Han kallade mig för Quisling
DEBATT Förkasta idén om att en vit gärningsman är en "ensamvarg", skriver Fredrik Pettersson.
Under natten och dagen fick jag meddelanden från vänner som uttrycker oro. Alla av samma skäl.
I det enorma inflödet av kommentarer i mina sociala medier, från personer som inte delar mina uppfattningar om Sverigedemokraterna och rasism, var det en och samma kommentar som fick dem att reagera.
“Det där är ju för fan ett hot.”
“Du borde polisanmäla.”
“Var rädd om dig, vännen ❤️”
Jag har funderat mycket på deras reaktioner. Jag hade själv tänkt samma sak som dem. Reagerat på just den här kommentaren.
Inte därför att kommentaren nödvändigtvis är den grövsta jag fått. Det är den inte. Utan därför att den är formulerad i samklang med idéer och med retoriska figurer som känns bekanta, sprungna ur miljöer där ord har banat väg för handling.
Den illustrerar något som vi alltför sällan talar om när vi diskuterar rasism, radikalisering och politiskt våld – att ingenting sker i ett vakuum och ingenting börjar som någonting stort.
En av de mest missvisande tankefigurerna i vår tid är den om “ensamvargen”. En förklaringsmodell som inte sällan används när grova våldsbrott eller terrorbrott begås av en vit gärningsman som agerat ensam vid själva brottstillfället.
På nätet landar en stor del av spekulationerna nästan alltid i samma slutsats:
En ensamvarg.
En sjuk människa.
En galning.
Viljan, förmågan att sätta handlingarna i en kontext, i ett större sammanhang, finns inte där alls. Jag tänker inte minst på de många skolskjutningarna i USA. Men också på Risbergska.
Och på terroristen som mördade politiskt aktiva barn och ungdomar på Utøya.
Vid jämförbara dåd, där gärningsmannen exempelvis har muslimsk bakgrund, tenderar vi däremot att snabbt söka efter ett större sammanhang. Ett terrormotiv. En ideologi. En rörelse.
Vi försöker förstå hur den enskilda gärningsmannen formats av idéer, nätverk och en världsbild. Andra människor med samma bakgrund misstänkliggörs direkt – de är som han. De utgör ett hot.
Men varför skulle det ena utesluta det andra?
Ingenting sker i ett vakuum. I ett samhälle är vi varandras tillvaro. Vi speglar oss i varandra, formas av varandra, påverkas av varandra och inspireras av varandra.
Det betyder naturligtvis inte att alla människor som delar vissa idéer eller vistas i samma miljöer kommer att begå våldsbrott. Men det betyder att idéer spelar roll. Att språk spelar roll. Att människor påverkar människor.
Detta är egentligen min viktigaste poäng när vi diskuterar rasism, radikalisering, brottslighet och vilka åtgärder som faktiskt fungerar om vi vill förebygga problemen på riktigt: Ingenting börjar som någonting stort.
Radikalisering och eskalering sker gradvis. Ingen vaknar en morgon och är terrorist. Ingen vaknar en morgon och hatar demokratin. Ingen vaknar en morgon och ser sina politiska motståndare som fiender som måste undanröjas.
Det föregås nästan alltid av en stegvis förändring. En utvecklingskurva. Det gäller både individer, rörelser och hela samhällen.
Demokratiforskningen visar att demokratier nästan aldrig går under med ett plötsligt “pang”. I stället sker det genom gradvisa förändringar. Politiska normer urholkas. Journalister och meningsmotståndare angrips. Grupper pekas ut och misstänkliggörs.
Inte sällan börjar det med språket. Små förskjutningar i hur vi talar om andra människor. Ord som först känns främmande blir vardagliga.
Gränser flyttas. Lite i taget.
Och när vi väl reagerar har diskursen redan förändrats. Det är därför de små stegen är så viktiga att se. Det är där utvecklingen fortfarande går att bryta.
Samma princip gäller när vi försöker förstå andra växande samhällsproblem, som gängkriminalitet och grova våldsbrott.
Om vi på allvar vill motverka den typen av brottslighet långsiktigt måste vi angripa roten till problemet. Vi måste förstå och motverka de faktorer som utgör grogrunden för utvecklingen.
Vi kan och ska lagföra människor som begår brott. Givetvis. Och straffen ska stå i proportion till brottets art och grovhet. Den som berövar en annan människa livet, sprider skräck och terror eller slår sönder vårt samhälles trygghet och tillit ska mötas av kännbara straff.
Men här finns ett problem. Så länge vårt fokus nästan uteslutande ligger på människor som redan befinner sig långt ut på radikaliseringslinjen kommer vi aldrig åt själva orsaken till att nya människor hamnar där.
Vi straffar det som redan har hänt. Inte det som leder fram till att det händer.
Det är lite som att behandla symptomen medan sjukdomen fortsätter att spridas. Vi kan lindra skadorna här och där. Men så länge vi inte angriper kärnan kommer nya människor att dras in.
Det är därför jag tycker att det är så tröttsamt att höra hur forskning om förebyggande arbete avfärdas som “saft och bullar-politik”. Förebyggande arbete bygger på precis den kunskap som vi borde luta oss mot när vi försöker lösa komplexa samhällsproblem.
Det är också därför jag blir bekymrad när antiintellektualismen får fäste i politiken. När forskning, expertis och beprövad erfarenhet hånas eller avfärdas därför att de inte erbjuder enkla lösningar.
För den krassa sanningen är att de flesta politiker vet bättre. De har tillgång till samma forskning, samma utredningar och samma expertkunskap som vi andra.
