Christopher Nolans odyssé kan ta kål på myter om antiken
DEBATT Matt Damon är inte mer grekisk än Lupita Nyong’o, skriver Alva Andersson.
Jag har inte sett Christopher Nolans filmatisering av Odysséen än, men jag är glad för att just den har kommit ut nu.
Filmen har varit hett omdebatterad och kritiserad, framförallt för huruvida historiskt korrekt den skildrar det antika Grekland. Mycket kritik kring filmens inkorrekta historieskildring verkar egentligen handla om att driva på det tröttsamma ”kulturkriget”, då det främst fokuserar på skådespelarnas hudfärg och sexuella läggning.
Att Matt Damon som spelar Odysseus inte är en gnutta mer grekisk än Lupita Nyong’o som spelar Helena i filmen är alltså inget som kulturkrigarna bryr sig om.
Utöver all ytlig och fördomsfull kritik, finns det dock legitim historisk kritik, som ifrågasätter uppfattningar som filmen, och även vi, tar för givet:
Varför anses Odysséen vara en viktig del av västerländsk kanon? Och varför har vi fått lära oss att antika Grekland är begynnelsen av det västerländska samhället?
Nolan är en otroligt talangfull regissör, och jag vill förtydliga att han har all rätt att tolka Odysséen på sitt egna sätt. Man behöver inte ha sett filmen för att märka att hans tolkning inkluderar många myter om det antika Grekland som lever kvar i vår kollektiva uppfattning, och det är uppmuntrande att se hur diskussionerna kring filmens historiska aspekt utbildar oss alla.
Nolans odyssé skapar möjlighet för allmänheten att diskutera och kanske även ta kål på myterna som vi har fått lära oss om antikens Grekland. Och det är viktigt i dagens politiska klimat.
Det är hög tid att vi sluter se antikens Grekland som grundaren av den västerländska civilisationen, och istället erkänner att Nolans spektakel snarare speglar våra egna kollektiva uppfattningar.
Västerländsk civilisation är ett begrepp som politiker och politiska kommentatorer numera använder frikostigt, men det är kontroversiellt och svårdefinierbart bland historiker och akademiker.
Oavsett om begreppet har akademisk validitet, finns det dock en kollektiv uppfattning om vad den västerländska civilisationen är. I skolan fick man lära sig att den västerländska civilisationen innefattar idéer om demokrati och humanism, och att den uppkom i antikens Grekland.
Så om antikens Grekland ska vara grundaren för det västerländska samhället, ska det väl vara demokratiskt, humanistiskt och europeiskt?
Aten anses mycket riktigt ha haft den första demokratin, och ordet demokrati i sig kommer från det grekiska språket. De grekiska filosoferna inspirerade humanismen i renässanstidens Europa. Därtill är Grekland ett land som ligger i Europa.
Det är tre faktum, men de saknar kontext.
En snabb titt på en karta visar att majoriteten av antikens grekiska värld under exempelvis Alexander den Store och den hellenistiska tiden (323-31 f.Kr.) låg i vad vi idag betecknar som Asien. Naoíse Mac Sweeney, professor i grekisk arkeologi, anser att det antika Grekland främst var asiatiskt samt att det var lika afrikanskt som det var europeiskt.
Utöver geografiska lägen så kan man fundera på de kulturella strömningarna. Något som fick mig att ifrågasätta min egen uppfattning om att antikens Grekland var europeiskt, var när jag fick lära mig hur buddhismen kom dit innan det kom till Kina, och att denna grekiska buddhism främst utövades i nutidens Pakistan.
Antikens Grekland influerade och blev influerat av Asien och Afrika, och det stämmer alltså inte att det kulturella arvet från antikens Grekland skulle tillhöra Europa mer än det skulle tillhöra Asien eller Afrika.
Under medeltiden framhävdes humanistiska värderingar inom religiös kultur när kyrkorna studerade klassiska verk, bland annat från antikens Grekland. Européerna var dock inte de enda som inspirerades av de grekiska filosoferna, vars idéer främst levde kvar i det Bysantinska riket och även inspirerade medeltidens islamiska värld.
Mac Sweeney förklarar dock att det europeiska anammandet av antikens Grekland som en del av sitt historiska arv, först skedde under renässansen, och då främst på grund av den tidens geopolitik.
Under den tidiga medeltiden ansågs det antika Grekland vara förknippat med det ortodoxt präglade Bysantinska riket, som inte ansågs ingå i det katolska Europa. Antika Grekland ansågs alltså inte vara en del av europeisk historia, förrän Bysans föll och ersattes av det islamska Ottomanska riket.
De starka militära och religiösa konflikterna mellan ottomanerna och Europas kungliga familjer skapade behovet av ett antikt arv för européerna för att kontra det ottomanska. Därmed anammades det antika Grekland som européernas kulturella arv.
Under 1500-talet började europeiska länder att kolonisera delar av Asien och Afrika, och då användes narrativ om antikens Grekland för att förhöja européerna över de människor som de koloniserade.
