Ett krig har många offer. Unga ryska män och kvinnor skickas ut i döden och ukrainska barn, kvinnor och män dödas och tvingas på flykt.  

Jag är stolt över den tydlighet och solidaritet som Sverige visar mot det olagliga angreppskriget. Vi bistår med stöd som gör nytta i Ukraina, driver på för hårda sanktioner mot Ryssland och rustar för att kunna ta emot ukrainare som tvingas på flykt – nu över en miljon enligt UNHCR.

Just nu talar det mest för att det kommer att bli ett långvarig krig, med upp emot fyra miljoner flyktingar som inte bara behöver tillfälligt skydd, utan en fristad för att bygga ett liv.

När de första människorna i förra veckan närmade sig den polska gränsen kom rapporter om att svarta människor nekades, motades bort med pinnar och kastades av tågen och bussar.

I viss nyhetsrapportering har det används olika ord på flyktingarna beroende på deras hudfärg. Ljushyade ukrainare har kallats flyktingar, som signalerar att de tvingas fly och behöver hjälp. Medan mörkhyade har kallats migranter, som om de bara rör sig lite över världen utan att ha några speciella skäl.

Rasismen förnekar sig inte. Den tar chansen att dyka upp och så splittring också mitt inne i en humanitär katastrof.

Samtidigt som mer än en miljon människor flytt Ukraina har läget i Syrien och Afghanistan har knappast förbättrats sedan Europas skamliga misslyckande i slutet av 2015. Tvärtom faktiskt.

Kriget i Syrien har pågått sedan mars 2011 och drivit mer än 12 miljoner människor på flykt. I Afghanistan, som varit en krigszon sedan innan Sovjetunionens invasion, har talibanerna åter tagit kontrollen.

Enligt UNHCR är idag över 80 miljoner människor i världen på flykt undan krig eller förföljelse.

Nej, alla kan inte komma till Sverige, inte ens Europa. Men att vi överlämpar hela ansvaret till redan hårt pressade och fattiga grannländer är faktiskt orimligt. Det i sig fördjupar fattigdomen och vidgar världens klyftor.

Under en av de första presskonferenserna efter Rysslands invasion Ukraina fick statsminister Magdalena Andersson frågan om hur många ukrainska flyktingar Sverige kan ta emot.

Hon svarade helt logiskt att det inte går att säga. Kriget och hur många som tvingas på flykt kommer avgöra det.

Så klart. Självklart kan vi inte sitta i vårt lilla trygga hörn av världen och räkna ut en lämplig siffra som passar oss. Vladimir Putin kommer inte att anpassa sitt krig mot det ukrainska folket efter hur svensk byråkrati planerar och räknar.

Vi har ett moraliskt och medmänskligt ansvar att ge skydd utifrån på behov och ingenting annat.

Den logik Magdalena Andersson pekar på måste gälla alla människor som tvingas på flykt, oavsett om de flyr undan rysk invasion, långvarigt inbördeskrig eller talibansk terror.  

Mänskliga rättigheter, så som de skrivs i FN:s deklaration, är universella, odelbara och icke-kulturrelaterade. De gäller alla människor och förpliktigar alla stater. Att söka asyl är en av de mänskliga rättigheterna.

När Europa stänger gränser för att hindra människor från att komma hit och över huvudtaget söka asyl, så gör vi samma sak som de som motar bort svarta flyktingar från Ukrainas gräns över till Polen.

Vi förvägrar människor att söka skydd baserat på deras bakgrund. Det är inte bara skamligt utan också ett brott mot FN-deklarationen.

Nu finns ett fönster av solidaritet i Europa. Låt oss nyttja det. Istället för att underblåsa och befästa tankar om vi och dom bör vi ta chansen att rusta svensk och europeisk migrationspolitik från den skamligt snåla hållning som nu råder.

På så vis kan vi långsiktigt stödja de som nu tvingas på flykt, och samtidigt ta ansvar för en bättre värld – en värld som håller ihop.