Det är en ovanlig valrörelse. Både för att den stundtals liknar en talkshow på speed och för att identitets- och känslofrågor får orimligt stor plats, men kanske mest för den påtagliga risken att ett neo-fascistiskt parti kan marschera in på Rosenbad om några veckor.

För den som likt mig är mer intresserad av sosseriet, både i sak och form, finns ytterligare en dimension. Det bedrivs två parallella valrörelser.

Den ena utgår från regeringskansliet (det vore aningen missvisande att skriva Sveavägen 68). Den spottar fram stora och små förslag för att bryta igenom bruset med politik.

All media fokuserar på just den mediala valrörelsen och det politiska spelet. Vem ska bli statsminister, med stöd av vem och vem säger vad om de andra?

Partiledarna åker runt mellan olika studios i en aldrig sinande ström av dueller, debatter och utfrågningar. Det är inte så konstigt, varje mediaaktör har ju nu också en tv-kanal och för Socialdemokraterna är det bra.

Magdalena Andersson är inte bara den bästa partiledaren, hon är också himla populär, långt utanför kretsen av oss som har valt henne som ledare.

Men det där med presidentvalsliknande kampanj, det känns ändå inte helt rätt i magen.

Viktigare än hur min mage mår är ändå att en allt för hård personprofilering riskerar reducera politiken till en tävling i likeability.

En Jimmie Åkesson i charmig gubbkeps och en Johan Pehrson som grillar korv drar fokus från deras obehagliga och oheliga allians.

Samtidigt trampar folkrörelsen nu på i snabbare takt. I trapphus, på radhusgator och i ringcentra runt om i landet kan du möta alla de hjältar som tar både lätta och svåra samtal med väljare.

All valforskning pekar tydligt på att det är det som gör skillnad. Det enskilda samtalet öga mot öga mellan en livs levande partiföreträdare och den som ska rösta om landets framtid.

Ingenting är mer effektivt än det där samtalet i ett trapphus vid en dörrknack, vid flygbladsutdelningen utanför Ica eller i lekparken efter förskolan. Eller för att låna Olof Palmes ord ”… i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B.”

Nu kanske någon tänker att då gör vi det då, lägger allt fokus på att knacka dörr. Bara. Släpp mediaflörtande aktiviteter och överskottet av debatter.

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Båda behövs. Alla de som för samtalen behöver peppen av att ha en partiledare som gör bra ifrån sig, som vinner debatter och som syns i positiva och folkliga sammanhang.

Och ärligt talat också att de som gör bort sig blir synade. Ebba Busch totala haveri i SVT:s utfrågning till exempel visar med önskvärd tydlighet för väljarna att det inte räcker med att vara influencer på Instagram för att vara en bra politiker.

Nu är det en dryg vecka kvar. Låt oss fokusera på det viktiga. Magdalena Anderson gör sin grej, men alla vi andra pratar med väljare.

Hotet från höger är inte bara reellt. Det är också betydligt mörkare än vi är vana vid. Varje samtal räknas.