Att de antika grekerna förmodligen hade mer genetiskt gemensamt med de koloniserade människorna i Asien och Afrika än med européerna som koloniserade dem var oväsentligt; antikens Grekland hade blivit en vit, europeisk civilisation för européerna som levde under den sena medeltiden.
Den missuppfattningen finns kvar än idag.
Antikens Grekland var inte ”vit”, europeisk eller särskilt humanistisk heller för den delen. Slaveri och brutalitet var en del av deras vardag, och det ansågs inte vara moraliskt fel.
Men det går väl ändå inte att argumentera emot att den västerländska demokratin kommer därifrån?
Nej, tekniskt sett anses antikens Grekland vara den första demokratin, men det var inte en demokrati som gav folket makt. Den vetenskapliga journalisten Angela Saini argumenterar att demokratin i antika Aten främst skapades för att konsolidera makten hos slavägande män, på bekostnad av slavar och kvinnor i alla samhällsskikt.
Den informella makt som de slavägande kvinnorna hade försvann när makten formaliserades till en exkluderande demokrati, och därmed argumenterar Saini att Atens demokrati ironiskt nog gjorde Aten mindre demokratisk. Det som Aten kallade för en demokrati skulle nog anses vara en form av oligarki idag, och den skulle definitivt inte vara representativ.
Det är inte konstigt att vi utgår från att antikens Grekland är en del av vårt västerländska arv, för det antagandet har förstärkts många gånger sedan medeltiden. Det är inte heller konstigt att huvudkaraktärerna i Nolans skildring av Odysséen främst spelas av skådespelare med nordeuropeiskt ursprung, eftersom han verkar skildra en tidig version av vårt västerländska samhälle.
Det skulle vara omöjligt för Nolan att göra en version av Odysséen som gjorde alla nöjda, då det finns så mycket myter om antikens Grekland, och djupare kritik avslöjar lager på lager av propaganda och historisk revisionism.
Kritiken kring den minimalistiska estetiken som Nolan använder sig av i Odysséen är, till exempel, mer än en enkel smakfråga.
Under renässansen inspirerades många konstnärer av de grekiska marmorstatyerna, som ansågs vara mästerligt skulpterade men minimalistiska eftersom de var i omålad vit marmorsten. Dessa statyer blev ett bevis för de antika grekernas goda och återhållsamma smak som skilde sig från andra antika civilisationers maximalism.
Senare, när färgrester upptäcktes på grekiska marmorstatyer, skrapades de bort av viktorianska arkeologer som inte ville ändra sin uppfattning om antik grekisk konst och erkänna att den var precis lika färgglad och maximalistisk som antik asiatisk eller afrikansk konst.
Nolan gör absolut inget fel i att skapa en film efter sin egna estetiska smak, men detta val ekar det historiska valet av att misstolka grekisk konst som minimalistisk för att kunna påvisa den västerländska civilisationens överlägsenhet.
Antikens Grekland användes för att stärka de kristna européernas historiska arv när de ville särskilja sig från de muslimska ottomanerna på medeltiden, och under det kalla kriget jämförde amerikanska politiker USA med Aten för att särskilja landet från Sovjetunionen som jämfördes med Sparta.
Många högerkommentatorer nuförtiden, som har kritiserat filmens historiska brister på grund av filmens ”mångfald”, vurmar om en antik västerländsk civilisation som aldrig fanns.
Om Nolan hade gjort en mer historiskt korrekt version av Odysséen, utan nordeuropeiska skådespelare och med mycket mer homosexualitet, så hade dessa högerkommentatorer förmodligen blivit ännu argare, för deras bild av antikernas Grekland är egentligen högervriden propaganda.
Jag hoppas att Nolans Odyssé fortsätter att väcka konversationer om antikens Grekland, och att den får fler att ifrågasätta versionen av antikens Grekland som vi känner till.
Det är svårt att föreställa sig hur annorlunda antikens Grekland var från dagens västerländska samhällen, men det är bara fantasin som sätter gränser. Jag misstänker att Nolans tolkning kommer att visa en antik värld som speglar vår västerländska värld.
Men oavsett hur filmen skildrar grekerna är jag ändå glad att den finns. Filmen har redan väckt min nyfikenhet kring antikens Grekland, och jag vet att jag är långt ifrån ensam.
Kan det bli en kulturell renässans i vår tid kring antika Grekland som leder till att vi ifrågasätter och omtolkar våra moderna myter om ”väst” som präglar vår politik än idag?
Det är dags att ta kål på myter om antikens Grekland om vi vill se alla dess fantastiska och skrämmande aspekter.
Alva Andersson är vårdbiträde och student.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Men Rom, då? Kanske dags för nåt rafflande om Teutoburgerskogen! Med Whoopi Goldberg som hednisk skogshäxa och elever från statens scenskola som efterblivna - men påhittiga - germaner.