Den mänskliga närvaron får inte digitaliseras bort
LEDARE Umeå centralstation var som en kuslig sci-fi-film, skriver Wendela Dryler.
Snöblandat regn faller över Umeå centralstation. Jag och familjen har firat påsk i björkarnas stad och ska nu ta tåget hem till Stockholm.
Men tåget kommer aldrig.
Med jämna mellanrum meddelar en artificiell röst att vårt tåg är försenat ytterligare tio minuter. De framskjutna avgångarna är så tätt inpå varandra att ingen vågar gå in och värma sig i stationshuset.
Vi resenärer får stå och huttra tillsammans på utomhusperrongen, där antalet sittplatser kan räknas på fingrarna.
Efter en och en halv timmes väntan, meddelar den monotona rösten att tåget är inställt. Vi ombeds hitta alternativ resa på egen hand.
Stationen är obemannad, det finns ingen personal att fråga. Det finns inte ens en Pressbyrå.
Vi är helt utlämnade till den artificiella rösten som uppmanar oss att lösa det själva.
Försenade tåg och inställda avgångar är inget nytt. Att bli uppmanad att fixa en egen resa på en obemannad station är dock en ny bottennivå.
Det är som en kuslig sci-fi-film där all mänsklig interaktion har digitaliserats bort.
Det slutar med att vi stressbokar flyg hem, då alla tåg senare under dagen är fullsatta.
Precis när vi har betalt för biljetterna, får vi ett sms från SJ om att de har bokat plats åt oss på ett senare tåg. Meddelandet kommer bara någon minut innan vi har rätt till ersättning för en alternativ resa.
Vi har alltså gjort som vi blivit beordrade – och bokat dyra flygbiljetter helt i onödan.
I brist på tilltro till tågtrafiken, väljer vi ändå att använda biljetterna. Nästa tåg kan ju bli inställt det också.
När jag sitter och smuttar på en kopp te på flygplatsens café, slår det mig hur markant skillnaden i mänsklig närvaro är.
Här på flygplatsen finns det personal att interagera med och människor som ropar ut meddelanden i högtalarna. Här finns det också gott om bekväma sittplatser och ett café att beställa från.
På tågstationen fanns inget av det.
Av säkerhetsskäl lär en flygplats alltid kräva högre bemanning, men någon form av miniminivå borde ändå finnas på en tågstation.
En sådan miniminivå skulle kunna vara att det alltid ska finnas en stationsvärd på plats. Hade det funnits på Umeå central, hade vi aldrig bokat de där dyra flygbiljetterna.
Stationsvärden hade kunnat lugna oss förvirrade resenärer med att SJ skulle lösa en alternativ resa.
Kostnadsbesparingarna har gått alldeles för långt.
När vi digitaliserar bort den mänskliga närvaron, lämnas resenärer utan vägledning. Och för de mest utsatta grupperna i samhället blir tågtrafiken i praktiken otillgänglig.
För vissa är i behov av stöd även när själva tågtrafiken fungerar. Det handlar om alltifrån förvirrade turister som inte förstår svenska skyltar, till äldre och funktionsnedsatta som kan behöva extra hjälp.
Det är mycket som behöver göras för att rusta upp den svenska järnvägen och se till att tågen går i tid: nya spår behöver byggas och underhållsskulden måste betas av.
Någonting som i alla fall inte kräver lika mycket investeringar och tid, är att öka bemanningen på perrongerna.
När något inte fungerar som det ska, är en människa att resonera med oersättlig. Och när det gäller tågtrafiken, är det jämt och ständigt något som strular.
Så nästa gång jag blir strandsatt på en utomhusperrong i snöblandat regn, hoppas jag åtminstone att det finns en stationsvärd där som kan hjälpa till.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.