Bristen på östrogen är inte en Mon-Amie-jakt – det är en samhällskris
DEBATT Systemet låter kvinnor gå sönder för att få siffrorna att gå ihop, skriver Alexandra Einerstam.
Jakten på Mon-Amie-burken kan skapa köer och hysteri.
Och visst kan de som inte får tag i burken bli upprörda och ledsna, men livet fortsätter ändå. Ingen blir sjukskriven för att en kaffeburk i begränsad upplaga saknas bland samlarföremålen där hemma.
Så ser det dock inte ut när vi talar om östrogenläkemedel.
Just nu är tillgången på hormonbehandling i Sverige osäker. Lenzetto har lämnat högkostnadsskyddet och är restnoterat i hela landet. Tillverkaren kan inte leverera så att det räcker till alla – och väljer dessutom att sälja på andra marknader där priset är högre.
Resultatet? Kvinnor som är ordinerade Lenzetto står nu med dyrare medicin på pappret – men i verkligheten ingen medicin alls.
När Lenzetto försvinner som alternativ tvingas kvinnor kontakta sina gynekologimottagningar för att få nya recept (till exempel på Estrogel). Då ska läkaren gå igenom journalen, fundera på alternativ, skriva nytt recept och ibland justera doser flera gånger.
Det här händer inte för en enskild patient, utan för många samtidigt. Mottagningar runt om i landet lägger värdefull tid på att jaga ersättningspreparat, i stället för att ägna sig åt utredning, uppföljning och annan vård. Under tiden sitter patienterna och väntar utan fungerande behandling.
Det är inte bara frustrerande. Det är direkt skadligt, såväl för oss som saknar medicinen som en redan hårt belastad vård.
Vi vet vad som händer när hormonbehandlingen inte fungerar eller avbryts. Muskel- och ledvärk ökar, tröttheten blir tung och seg, sömnen försämras, koncentrationen brister.
Många blir nedstämda. Ja, vissa blir till och med deprimerade.
Till det kommer vallningar som slår till mitt i ett möte eller under ett arbetspass, svetten rinner, hjärtat rusar och den där känslan av att man tappar kontrollen över sin egen kropp.
Huden börjar klia, kroppen känns svullen, magen strular, underlivet förvandlas till en öken och sexlivet påverkas. Minnet svajar, man tappar ord, tappar tråden och tappar tålamodet.
Det här är inte små störningsmoment som går att lösa med att vila eller tänka positivt. Det är symptom som på riktigt avgör om man klarar av att jobba heltid eller ens kan ta sig till jobbet.
Det här är en arbetslivsfråga, en folkhälsofråga och en jämställdhetsfråga. När kvinnor i medelåldern och uppåt inte kan räkna med stabil, rimligt prissatt hormonbehandling drabbar det inte bara dem.
Det drabbar hela arbetsmarknaden och i förlängningen hela ekonomin.
Vi skulle aldrig acceptera att till exempel insulin eller astmamedicin plötsligt blev både dyrare och svår att få tag på, samtidigt som patienter uppmanas att “se över sina alternativ”. Ändå är det precis så hormonbehandlingen ser ut för många idag.
Beslut om subventioner och bristsituationer måste ta in hela bilden. Det räcker inte att räkna pris per förpackning.
Det kostar också när människor inte kan arbeta, när smärta och trötthet leder till sjukskrivningar och när vården fylls av problem som hade kunnat undvikas med stabil behandling.
Och det kostar i livskvalitet när människor gång på gång tvingas välja mellan sin medicin och andra nödvändiga utgifter.
Jakten på Mon-Amie-burken kan vi fortsätta skratta åt. Den är frivillig.
Jakten på östrogenpreparat är det inte. Den pågår varje dag på apotek, i vårdtelefonköer och vid köksbord där människor försöker få sin vardag att gå ihop.
Politiker och ansvariga myndigheter måste ta detta på allvar. Vi behöver en läkemedelspolitik där pris, tillgång och konsekvenser för arbetsliv och hälsa faktiskt vägs ihop.
Så länge det inte sker är det inte kvinnors ansvar som brister.
Det är systemet som låter kvinnor gå sönder för att få siffrorna att gå ihop.
Alexandra Einerstam är väktare och skribent.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Det är skevt det här. Man ska inte behöva äta medicin för att ett samhälle ska fungera.