Det räcker inte att vinna regeringen för att vinna makten
ESSÄ Vänstern behöver bli bättre på att läsa Machiavelli, skriver Johan Sjölander.
Många känner nog ett behov av att förändra samhället, en längtan efter något annat. Men vi pratar ganska lite om hur det skulle kunna gå till.
Jag tänker att den mest försummade delen i den teoretiska vänsterdiskussionen handlar om skillnaden mellan samhällsmakt och regeringsmakt. Alltså frågan om under vilka förutsättningar den politiska makten faktiskt kan utövas.
Tanken slår mig när jag läser forskarantologin Vad blev det av socialismen? – särskilt Werner Schmidts bidrag De trodde de satt vid makten.
Det är ett kapitel om den svenska relationen till Nazityskland. Schmidt driver, med stöd i historiska källor, tesen att Sverige under trettiotalet och fram till att krigslyckan vände i viktiga avseenden präglades av tyskvänliga maktintressen.
Den linjen bars enligt honom inte främst av politiska beslut, utan av eliter i näringsliv, militär och diplomatkår.

När Hitler firade sin femtioårsdag var det till exempel, förutom högerledaren Bagge, uteslutande näringslivstoppar som bjöds in från Sverige. Och det var näringslivet som, med stöd av enskilda diplomater, fördjupade det ekonomiska beroendet mellan länderna under trettiotalet. Ett samarbete som också hade stöd i delar av de militära eliterna.
Allt detta skedde under en socialdemokratisk regering. En regering som i grunden ville något annat.
Schmidts historieskrivning är inte okontroversiell, och andra historiker betonar att relationen till Tyskland var mer komplex. Men för denna text är det inte avgörande, jag är inte ute efter att döma i frågan.
Poängen Schmidt gör är nämligen snarare att grundlagens formulering om att all offentlig makt utgår från folket riskerar att dölja något väsentligt. Till och med en sådan statlig kärnuppgift som utrikespolitiken påverkas, och kan under vissa förhållanden domineras, av andra krafter.
Alltså att det är skillnad på att formellt inneha regeringsmakten och reellt inneha samhällsmakten.
Det här resonemanget kan slå mot socialdemokratin från två håll, beroende på hur vi väljer att tro på det:
Antingen tar vi till oss det fullt. Det leder till en form av övertro på strukturer, där man på ett mer ortodoxt marxistiskt manér hävdar att reformismen i grunden är en bluff. Det är ändå kapitalet som bestämmer.
Eller i motsatt riktning där resonemanget tvärtom helt avfärdas, och leder till en idealistisk hållning där allt som inte fungerar under ett S-styre förklaras med svagt ledarskap, inkompetens, ideologisk urvattning eller rent av korrupt klassförräderi.
Jag känner mig inte särskilt bekväm med någon av de analyserna.
Men diskussionen om hur vi navigerar mellan de två skären är obefintlig.
Vad krävs för att förändra samhället?
Det finns en form av ironi här. Samtidigt som hela vänstern i praktiken blivit reformistisk har den teoretiska diskussionen om reformismens faktiska förutsättningar stannat av.
Samtidigt är det positivt att det på senare tid går att ana ett förnyat intresse för till exempel Walter Korpis maktresursteori. Den förankrar analysen i en mer handfast materiell verklighet, som facklig styrka, organiseringens villkor, arbetslöshetens nivåer och ekonomins struktur.
Så där finns ett viktigt spår och ett nyvaket intresse som bör bejakas. Men vi måste också fördjupa analysen ytterligare. I en värld av spinn, PR-byråer och lobbyister går det inte heller att runda den italienske 1900-talsteoretikern Antonio Gramsci.
Frågan om hur makt utövas mellan staten och marknaden, genom idéer, institutioner och normer, är avgörande. Gramscis begrepp om hegemoni, historiska block och organiska intellektuella ger verktyg för att förstå just detta.
Här är problemet inte ointresse. Det här är en idévärld som länge väckt stort intresse, inte minst på våra universitet.
Problemet är snarare att stora delar av den maktkritiska diskussionen i Gramscis anda flugit iväg och tappat kontakten med marken. I en postmarxistisk och poststrukturalistisk anda har samhällsanalysen ibland blivit alltför ensidigt upptagen av språk, symboler och diskurser.
Vi behöver inte hamna där. Även hos den uttalade materialisten Korpi finns beröringspunkter, när han använder begrepp som ideologi för att fånga något djupare som formar det politiska handlingsutrymmet, och det är ingen slump att han lånar begreppet som han använder det från Marx själv.
Men detta är en viktigt distinktion. Grundfrågan är nämligen inte i första hand teoretisk, utan praktisk. Vad krävs för att förändra samhället? Räcker det att vinna regeringsmakten, eller krävs det något mer?
Då måste analysen börja med fötterna på marken. I den materiella verkligheten.
Låt mig förklara vad jag menar, med två konkreta exempel.
Från generell välfärd till Avanza-killar
Den generella välfärden, med relativt höga skatter som finansierar en välfärd även medelklassen tjänar på, är ett sätt att bygga breda klassallianser. Genom inkomstbortfallsprincipen, generella bidrag och en högkvalitativ offentlig sektor, blir det rationellt även för välbemedlade grupper att stödja en ambitiös välfärdsstat.
