptäcka hederskultur. Också här har mycket skett, men än finns luckor.

Kanske är skolan viktigast som den offentliga plats alla barn möter och där det finns goda möjlighet att möta föräldrarna. För att skolan ska klara av att nå in behövs lagstöd och kommunala beslut, men också resurser. De vuxna i skolan måste helt enkelt ha tid och möjlighet att se, hjälpa och slå larm.

För det tredje och långsiktigt avgörande måste vi knäcka segregationen. Ingen i Sverige ska leva under hedersförtryck, men ingen ska heller leva ett liv där den upplever att familjens så kallade heder spelar roll för ens möjligheter till försörjning och ett gott liv.

För att bryta dessa strukturer krävs att varje kvinna och man får känna sig som en del av samhället, kan lita på det offentliga och omfamnar principen om varje enskild människas rätt. För det krävs massiva satsningar för fler jobb, bättre utbildning och en fungerande bostadsmarknad – integration helt enkelt.

Mycket har skett under 20 år, men uppskattningsvis 150 000 – 200 000 svenska ungdomar lever idag under hedersförtryck. Det är helt oacceptabelt, och ett brott mot var och en av dem, men också ett reellt samhällsproblem.

Möjligen kan det krävas något mer vad gäller lagstiftning och självklart ska de som begår brott straffas.

Men det offentligas fokus behöver nu riktas mer mot att uppmärksamma de som tvingas in i ett hedersliv, och att skapa tillit till det offentliga hos de vuxna - män och kvinnor - som upprätthåller hederskultur.

Så kan vi utrota en patriarkal sedvänja som inte har någon plats i ett modernt demokratiskt samhälle.

Idag sörjer vi, och minns Fadime Sahindal. Imorgon fortsätter kampen för varje människas rätt att välja sitt liv.