Första maj frågar oss vilka vi väljer att vara – i vår tid
KRÖNIKA För första gången på 20 år har vi en verklig möjlighet till förändring, skriver Annie Ross.
Kära vänner,
Vi samlas på första maj – inte av vana, inte av plikt – utan för att vi delar en övertygelse.
En övertygelse om att alla människor är födda fria och har samma värde. Att arbete ska ge värdighet – inte slit och otrygghet. Att vi bygger det meningsfulla livet gemensamt, i solidaritet – inte på egen hand.
Vi samlas inte som individer var för sig. Vi samlas som del av något större: en historisk rörelse för frihet, jämlikhet och solidaritet.
Vi är del av samma historiska rörelse som kämpat och vunnit mot slaveri och apartheid; för rösträtt, demokrati och alla människors värdighet.
Samma idéer som burits av den franska upplysningsfilosofen Rousseau, av frihetskämpar som Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi,
och av socialdemokrater som Olof Palme här hemma.
Första maj påminner oss om hur vår övertygelse binder oss samman. Första maj frågar oss vilka vi väljer att vara – i vår tid.
Så låt oss tala om vår tid.
I 20 år har Sveriges riksdag haft borgerlig majoritet. I 30 år har svensk politik präglats av stram ekonomisk politik, skattesänkningar och avregleringar.
Under den tiden har något hänt med Sverige. Vi har gått från att vara världens mest jämlika land till att bli landet där klyftorna ökar snabbast i den rika världen.
Det har blivit dyrt att arbeta – men lönsamt att äga.
Samtidigt har vår välfärd marknadiserats: skola, vård, omsorg, elnät, järnväg – saker som borde hållas ihop av samhället, har styckats upp och gjorts till affärer.
Tryggheten har ersatts av stress. Gemenskapen av konkurrens.
Det märks i kroppen: i axlar som aldrig sjunker, i magar som knyter sig söndag kväll, i känslan av att alltid behöva prestera – och ändå inte räcka till.
Det här är inte en naturlag. Det är resultatet av politiska beslut.
Och ja – utvecklingen har förvärrats dramatiskt under Tidöregeringen. Men problemen började inte 2022. De har växt fram under lång tid.
Därför har det också krävts något mer än kritik. Det har krävt förändring och förnyelse inom socialdemokratin.
Under de senaste åren har socialdemokratin också omprövat sin politik och roll i samhällsutvecklingen. Vårt parti har blivit tydliga med vad många länge känt: att marknadiseringen av välfärden och infrastrukturen ligger bakom många av våra största samhällsproblem.
LO och fackföreningsrörelsen har drivit på – för slopad karens, höjda pensioner och stärkt välfärd.
Tusentals socialdemokrater i hela landet har organiserat sig för en förnyad ekonomisk politik som ger oss råd med välfärd, klimatomställning och ett samhälle som håller ihop.
Jag är oerhört stolt över den roll som S-föreningen Reformisterna spelat i denna förnyelse, som krävt stor kraft, mod och organisering för att förverkliga. Och på den senaste partikongressen tog socialdemokratin tydliga steg mot en modigare rörelse.
Nu finns en politik för att börja minska klyftorna, bygga bostäder som människor har råd med, lägga en grundplatta för välfärdens finansiering, ta statligt ansvar för industri-, energi- och klimatomställningen, samt ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.
Har vi de färdiga lösningarna på alla samhällsproblem? Nej.
Förändringsarbetet är inte klart. Många av oss har fortfarande ännu större ambitioner. Men vi har en förnyad och rejäl socialdemokratisk politik som har förmågan att börja vända utvecklingen och ta Sverige i en ny riktning.
På riktigt.
Efter många år av misstro och försämringar kan det vara svårt att tro på förändring. Jag förstår det. Förändring är svårt, och tar tid. Ibland har jag själv varit så uppgiven att jag varit nära att ge upp.
Men det som får mig att fortsätta är en enkel insikt: vår historia visar oss om och om igen att förändring är möjlig. Kampen för rösträtt, arbetstidsförkortning och föräldraförsäkring visar att det går att förändra samhället.
Hopp om förändring är inte att vara naiv. Att tro på förändring är ett medvetet beslut – trots svårigheterna. Det är att tända ett ljus – just för att det är mörkt.
Inte för att det är lätt. Utan för att det är rätt.
Och för att det rätta är möjligt.
Nu står vi vid ett vägskäl.
För första gången på 20 år har vi en verklig möjlighet till förändring: en rödgrön majoritet i Sveriges riksdag. En majoritet som kan bryta med 30 år av åtstramningar, privatiseringar och växande klyftor.
Det här vägskälet är vad valet 2026 måste handla om. Ska vi fortsätta på samma inslagna väg – med mer ojämlikhet, mer otrygghet och ett samhälle där splittringen växer?
Eller ska vi välja att gå i en ny riktning – en vänstersväng, som högerpartierna kallar det? Mot ett jämlikare samhälle där människor som behöver det får samhällets stöd, och vi bidrar efter förmåga igen.
Ett solidariskt samhälle där människor känner samhörighet och lojalitet till varandra. Ett hållbart samhälle där framtiden finns kvar som ett löfte, också för våra barn och barnbarn.
Det är början till en förändring värd att kämpa för.
Vid varje dörrknackning. I varje samtal. Varje möte.
På denna första maj – låt oss visa att socialdemokratin återigen har viljan att förändra!
Vi står på axlarna av de människor som byggde välfärdsstaten. Som gav oss rösträtten, friheten, demokratin, skolan, föräldraledigheten, semestern, arbetstidsförkortningen.
De som organiserade sig när inget var givet. De som påminner oss om att förändring är möjlig.
Så våga tro på förändring!
Gå ut i den här valrörelsen med glädje. Med beslutsamhet om att det är dags nu, efter decennier av borgerligt styre, för en rödgrön majoritet i Sveriges riksdag, och för en ny riktning för Sverige!
Annie Ross är ordförande för S-föreningen Reformisterna. Ovanstående är hennes manus till sitt förstamajtal i Gubbängen i Stockholm. Det talade ordet gäller.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|