Visst handlar det om resurser, det gör det alltid.
Men ännu mer handlar det om två systemfel, som också hänger ihop.
Det första är segregationen. Valfrihetsmantrat handlar om att föräldrar, och när det gäller gymnasiet också eleverna själva, ska kunna välja bort skol- och klasskamrater. Sådana som inte är det föräldrarna vill att de egna barnen ska vara eller bli. Skolan som en viktig mötesplats blir då en mötesplats där lika möter lika, inte en plattform för ett samhälle där olikheter i bakgrund och förutsättningar blir
synliga.
Det andra är skolans mål och syfte. Idag är skolans syfte att sortera barn och undomar i usel-dålig-medelmåttig-rätt bra-bäst. Undervisningens syfte är att ge underlag för betygssättning. Att lyckas i skolan är att få höga betyg. Det är barnen och ungdomarna ytterst väl medvetna om. De som vet att de har chans till de högre betygen är sönderstressade och har dålig psykisk hälsa. De som vet att betygen blir kass mår också dåligt och hanterar det med att visa långfingret åt hela skiten. Alla misslyckas!
Vi behöver en skola där alla barn kan trivas och utvecklas. En skola man vill komma till också i morgon. Barn och ungdomar är nyfikna och vill lära sig spännande saker. Det är kanske inte att kunna svara rätt på skrivningsfrågan "nämn tre kännetecken på hackspettens tunga" (autentisk skrivningsfråga för mellanstadiet) eller att kunna "hitta i ökänd terräng" (klassiker bland lokala konkretiseringar av betygskriterier).
Vi behöver en skola för alla barn. En skola där alla barn och unga känner framgång när de lyckats förstå något svårt eller kommer ihåg något viktigt.
Visst behövs lärarna som vägvisare till detta spännande och viktiga, och som kunskapsbank för vetgiriga elever. Men ge barnen och undomarna rätten att definiera "att lyckas" på sina egna villkor.
Och låt skolan bli den mötesplats samhället så väl behöver!
Visst handlar det om resurser, det gör det alltid.
Men ännu mer handlar det om två systemfel, som också hänger ihop.
Det första är segregationen. Valfrihetsmantrat handlar om att föräldrar, och när det gäller gymnasiet också eleverna själva, ska kunna välja bort skol- och klasskamrater. Sådana som inte är det föräldrarna vill att de egna barnen ska vara eller bli. Skolan som en viktig mötesplats blir då en mötesplats där lika möter lika, inte en plattform för ett samhälle där olikheter i bakgrund och förutsättningar blir
synliga.
Det andra är skolans mål och syfte. Idag är skolans syfte att sortera barn och undomar i usel-dålig-medelmåttig-rätt bra-bäst. Undervisningens syfte är att ge underlag för betygssättning. Att lyckas i skolan är att få höga betyg. Det är barnen och ungdomarna ytterst väl medvetna om. De som vet att de har chans till de högre betygen är sönderstressade och har dålig psykisk hälsa. De som vet att betygen blir kass mår också dåligt och hanterar det med att visa långfingret åt hela skiten. Alla misslyckas!
Vi behöver en skola där alla barn kan trivas och utvecklas. En skola man vill komma till också i morgon. Barn och ungdomar är nyfikna och vill lära sig spännande saker. Det är kanske inte att kunna svara rätt på skrivningsfrågan "nämn tre kännetecken på hackspettens tunga" (autentisk skrivningsfråga för mellanstadiet) eller att kunna "hitta i ökänd terräng" (klassiker bland lokala konkretiseringar av betygskriterier).
Vi behöver en skola för alla barn. En skola där alla barn och unga känner framgång när de lyckats förstå något svårt eller kommer ihåg något viktigt.
Visst behövs lärarna som vägvisare till detta spännande och viktiga, och som kunskapsbank för vetgiriga elever. Men ge barnen och undomarna rätten att definiera "att lyckas" på sina egna villkor.
Och låt skolan bli den mötesplats samhället så väl behöver!