"Eeru me i facket?"
REPLIK Det fackliga engagemanget borde vara mycket mer än buskis, skriver Bertil Mårtensson.
Nog är det lite förenklat och med en ironisk underton men jag blir glad av Kalle Fors debattinlägg ”Kuvade går vi mot undergången” i Rörelsen den 14 mars.
För han pekar rakt på några av de viktigaste frågorna idag och som rubriken säger – arbetarrörelsens överlevnad över huvud taget.
Sedan är jag något mer intresserad av vad som händer i skallen på den förtroendevalde klubbordförande, kontakt- eller skyddsombudet ute på arbetsplatserna, framför den anställde ombudsmannen.
Visst är det alarmerande att medlemmar och arbetare inte känner sig trygga och skyddade genom facket. Att det fackliga löftet ofta inte hålls, fackligt förtroendevalda jagas och sparkas eller att inte frågan ställs till den nyanställde – vilket är en av många orsaker till att anslutningsgraden i vissa branscher och på arbetsplatser minskat och närmar sig 50 procent.
Fast engagerade, svaga eller oorganiserade – det är ändå vi ute på arbetsplatserna som är det där jävla eller underbara facket. Ja, även och inte minst om vi väljer bort vår föreningsrätt.
Rötäggen och medlöparna kan vi bara ta hand om genom att ta kamp mot och konfrontera dem.
På 90-talet någon gång sprang komikern Lars Brandeby i Kurt Olssons kostym runt på Göteborgs Centralstation som folkhemsk skjutjärnsreporter där den första frågan han attackerade de nyanlända och tröttkörda resenärerna var ”Eeru me i facket?”.
Och vi var många som skrattade gott, för visst kändes han förlegad och sprungen ur en annan tid.
Håll gärna kvar denna bild, för hur kunde det bli bra buskis av denna viktiga fråga!
Jag har mest jobbat i grafisk industri där det finns starka fackliga traditioner.
När jag blev anställd på Malmös äldsta tryckeri år 2000 avslutade den äldre chefen rundvandringen med uppmaningen: Att här är alla med i det grafiska facket!
Det var enklast och bäst så för alla. Ett förhållande som snart skulle förändras.
Genom gig- och techindustrins intrång påskyndad av en antifacklig och medveten borgerlig migrationspolitik för lönedumpning och osäkra anställningar när man blandade flykting- med arbetskraftsinvandring.
Detta påverkar snart också oss från den traditionellt goda industrin. Speciella närvaropremier, löntagargratifikationer eller den regelbundna och förebyggande företagshälsovården förhandlas bort slag i slag och jämviktsförhållandet på tryckeriet väger allt mer över till arbetsgivarens sida. Där medbestämmande ersätts av korridordirektiv och toppstyrning – långt ifrån genomtänkta och protokollförda MBL-förhandlingar.
Runt 2019 är den grafiska industrin hårt pressad, med många tryckerinedläggningar och försäljningar i Malmö. På vårt tryckeri följer rekonstruktion efter konkurs och därpå uppköp med uppsägningsförhandlingar både före och efter pandemin.
Delvis i strid med LAS-lagen bestämmer arbetsgivaren i stort själva vem som ska bort eller vem som ska få stanna. Det blir många av oss gamla trotjänare som med åldern har fått upp våra löner som ryker.
Även vi blir ersatta av yngre nyanställda med mindre lön i veckan efter. Fast då anställda genom ett annat organisationsnummer. Då ägaren nu är en stor mediekoncern som kan göra så.
Man använder sig också av arbetsgivarens ”leda och fördela” i LAS-förhandlingarna för att kringgå att den anställda tiden ska fälla avgörandet. Genom hot om horribla och kontraproduktiva omplaceringar av arbetstjänsterna för arbetare som de vill ha bort.
Ett tilltag där vår ombudsman bara replikerar att ”Ja de leder och fördelar så de kan göra så”.
Tydligare blir knappast maktförhållandet och ledningens maktfullkomliga målsättning, när de helt ersätter samförståndsanda med ensidig envägskommunikation.
De vrider bokstavligt talat vårt och arbetstagarens tolkningsföreträde ur händerna på oss utan att vi protesterar.
Den nordiska avtalsmodellen är eller var i varje fall utmärkt.
Vi har de mest spännande skrivningar också om demokratisering i arbetslivet som i Utvecklingsavtalet. Fast det blir mest drömmar, för vi har inte modet eller viljan att genomföra det.
Sedan bygger avtalet på ett balanserat maktförhållande, förhandlingsvilja, respekt och samförståndsanda. Något som bara finns i begränsad form numera.
Det måste också finnas någon som känner till och har mod att hävda avtalet idag. Vilket som sagt inte är det lättaste om där inte redan finns en kollektiv kampvilja ute på arbetsplatserna.
För en ensam förtroendevald kan idag försvinna på en kafferast.
Är det någon mer än jag som får gnida sig i ögonen eller fick skrattet i halsgropen från Kurt Olssons 90-tals buskis på Göteborgs Centralstation!
Eeru me i facket?
Bertil Mårtensson är gigarbetare och kommunalare samt före detta grafiker och klubbordförande på Tryckeri CA Andersson, och då GS-are.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.