Yakop Dighzarian: Sluta skämmas för dina principer
DEBATT I dessa tider kan tystnad vara en form av medbrottslighet.
Allt fler människor upplever att politiska konflikter handlar om mer än bara åsikter – de rör grundläggande frågor om rätt och fel, om tolerans och intolerans.
Filosofen Karl Popper beskrev toleransens paradox: om vi tolererar intoleransen, riskerar vi att förlora de självaste värden som gör ett öppet samhälle möjligt.
Det är en tung sak att säga upp vänskap på grund av politik, men vi måste fråga oss: Vad händer när politiken – när våra mest grundläggande värderingar – definierar oss så starkt att vi inte längre kan ignorera dem i våra nära relationer?
Den ökade kulturella splittringen vi idag ser i samhället är i mångt och mycket ett resultat av demagogiska utspel och en mer accepterad dogmatisk världsåskådning.
I en värld där politiken alltmer genomsyras av polarisering, populism och kulturkrig, har något gått förlorat. Vi lever i en tid där ideologiska strider skapar allt djupare klyftor mellan oss – inte bara i samhället utan också i våra mest personliga relationer.
För många av oss har politiska övertygelser blivit en fråga om grundläggande värderingar, om människosyn och rättvisa. Men när dessa värderingar kolliderar med dem vi står nära, tvingas vi göra svåra val.
Politik är inte längre bara en fråga om ekonomiska reformer och idéer. Inte för att det någonsin varit enbart det, men för allt fler har det blivit en kamp om moral och identitet.
I ett alltmer polariserat samhälle krossas relationer under tyngden av oförsonliga värderingar. Familjeband bryts, vänskaper går förlorade, och det som en gång var en trygg hamn av tillhörighet har förvandlats till ett slagfält av besvikelse och skuld.
Det är inte sällan som det uppstår en känsla av skuld över att vara en principfast ideolog och samtidigt fortsätta associera sig med människor som inte delar samma människosyn.
Det kan handla om vänner vars värderingar skiljer sig markant från ens egna, och genom deras blotta närvaro får dig att ifrågasätta din personliga integritet och moralkompass. Skulden handlar inte om att ha olika åsikter – det är naturligt och kan vara berikande.
Nej, det handlar om att man tröttnat på att känna sig som en hycklare för att ha prioriterat sällskapets nöje över fundamentala grundvärderingar. Det är som att simma mot en ström av självförakt.
“Det handlar om att stå fast vid de värderingar som en gång format oss: medmänsklighet, rättvisa och kärlek till din nästa.”
Om vänner eller familj röstar för att inskränka mänskliga rättigheter eller rättfärdigar hatfylld retorik med religiösa argument, blir det svårt att upprätthålla relationer utan att kompromissa med sina egna ideal. Gränsen dras när du röstar för att skada andra och rättfärdigar det med bibelverser som översatts i ond tro.
Man kan reflektera över hur det kommer sig att det tagit år för människor att bryta från relationer med sådana fundamentala meningsskiljaktigheter. En av många förklaringar ligger i kraften hos nostalgin, en dragning till minnen från barndomen eller tidigare faser i livet som ofta håller människor kvar i relationer långt efter att de slutat dela viktiga gemensamma värderingar.
Men till slut blir det tydligt att dessa band inte längre stärker självkänslan – den dräneras. Varje gång man lämnar ett sådant socialt sammanhang känner man en gnagande känsla av att ha svikit sig själv.
För om man konsekvent står ensam på ena sidan av en större samhällsfråga, så inser man att klyftan är djupare än bara politisk. Den handlar om ett värdesystem som för många inte längre går att kompromissa med.
Och när det inte finns ett gemensamt intresse av värde kvar, när grunden som en gång delades har eroderat bort, krossas hjärtat lite varje gång man ses. Att känna sig som en hycklare i sitt eget liv är ett pris som många inte längre är villiga att betala för en kväll av skratt eller nostalgi.
Slutligen måste man förstå skillnaden mellan att vara oense om politik och att vara oense om mänskliga rättigheter.
Det kan debatteras ekonomiska modeller eller skattepolitik och ändå respektera varandra, men när man röstar för att inskränka rättigheter för människor på grund av deras kön, sexualitet, etniska tillhörighet eller annan diskrimineringsgrund så korsas en gräns.
Det handlar om att stå fast vid de värderingar som en gång format oss: medmänsklighet, rättvisa och kärlek till din nästa.
Det är hjärtekrossande att behöva se människor ge upp dessa värderingar och överlåta sig till en retorik som bygger på hat, exkludering och intolerans.
Så det är inte konstigt att höra om hur alltfler människor endast vill omge sig med människor som har en positiv inverkan på dennes liv. Populismens förslavning av politiken orsakar nationell skilsmässa.
Tiden för att undvika konflikter är över. Tystnad är inte alltid en dygd, utan i många fall en form av medbrottslighet. Att sätta gränser för relationer som underminerar de värderingar man håller högst är inte intolerans – det är självrespekt.
“Om de har gjort sitt val – så har jag gjort mitt.”
Yakop Dighzarian är fackligt och politiskt aktiv i Södertälje.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Fint skrivet!
Mycket bra skrivet!