Den blev ingen större succé när en grupp sverigedemokrater arrangerade Prideparad på Järvafältet för några år sedan.

Inte så konstigt då hatare av den typen är mer främmande fåglar i Rinkeby än vad random gay är.

I veckan publicerade Anna Lindh Foundation rapporten Intercultural Trends and Social Change in the Euro-Mediterranean Region.

Bland mycket annat spännande så slår rapporten fast att det i Sverige, jämfört med andra länder, råder både en högre grad av mångfald och en högre grad av tolerans mot olikheter.

Sverige har fyra gånger högre andel av befolkningen som är född utomlands än snittet inom EU.

Samtidigt visar undersökningen att vårt land är det mest toleranta i frågor som mäter värderingar. Till exempel hur man ställer sig till att en granne, barnens skolkamrater eller en nära släktings partner kommer från en annan kultur.

Den logiska slutsatsen är att den som lever i ett sammanhang där hen möter människor av olika bakgrund inte bygger sin syn på andra människor på fördomar. Och ett samhälle där du har en rikare palett av livsval gör också att du respekterar andras val i högre grad.

Kort sagt: Mångfald i sig bidrar till ökad tolerans generellt.

Med det inte sagt att det inte finns rasism, homofobi och andra förtryckande unkna värderingar i Sverige. Det gör det absolut.

Tusen och åter tusen människor tvingas uppleva det i sin vardag varje dag, trots att vi ligger i toppligan av toleranta länder.

Den som vill motverka det förtrycket bör alltså arbeta för fler kulturella möten och ökad mångfald. För att nå ett samhälle där var och en tillåts vara en individ, i stället för att bedömas utifrån vilken grupp hen anses tillhöra.

Sveriges stora hot mot möten och mångfald är segregationen, och hur den sliter isär samhället.

I våras kom en annan rapport som är värd att lyfta i det här sammanhanget. Den socialdemokratiska arbetsgruppen Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa som leddes av Magdalena Andersson.

I arbetsgruppens slutrapport föreslås en lång räcka reformer för ekonomisk omfördelning. Även om jag kan tycka att den avgränsar sig lite väl snävt och förhåller sig lite för mycket till det aktuella politiska läget.

En av de mest centrala slutsatserna i rapporten är teorin om att jämlikhet föder jämlikhet. Ett sammanhållet samhälle är i sig en drivkraft för ytterligare sammanhållning.

Även motsatsen gäller så klart: Ojämlikhet föder ojämlikhet och klyftor driver på segregation.

För den som är röd, och inte bara till jul, är slutsatserna egentligen ingen nyhet. Och för den som, likt socialdemokratin, har en materialistisk historiesyn är det också självklart att de materiella förutsättningarna påverkar ett samhälles värderingar.

Tålamod är en dygd för den som vill se långsiktigt hållbara reformer och reella förändringar. Men efter år av kompromisser börjar mitt tålamod tryta.

Nu har vi ännu en rapport som bevisar att det behövs mer politik för jämlikhet och mellanmänskliga möten. Det är hög tid att börja ta steg framåt.

Reform för reform måste vi utveckla och värna det som med fog kan kallas för svenska värderingar – tolerans och vilja till mångfald.

Följ Veronica på Instagram.

Share