Vilka är SD-tjänstemännen som inte vågar prata med TV4?
DEBATT En sak är sig lik från när jag jobbade för Jimmie Åkessons kansli, skriver Zeth Gogman.
Jag började titta på TV4-dokumentären SD-fixaren med viss skepsis. Det ska jag erkänna.
Historien kändes bekant: någon som gynnats av Sverigedemokraternas skräpiga internkultur hamnar i onåd och börjar berätta om smutsiga affärer.
Min dåliga magkänsla stärks när personen i fråga uttrycker sig i stil med “polisen har fullt upp med invandrargängen och förortshuliganerna”.
Jaha? Vad tråkigt att du fortfarande är rasist.
Jag är rädd för att vi kommer överösas av den här typen av “avhoppare” när de blåbruna förlorar valet i höst.
Men ju längre dokumentären går, desto mer fastnar jag för något helt annat.
TV4:s Kalla Fakta-redaktion har haft kontakt med sju före detta SD-medarbetare som inte vågar ställa upp framför kameran.
Sju stycken.
Det är egentligen det mest skrämmande i hela berättelsen. Inte spritnotorna, inte skattefifflet.
Vad är de rädda för? Ohemult supande?
En del av den här speciella “SD-andan” – att bara få ta för sig och njuta – är att de till och med dricker på sina årsmöten.
Det ser vi i dokumentären: Jimmies gäng behöver tre gånger mera sprit när de ska festa. Och de tycker inte att de ska betala förmånsskatt för det.
Har det tagits droger? Jag tror att de flesta förstår den korkade dynamiken i att vara en ung person och inte vilja vara den som ”fegar ur”. Har någon råkat säga för mycket på fyllan om sex och sånt?
Ett råd från nån som snart fyller trettiotre: ingen bryr sig.
Det jag mest av allt hade velat säga till mitt yngre jag är att olika relationer ser olika ut. Hade vi vetat vad mattanten i skolan när vi själva var barn hållit på med på 1960-talet så hade vi nog fått en smärre chock.
Skäms man för att det kändes rätt att bli förnedrad på jobbet? Jag tänkte på det apropå det som sägs i dokumentären om strafflekar med hemliga kuvert där chefen tilldelar vissa straffet att städa andras kontor.
Jag har inte upplevt just det, men däremot exempelvis att stå i ett hörn och skämmas för att ha gjort fel på nåt sätt. Och det var ändå bättre än att gå ut i korridoren, eftersom det var en så otäck miljö att vara i.
Jag vet inte. Men jag vet hur en miljö kan förändra ens uppfattning om vad som är normalt.
För egen del hoppas jag att folk förstår att det här inte är normalt. Det ska inte vara ett inslag i en demokratisk debatt, att folk är rädda för att tala ut, när de jobbar för medborgarna.
Arbetarrörelsen kämpade ju länge för att vi skulle få en demokrati. Just eftersom makt skulle vara nåt som inte var av Gud givet, utan var ett förtroende man fick av sina kamrater.
Jag var inte någon ängel som tonåring. Jag röstade gult till abort på KDU:s riksmöte en gång, något jag skäms över i dag. Men till och med en sån sak var resultatet av en demokratisk process där vi diskuterade en motioner och tog (ingen) ställning till den.
En SSU:are hade förmodligen känt igen hela den demokratiska arbetsformen, om än inte innehållet.
Men SD är nåt annat. Något som bygger på att inte ta hänsyn till andra människor. Där det är hela idén.
Något som, åtminstone jag, inte tycker är förenligt med grunden i en demokrati.
Jag hamnade själv på SD:s riksdagskansli under märkliga omständigheter i början av 2010-talet. Detta för att jag hatade SDU:s (numera AfS) ledare Gustav Kasselstrand, när de skulle röjas ur vägen.
Jag jobbade med att samla in rasistiska uttalanden från sverigedemokrater på internet för att få dem uteslutna ur partiet.
Mycket av det mina kompisar på den tiden trodde på kläddes i ord som “feminism” eller “liberalism”. Begrepp som hade varit obegripliga begrepp på nutidens högerkant, efter Donald Trump.
Det känns svårt att relatera till den högerextrema normaliteten bland unga killar idag.
Men en sak är uppenbarligen densamma. I slutändan är poängen med alltihopa att känna sig bättre än nån annan. Jag ska få behandla dig lite som jag vill. För att jag, av naturen, helt enkelt är bättre än dig.
För mig är det en människosyn som inte går ihop med att ha respekt för varandras olikheter.
Och därmed inte med själva demokratin.
Zeth Gogman är socialdemokrat från Tyresö.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.