Regeringsalternativet inför höstens val är dåligt, slarvigt och desperat. Det gör att ytterst lite av de politiska konflikterna handlar om idéer och visioner.

Högern gnäller och leker influencer. Men de ställer också till det för landet.

Som den där misstroendevoteringen tisdagen den 7 juni till exempel. Jaha, så högern är inte nöjd med en socialdemokratisk minister. Det var väl inte så överraskande.

Det logiska om man inte är nöjd med regeringens politik är att spetsa sina egna förslag och presentera det för väljarna. Särskilt som valet är om mindre än 100 dagar. Men icke.

Högern tar till storsläggan och slår ett stenhårt slag i luften. Med enda effekt – att tilltron till det demokratiska systemet naggas i kanten. Vilket bara gynnar populism och extremhöger.

Så himla bra att vi då har en regering som tryggt och metodiskt tar sig an de viktiga frågorna. Som att minska de mest iögonfallande bristerna med marknadsskolan.

Riksdagen röstade om det i veckan. Förslaget var att ge en möjlighet att reglera skolpengen efter vilka behov och vilket ansvar en skola har.

Ett steg i riktning mot att låta elevernas kunskaper vara målet för varje skola. Och man kan ju tycka att det målet vore självklart. Men så är det faktiskt inte.

De skolor som drivs i bolagsform lyder under aktiebolagslagen. Där står uttryckligen att verksamheten måste gå med vinst. För det är syftet med varje aktiebolag, oavsett om de ägnar sig åt att producera tandborstar eller driva skolor.

Men trots att alla, utom de som själva tjänar på marknadsskolan och deras närmaste kompisar, vill ha förändring så röstades förslaget ner av riksdagen.

Konstigt, kanske någon tänker. Låt mig göra en snabb genomgång av de partier som röstade för att behålla världens mest marknadsanpassade offentligt finansierade skolsystem.

I nära nog varje skolbolags styrelse eller ägarkonstruktion sitter det gamla moderata politiker. I riksdagen sitter deras kompisar och kanske framtida kollegor i skolbolagsbranschen.

Moderaterna har alltid varit ett intresseparti, vars uppgift är att tillvarata de rikas intressen. Här blir det tydligt hur de också tillvaratar skolbolagen och deras ägares intressen.

Kristdemokraterna har sina religiösa friskolor att värna. Där har dagens ledning drillats. Även om just de skolorna inte drivs som aktiebolag så sätter partiet ner foten mot all form av begränsningar. Kanske av oro för att deras egna skolor står näst på tur.

Liberalerna är svåra att förstå. De har tappat sin politiska kompass och snurrar vilt. Deras enda möjlighet att hålla sig kvar i politiken är att surra sig vid Moderaterna och hoppas på stödröster.

Sverigedemokraterna bjöds på luncher av näringslivet för några år sedan. Efter det släppte de allt motstånd mot vinster i välfärden.

Dessutom har de fått rejält betalt i sin kohandel med Ulf Kristersson. Jag gissar att de själva är förvånade över hur mycket brunfärg de fått hälla över det högerkonservativa regeringsalternativet.

Och så Centerpartiet. De ska ha en eloge för att de håller gränsen mot rasismen, men de är ett borgerligt parti. När det väl gäller så står de på företagens sida. I det här fallet mot elevers rätt till en bra skola.

Riksdagens omröstning om marknadsskolan visar med önskvärd tydlighet hur det politiska landskapet ligger, med bara en sommar kvar till valet. Att det krävs mer än att M, SD, KD och L blir en minoritet efter valet för att kunna göra förändringar. Och att nu är tiden att öka intensiteten i den politiska debatten.

Synen på barn och ungas rätt till en bra utbildning och hur den står emot aktiebolagens rätt till vinstutdelning är en vattendelare i svensk politik. Men det pekar också på den större bilden, på vad som står på spel i hela välfärden.