Ett vrål av frihetslängtan ekar från Teheran och ut över världen. Det fångas upp i manifestationer i snart sagt varje iransk stad och runt om i världen.

En reaktion mycket starkare än någon mulla eller ayatolla hade kunnat ana för bara någon vecka sedan.

Den 22-åriga Mahsa Amini hade hårslingor utanför hijaben, i strid med iransk lag. Hon arresterades av moralpolisen och misshandlades enligt uppgift så svårt att hon fick vårdas i respirator.

Hon avled på sjukhuset. En ung kvinna dödades för att hennes sjal inte var tillräckligt hårt åtsnörd.

De kvinnor i Iran som nu bränner sina slöjor och låter sitt hår fladdra fritt i vinden visar ett mod långt över min fattningsförmåga. De vet vilka risker de tar, hur den iranska diktaturen fungerar och vad straffet är för att inte bära sin hijab korrekt.

Deras fredliga motstånd handlar inte bara om kvinnors rätt att kläs sig som de vill. Det handlar om friheten, folkets vilja till frihet. Det väcker hopp om att störta diktaturen.

När människor går samman och gör motstånd kan det hända. Det är nu det kan hända.

Det som kommit att kallas världens första feministiska revolution ger hopp.

I Sverige har vi fått ett valresultat som ger motsatsen. Vår svenska kontext går inte alls att jämför med förtrycket i Iran, men även här behövs ett organiserat och stabilt motstånd mot mörka krafter.

Det finns inget utrymme för samförstånd eller att vara en mätt katt så som den politiska spelplanen ritats upp.

Den demokratiska högern har kapitulerat för extremhögern. Socialdemokratins uppgift är att vara motkraft och en stark opposition mot det.

Visst måste man kompromissa ibland. Det ligger i det socialdemokratiska DNA:t att göra. Och det är bra. Det är så vi har byggt det här landet starkt sedan efterkrigstiden.

Jag tillhör också de som tyckte att januariavtalet var det minst dåliga så som läget var. Det handlade om att få saker gjort och att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.

Nu är det en annan tid. Nu är inte tid för kompromisser.

Ulf Kristersson håller som bäst på att bilda den mest högerorienterade regeringen i landets demokratiska historia. Att Sverigedemokraterna inte kommer ingå i den betyder inte att de får mindre makt – snarare tvärtom.

Bevis nog borde vara den skrattande Marine Le Pen som räknar upp Polen, Ungern, Sverige och Italien när hon beskriver sitt hopp för Europa.

Det går fort. Sverigedemokraterna har redan börjat plocka inflytandepositioner och vid varje budget kommer de kunna ställa ultimatum. I praktiken kommer de styra Kristerssons regering.

Socialdemokraternas uppgift är att inte göra det lätt för regeringen. Sverige förtjänar ett tydligt alternativ till den blåbruna sörja som landet är på väg att dränkas i.

Nu skulle jag kunna rada upp en räcka reformer att driva. För när socialdemokratin är som bäst har den både en tydlig ideologisk kompass och konkreta reformer för att nå dit.

Men jag avstår. Inte för att jag inte har idéer. De trängs i huvudet. De finns i valmanifest, partiprogram och kongressbeslut. Och inte minst hos dig (så ta chansen att skriv i Rörelsen!).

Jag avstår för att jag vill peka på att det inte räcker att göra som tidigare. Sverigedemokraternas massiva inflytande över vårt land kräver mer än ideologi och reformer. Det kräver också ett förändrat förhållningssätt.

Vi måste än tydligare markera och göra motstånd mot högern. När de tagit ett fascistiskt parti i sin famn finns inte längre utrymme för samsyn.

Det är digitalt. Antingen är man medlöpare eller så är man inte. Den demokratiska högern har valt sida. Det är sorgligt. Även socialdemokratin har gjort det. Vi kommer att stå på rätt sida av historien.

Men det räcker inte med att markera. Vi måste också göra motstånd. Räta på ryggen, ta konflikter och berätta vad Kristersson gör. Och samla de som inte fallit till föga för den högerextrema vågen.

Hotet mot demokratin är reellt – även i Sverige. Fri press, kultur, bildning och öppenheten är redan i skottgluggen när Sverigedemokraterna sätter agendan.

Nej, Jimmie Åkesson är inte som mullorna i Iran. Men om vi drar ut hans politik i tangentens riktning så är olikheterna inte så stora.

Sverigedemokraterna är ett auktoritärt parti som vill få oss att glömma alla andra motsättningar i samhället, till förmån för de konflikter de skapar mellan etniska svenskar och ”andra”.

Två konflikter stör deras strategi extra mycket. Den ena är klass och den andra kön.

Sverigedemokraternas hat mot feminism handlar inte bara om att de vill hålla tillbaka kvinnor. Främst bottnar det i en biologism som ser kvinnor och män som väsensskilda. Att synliggöra ojämställdhet rubbar den föreställningsvärlden.

De vill inte tvinga på någon av oss huvudduk, men de vill att vi ska hålla oss till den kvinnliga sfären. Vara ”riktiga kvinnor” helt enkelt. Detta i meningen att vi ska acceptera vår strukturella underordning.

Det är inte samma sak, men på samma väg. Och liksom i mullornas Iran behöver feminister göra motstånd.