Framtiden lovar oss ingenting längre
DEBATT Jag tillhör en generation som inte längre tror på kollektiva lösningar, skriver Erik Solfors.
Jag tillhör en generation som fått höra att vi blivit mer individualistiska, mer materialistiska och mindre benägna att organisera oss – mindre troende på politikens möjligheter.
Jag tror att det är sant. Men jag tror också att man drar fel slutsats av det.
Problemet är inte att unga har blivit mer egoistiska. Problemet är att det kollektiva inte längre framstår som trovärdigt.
Jag säger inte det här som en utomstående betraktare. Jag är själv politiskt aktiv. Jag engagerar mig i parti och föreningar, reser på kongresser, spenderar mina kvällar lika ofta på medlemsmöten som ute med vänner, och deltar i samtal om hur samhället kan utvecklas.
Jag tror på politikens kraft – annars hade jag inte lagt min tid på det.
Samtidigt bär jag på något annat. En sorts parallell verklighetsuppfattning, som jag vet att många i min generation delar. Vi har vuxit upp i en tid där kriser inte är undantag – utan norm, ett bakgrundsbrus.
Finanskris. Klimatkris. Pandemi. Fascismens framväxt. Krig i Europa. Inflationschocker. En global ordning i upplösning.
För äldre generationer fanns också existentiella hot. Kalla krigets kärnvapenskräck var på många sätt lika total i sin räckvidd som dagens klimatångest. Men där fanns en avgörande skillnad. Ingen seriös aktör ifrågasatte kärnvapnens existens. Inga ledande politiska projekt byggde på att förlöjliga hotet.
Idag möter klimatkrisen något annat: ifrågasättande, förnekelse, förlöjligande – samtidigt som årtionden av politiskt arbete riskerar att rivas upp.
Det gör något med tilliten till att det går att hantera kriser gemensamt.
När min mamma frågar mig: “Hur tänker ni unga kring det här?” – vid ny konflikt eller ekonomisk oro – så är mitt spontana svar ofta sarkastiskt:
“Det här är bara ännu ett ‘once in a lifetime’-event.”
Det är inte cynism i första hand. Det är igenkänning. Och ibland slår det mig hur långt det gått.
Till och med rymdfärder – en gång mänsklighetens yttersta symbol för framsteg – riskerar att reduceras till en notis i flödet. Något jag registrerar, tänker “det där är ändå rätt stort”, och sedan scrollar vidare.
Inte för att det saknar betydelse – utan för att det inte längre känns som att det förändrar något.
Samtidigt finns en annan rörelse i samhället. Sverige har idag en kapital- och förmögenhetskoncentration som vi inte sett på nästan hundra år.
Men reaktionen bland många unga – särskilt unga män – är inte att organisera sig för förändring. Det är inte att gå med i facket, engagera sig politiskt eller bygga kollektiva motkrafter.
Det är istället något mer lågmält – och mer oroande: “Jag ska också ta mig dit. Jag ska också bli en av dem som klarar sig.”
Det är lätt att avfärda detta som drömtänkande. Som nyliberal hjärntvätt. Men det är en för enkel analys.
Sociologisk forskning har länge visat att människors värderingar formas av deras materiella och sociala erfarenheter. När tryggheten ökar, växer viljan att investera i långsiktiga, kollektiva projekt. När otryggheten ökar, sker motsatsen.
Det är inte en ideologisk svaghet. Det är en rationell anpassning.
Vi har också sett hur de institutioner som tidigare kanaliserade missnöje till kollektiv handling har försvagats. Fackföreningar, folkrörelser, partiorganisationer – de finns kvar, men de upplevs inte längre som självklara verktyg för förändring.
Samtidigt har risker individualiserats. Utbildning, bostad, arbete, pension – allt mer av livets grundläggande trygghet ligger på individens egna axlar. Då blir också slutsatsen logisk: Om ingen annan bär risken åt mig, måste jag maximera min egen säkerhet.
Det är här individualismen växer fram. Inte som en idé – utan som en överlevnadsstrategi.
Och det är också här tilltron till större projekt börjar erodera. Demokrati, klimatomställning, jämställdhet – alla dessa bygger på en gemensam grund: att kollektiv handling faktiskt kan förändra samhället över tid.
Men om den erfarenheten saknas – om förbättringen uteblir – då blir dessa projekt svårare att tro på. Solidaritet kräver framtidstro. Utan den blir den svår att försvara, även för den som egentligen vill.
Här finns också min egen dubbelhet. Jag tror på det kollektiva. Jag engagerar mig i det. Jag vill att det ska fungera.
Men jag märker också hur den ständiga exponeringen för kris, konflikt och stagnation påverkar mig. Hur den underminerar självklarheten i att saker faktiskt kan bli bättre.
Optimismen finns kvar – men den har blivit mer viljemässig än erfarenhetsbaserad.
Det är här vi befinner oss.
Inte i en generation som har slutat bry sig.
Utan i en generation som inte längre är övertygad om att det lönar sig att bry sig tillsammans.
Erik Solfors är redaktör för S-studenters tidskrift Libertas.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Jag blir ledsen och vill stortjuta när jag läser din text. Den är så djupt sorglig. Hur ska vi räta ut detta?! Varför gör S inte en ideologisk analys som relaterar till där vi är nu, i motsats till att bara försöka anpassa sig till något diffust?
Din analys är korrekt - tyvärr!
Men när det gäller alla de problemområden du pekar ut är de individuella lösningarna inte långsiktigt hållbara, vare sig för individen eller kollektivet. Inte ens Elon Musk kan köpa sig fri från klimatkrisen.
Vi måste återuppfinna det kollektiva handladet och och de kollektiva lösningarna. Hör ni det, Magdalena och Damberg?