Det finns ett bevis som inget barn borde behöva lämna: beviset på att det mår tillräckligt dåligt för att få hjälp.
Det börjar sällan med en kris. Det börjar med ett barn som blir tystare. En elev som slutar räcka upp handen. Ett magont på söndagskvällen. En frånvarodag som blir flera. En lärare som ser förändringen. En förälder som känner att något inte står rätt till.
Signalerna finns där. Ändå blir vuxenvärldens svar alltför ofta: Vi behöver avvakta. Vi får se hur det utvecklar sig. Barnet har ännu inte tillräckligt stora svårigheter.
Men att vänta och se är inte att göra ingenting. Medan samhället väntar är det barnet som betalar priset.
Som funkismamma har jag suttit i möten och försökt beskriva en oro som ännu inte syns i diagram eller statistik. Som skolpolitiker har jag mött samma mönster i berättelse efter berättelse: Lärare har sett signalerna, föräldrar har bett om hjälp, barnet har försökt visa att något är fel.
Ändå har stödet dröjt.
Det beror inte på bristande engagemang hos lärare, elevhälsa, socialtjänst eller vårdpersonal. Problemet är ett system som alltför ofta kräver att svårigheterna ska bli stora, tydliga och mätbara innan tillräckliga insatser sätts in.
Vi har blivit bättre på att dokumentera barns misslyckanden än på att förhindra dem. Frånvaron ska hinna växa. Skolresultaten ska rasa. Familjens ork ska närma sig bristningsgränsen. Först då öppnas dörrar som borde ha öppnats långt tidigare.
Det märkliga är att vi redan vet bättre. Stöd i tid kan förändra ett barns skolgång och ibland hela dess liv. En närvarande elevhälsa, rätt stöd i undervisningen, en tillgänglig socialtjänst och vård utan orimliga väntetider kan förhindra att små problem blir stora kriser.
Ändå behandlas det förebyggande arbetet ofta som något vi satsar på om det finns pengar kvar.
Det beror delvis på hur vi organiserar och räknar. Den verksamhet som betalar för en tidig insats är inte alltid den som senare gör besparingen. En skola som sparar på elevhälsan får inte omedelbart fakturan när ett barn flera år senare behöver mer omfattande stöd. Kostnaden hamnar någon annanstans – i en annan budget, hos en annan myndighet eller längre fram.
Men ett barns liv följer inte våra budgetgränser. När skolan, socialtjänsten och vården bara ser var sin del av barnet riskerar ingen att ta ansvar för helheten. Familjen förväntas samordna kontakterna och driva processen – samtidigt som vardagen kanske redan håller på att falla sönder.
Det är ett orimligt ansvar att lägga på den som ber om hjälp.
Jag vet att politiken måste prioritera. Som skolpolitiker fattar jag beslut om resurser som aldrig är obegränsade. Men att påstå att vi inte har råd att förebygga är både ett bokföringsfel och ett politiskt misslyckande.
Kostnaden försvinner inte för att vi skjuter den framför oss. Den blir bara större – och betalas framför allt av barnet.
Socialdemokratin byggde välfärden utifrån övertygelsen att människors trygghet är ett gemensamt ansvar. När Socialdemokraterna nu formulerar politiken för ett starkare Sverige får förebyggande arbete inte reduceras till några välvilliga rader vid sidan av de ”riktiga” reformerna. Det måste vara en bärande princip för hur vi bygger skolan, socialtjänsten och vården.
Varje politiskt förslag som rör barn borde prövas mot en enkel fråga: Gör detta att hjälpen kommer när de första signalerna syns – eller först när krisen är ett faktum?
Den bästa förebyggande insatsen blir kanske aldrig en rubrik. Barnet blir aldrig ett akut ärende. Krisen hamnar aldrig i statistiken. Vi får aldrig veta exakt vad vi lyckades förhindra.
Det är inte ett skäl att värdera insatsen lägre. Det är själva poängen.
Ett starkt samhälle kräver aldrig att ett barn först ska gå sönder för att bevisa att det behöver hjälp.
Sandra Rudeberg är gruppledare (S) i barn- och ungdomsnämnden i Vallentuna samt ordförande för Vallentuna S-kvinnor.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Naturligtvis ska vi ha bra individuella stödinsatser för både barn och vuxna, det kommer alltid att behövas.
Men precis som vaccin är en bättre åtgärd än utbyggda akutmottagningar mot mässlingen, är generella åtgärder det som verkligen behövs i skolan.
Styr bort från prestations- och betygshets! Gör skolan till en varm och välkomnande miljö där alla elever kan trivas och där det är normalt att inte vara som alla andra. I en miljö där de trivs, kommer eleverna också att lära sig mycket av det som är viktigt att kunna. Barn vill vara duktiga, men låt dem vara det på sina egna villkor och inte på riksdagsledamöternas sätt!
Det är inte en ouppnåelig vision, jag har själv varit medarbetare på en sådan skola innan Björklund satte klorna i vårt "flum". Att skolan hade mycket goda resultat även på kunskapsnivån bedömd av Skolverket hade ingen relevans när det skulle bli rättning i ledet.
Super bra text detta ämne borde diskuteras mer högljutt i valdebatten inför höstens val