Vi måste våga prata om Sveriges oligarker
DEBATT Därför behöver de rika betala mer i skatt, skriver Fredrik Säfsten.
Det finns ett ord som nästan helt har försvunnit ur den ekonomiska debatten, trots att det borde stå skrivet med versaler över varje budgetförhandling och varje löneuppgörelse: orättvisa.
Vi talar gärna om tillväxt, effektivitet och marknadens mystiska logik. Men vi undviker att säga det mest uppenbara av allt:
De rikaste blir rikare därför att lönerna för vanliga löntagare hålls tillbaka och därför att kapitalet beskattas alldeles för lågt. Fåtalets rikedom är inte ett resultat av någon särskild genialitet. Den är en direkt följd av de flestas brist på rikedom.
Detta är ingen naturlag. Det är ett politiskt val.
När löntagare år efter år får höra att ”utrymmet är begränsat”, samtidigt som aktieutdelningar, fastighetsvärden och kapitalinkomster exploderar, då är det inte ekonomin som talar – då är det makten.
Den som lever på sitt arbete får anpassa sig. Den som lever på sitt ägande slipper.
Vi har skapat ett system där det lönar sig mer att äga än att arbeta. Ett system som belönar passiv rikedom och straffar det arbete som får samhället att fungera.
Undersköterskan, lagerarbetaren, busschauffören och läraren bär välfärden på sina axlar, men får höra att de måste ”visa ansvar”. Samtidigt betraktas extrem rikedom som något närmast heligt, skyddat från både kritik och beskattning.
Här måste vi våga använda ett ord som annars reserveras för andra länder: oligarker. För vad ska vi annars kalla människor vars ekonomiska makt är så stor att den förvandlas till politiskt inflytande? Som finansierar opinionsbildning, äger medier och sätter gränserna för vad som anses möjligt att säga och göra i politiken?
När kapitalet koncentreras, koncentreras också makten. Och makt utan motmakt är ett hot mot demokratin.
Därför måste de rika beskattas mer. Inte av avund. Inte av hämnd. Utan av nödvändighet. Ett samhälle som tillåter extrem förmögenhetskoncentration urholkar till slut sin egen sammanhållning. Tilliten försvinner. Bitterheten växer. Och i det tomrummet frodas auktoritära idéer.
Om vi inte sätter gränser för oligarkernas makt är det vi ser nu bara början. Större klyftor. Mer otrygghet. Ett samhälle där människor ställs mot varandra i stället för att stå sida vid sida.
Men historien är inte avslutad. Den skrivs fortfarande – i fackföreningar, i bostadsområden, i vardagens samtal där människor ännu vet vad som är rätt och fel. Det finns ett alternativ. Det kräver politiskt mod och en vilja att ta konflikt med starka intressen. Men det är fullt möjligt.
Ett samhälle håller inte ihop när de som arbetar får mindre och mindre, medan de som äger får allt mer. Rikedom måste åter bindas till ansvar. Makt måste möta gränser.
Och politiken måste åter bli det den är tänkt att vara: ett verktyg för de många – inte en livförsäkring för de få.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.