Jaha. Då ska tydligen 2 procent av landets BNP gå till försvaret. Oppositionens enda kritik är att det är för lite och för sent. Själv måste jag säga att jag tveksam. Men men, alla andra verkar vara överens och pengarna kommer avsättas.

Och så har regeringen presenterat åtgärder för att minska de ekonomiska effekterna av kriget för svenska hushåll. Bra. Även om jag gott kan tänka mig andra än bilister som vore viktigare att kompensera för den hotande inflationen.

Nu ser det dessutom ut som att det med Vänsterpartiets stöd till högern blir än större sänkning av bensinpriset än vad regeringen föreslog.

Extra problematiskt är det då de som bor i stora hus nyss fick stöd för höga elpriser. Att ge pengar för ökat bilåkande och uppvärmning av stora hus är inte bara fördelningspolitiskt tveksamt. Det riskerar också att bromsa upp en nödvändig klimatomställning.

När högern kombinerar högljudda krav på nya satsningar med sitt eviga tjat om sänkta skatter blir det mest pinsamt.

Var och en förstår att det inte är gratis med militär upprustning eller kompensationer till hushållen för ökade kostnader. När förslaget om 2 procent till försvaret presenterades aviserade finansministern en så kallad beredskapsskatt för finansiering.

Ärligt och bra att inte ducka för att det kommer att kosta. Men det finns problem med att låtsas som om man öronmärker en viss intäkt till ett visst ändamål. Dels för att det inte går till så. Hur utgifter fördelas fastställs i varje enskild budget.

Men främst för att ger sken av att de offentliga åtgärderna är en påse där det går att lägga in det man önskar och få ut det man vill ha. Det skapar ett helt annat tankesätt än av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov.

Samtidigt som vi ökar det militära försvaret och kompenserar hushållen så måste vi rusta för att ta emot ukrainska flyktingar. Landets kommuner och regioner ställer om och ställer upp, och det finns ett stort folkligt stöd för att hjälpa. Men också det kostar.

Dessutom har vi färskt i minnet de blottor i välfärden som pandemin satte under blixtbelysning. Och fortsatt kommer rapporter om växande ekonomiska klyftor. De allra rikaste drar ifrån ytterligare trots år av pandemi. Ojämlikheten ökar.

Kriget, ojämlikheten och brister i välfärden ställer nya krav på politiken. Sverige har förmågan att klara situationen. Men då måste en hel hage med heliga kor slaktas.

Det är exempelvis rimligt att ett land som Sverige utnyttjar möjligheten till lånefinansiering i högre grad, och att tillfälligt gå med underskott för att klara av att föra en expansiv ekonomisk politik i kris.

Däremot är det helt orimligt med den flora av skatteavdrag som både driver ojämlikhet och minskar de gemensamma resurserna. Nu är läge att fasa ut det så kallade jobbskatteavdraget. För att inte tala om ROT-avdrag och skatteavdrag för köp av hushållsnära tjänster.

Att avstå från att beskatta fastigheter, förmögenheter och arv sticker inte bara i ögonen. Det är också att avstå från rimliga inkomster för gemensamma uppgifter. Nog borde Sverige, likt andra jämförbara länder, kunna ha ett system för den typen av beskattning?

Det vore klädsamt med samma engagemang för att finansiera effekterna av kriget som politikerna uppvisar när det gäller att bräcka varandra i hur mycket man vill höja försvarsanslagen och sänka bensinpriset.

Om inte så är risken överhängande att det bara blir omfördelningar i budgeten och att den redan hårt ansatta välfärden får stryka på foten.

Kanoner ska inte finansieras med karensdagar, och det är viktigare med bra barnomsorg än med billigare bensin för att skapa ett tryggt Sverige för framtiden.