Det är genom sådana breda, men också sköra, sociala allianser som många länder under det korta nittonhundratalet lyckades öka jämlikheten på ett historiskt närmast unikt sätt. Och Sverige gick, som bekant, extremt långt i detta avseende.
Den borgerliga idén om ägardemokrati, ett begrepp som högerledaren Jarl Hjalmarsson lanserade i början av 1950-talet, är en annan strategisk inriktning som pekar i motsatt riktning. Den handlar om att knyta breda grupper närmare kapitalet.
De unga så kallade Avanza-killarna som socialt fenomen i dag är ett uttryck för att dessa idéer fått genomslag, men spåren finns också i PPM-systemet och utförsäljningarna av allmännyttan.
När stora grupper, via sparande och skuldsättning, blir mer direkt exponerade mot börsen och kapitalmarknaden förändras också den politiska logiken. Intressen kan förskjutas, och handlingsutrymmet påverkas, oavsett hur mandatfördelningen i riksdagen ser ut.
Vad vi måste inse är alltså att frågorna ”hur vinner man val” och ”hur förändrar man samhället” är två förvisso sammankopplade, men ändå distinkt olika frågor.
Och vi måste erkänna att den senare av dem har vi pratat alldeles för lite om.
Låt oss lära av högern – och Machiavelli
En annan italiensk politisk tänkare var renässansförfattaren Niccolò Machiavelli. Han är kanske mest känd som en cynisk förespråkare av hänsynslös maktpolitik. Men det finns många andra sätt att läsa honom.
Vi kan också läsa Machiavelli som en tänkare som brottas med frågan om hur makt faktiskt fungerar. Och det är en fråga vänstern inte har råd att lämna obesvarad.
När regeringen Bildt tillträdde i början av nittiotalet genomförde man, trots krisen, institutionella förändringar som fått långt större betydelse än mandatperioden. Därför lever vi fortfarande, mer än trettio år senare, i dess skugga.
Generellt kan man, utan att överdriva, säga att högern sedan dess varit bättre på sin Machiavelli än vänstern. Socialdemokratin har ofta administrerat, högern har strategiskt förändrat spelplanen.
De raffinerade angreppen på fackföreningsrörelsen under Reinfeldt och de mer brutala attackerna på folkbildningen och partiernas, i praktiken Socialdemokraternas, lotteriförsäljning under Tidö kan ses som tydliga exempel.
Vill man förändra samhället räcker det inte med politisk vilja. Det måste också finnas en strategi för att förhålla sig till samhällsmakten. Annars blir alla segrar kortvariga och kan snabbt svepas bort av en annan politisk majoritet.
Men det finns ljus. LO bedriver just nu ett intensivt tankearbete om hur den fackliga organisationsgraden kan öka, något som har enorm strategisk betydelse. Kan vi stoppa flödet av skattepengar till de vinstdrivande välfärdsföretagen och deras lobbyarméer påverkar det också maktbalansen i samhället på ett grundläggande plan.
Det ligger också något spännande i att begrepp som “social ingenjörskonst” tycks väcka någon form av nyfunnen nyfikenhet inom dagens inte minst unga socialdemokrati.
Hemläxan är dock större än så. Klyftan mellan den ekonomiska eliten och vanligt folk är enorm; den växer och den är global. Och den stora majoriteten märker av konsekvenserna i sin vardag och i sina plånböcker.
Samtidigt lever vi också i en tid av snabb teknisk förändring. Digitalisering, AI och techbolag ritar om kartan och ändrar maktrelationer. Dagens globala kapitalism är inte den globala kapitalismen vi hade i går. Själva världsordningen har omformats.
Allt detta måste vänstern förhålla sig till. Inte passivt, utan strategiskt.
Nyliberalismen har tappat sin lyster. Folk är trötta på Tidö-gängets auktoritära högerradikalism. Det finns stora möjligheter att samla brett stöd för förändring.
Men ska en sådan förändring vara verklig måste vi också våga närma oss de stora maktfrågorna.
Annars blir det som i det citat från Kurt Tucholsky som fått ge titeln till Werner Schmidts text:
“De trodde de satt vid makten, fastän de endast satt i regeringen.”
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.








Machiavelli skrev också att i ett land där gräsrötterna inte har det bra är det extremt svårstyrt.
Vi måste skapa starka strukturer för gräsrotsmotstånd över Socialdemokraterna nästa gång kanslihushögern drar oväg för långt åt sitt håll igen.
Vi måste tex stärka arbetsrätten, strejkeätten, demonstrationsrätten, föreningafriheten och yttrandefriheten (dock inte hat) och rätten till bostad till låg kostnad. Då är gräsrötterna trygga nog att protestera vid behov.
Sedan måste gräsrötterna i partiet ha nästan all kontroll över vem somm blir förtroendevald också i partiledningen.
Sedan försörjs inte staten av skatten. Låg och medelinkomsttagare måste få behålla mer av sin köpkraft.
Staten försörjs av att den skapar pengar i budgeten istället. Hög skatt behövs bara på de rikare.