De vet att komplexa problem sällan har enkla lösningar. De vet att förebyggande arbete tar tid. Men de vet också att politiken – deras maktbas – utvärderas vart fjärde år.
Det skapar ett dilemma.
Resultatet av ett långsiktigt förebyggande arbete syns sällan inom en mandatperiod. Däremot ger hårdare straff, skärpta regler och kraftfull retorik ett omedelbart politiskt genomslag, även när de långsiktiga effekterna är betydligt mer osäkra.
Det är därför jag tror att vi ibland lurar oss själva. Inte därför att människor medvetet vill fatta dåliga beslut. Utan därför att kortsiktiga politiska incitament alltför ofta premieras framför långsiktiga lösningar.
På individnivå fungerar principen på precis samma sätt. Ingenting sker i ett vakuum. Och ingenting börjar som någonting stort.
Ta en “ensamvarg”. Välj vilken du vill. Börja i slutet, när katastrofen redan är ett faktum, när det ofattbara redan har inträffat. Spola sedan bandet långsamt bakåt.
Vilka händelser ledde fram till detta? Vilka små steg togs längs vägen? Fanns det varningssignaler? Hade utvecklingen kunnat brytas tidigare?
Tar vi den våldsbejakande ytterhögern som exempel – och den vite terroristen som den yttersta konsekvensen av en radikaliseringsprocess – går det att se ett tydligt mönster när vi spolar tillbaka.
Var hämtades informationen? Var formades världsbilden? Vilka människor blev förebilder?
Vilka rörelser kom han i kontakt med? Vilka forum besöktes? Vilket språk användes?
Och nej, inte heller detta är någon vattentät modell. Inte alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister. Inte alla som ser Andrew Tate eller Charlie Kirk som förebilder delar deras mest extrema värderingar.
Inte alla som köper konspirationsteorier om folkutbyte eller ett förestående raskrig kommer att begå våldsbrott. Självklart inte.
Men låt oss vända på resonemanget. Väldigt många rasister röstar på Sverigedemokraterna. Väldigt många män med en djupt problematisk kvinnosyn ser Andrew Tate som en förebild.
Och många av de människor som faktiskt gått från ord till politiskt våld har också delat och formats av den typen av konspirationsteorier.
Det är inte samma sak som att det finns ett enkelt orsakssamband. Men det är heller inte ett sammanträffande. Genom att förstå hur de små stegen hänger ihop blir det också möjligt att upptäcka utvecklingen tidigare. Innan det är för sent.
Det är mot den bakgrunden jag vill att du ska läsa det som följer.
Jag ska ta ett konkret, aktuellt och personligt exempel och återgå till den kommentar som fångade mina vänners uppmärksamhet – den som stack ut.
Den senaste tiden har jag fått tusentals kommentarer från personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna eller rörelser ännu längre ut på högerkanten. Personer vars värderingar och världsbild skiljer sig avsevärt från min egen.
Många kommentarer är grova. Många är rasistiska. Många är skrivna för att förminska eller angripa mig.
Men just denna kommentar fångar min uppmärksamhet och sticker ut. Inte på grund av ilskan. Inte på grund av grovheten. Utan därför att den följer ett välbekant mönster.
Kommentaren löd:
Jag valde att svara. Inte därför att jag trodde att jag skulle övertyga honom. Utan därför att den här typen av retorik förtjänar att bemötas. Och personen ska få en chans att förklara sig.
Jag försöker i mitt svar också bryta ner kommentaren, och förhoppningsvis blir min poäng tydlig. Jag svarade:
”Din kommentar sticker faktiskt ut ur mängden.
Inte på grund av ilskan, utan därför att den följer ett välkänt retoriskt mönster som vi har sett många gånger tidigare.
Du påstår att ett framtida folkmord kommer att ske i Europa. Hur, när, varför eller av vem förklarar du aldrig. Det presenteras inte som en hypotes eller en farhåga, utan som ett obestridligt faktum.
I nästa steg gör du mig personligen ansvarig för detta framtida folkmord. Du tillskriver mig handlingar som du inte presenterar några belägg för – att jag och mina ’gelikar’ skulle ha tystat helt vanliga människor.
Det blir närmast absurt när kommentaren publiceras i mitt eget kommentarsfält, där jag – om jag verkligen ville tysta människor – enkelt skulle kunna radera den. Tvärtom har jag de senaste två dygnen låtit över 2 000 kommentarer från personer som inte delar mina åsikter stå kvar.
Sedan skriver du att ’det blir riktigt farligt när människor inte längre säger emot’ och konstaterar att ’någonstans där är vi nu.’ Du beskriver alltså ett samhälle på väg mot en katastrof och pekar samtidigt ut vem som bär skulden.
Därefter skriver du att ’internet aldrig glömmer.’ I sitt sammanhang fungerar det inte som en allmän betraktelse, utan som en markering om att människor som jag en dag kommer att hållas ansvariga.
Slutligen använder du Quisling som historisk parallell och påminner om ’vad som händer med Quislingar när pendeln svänger.’
Quisling avrättades.
Det är vad som hände med honom när ’pendeln svängde’. Hur är det meningen att jag ska läsa din kommentar? Som en varning? Som ett underförstått hot?
Eller som en profetia om att människor som jag en dag kommer att möta samma öde?
Det här är inte ett sakargument. Det är ett narrativ där motståndaren först demoniseras, därefter görs ansvarig för en framtida katastrof och slutligen antyds få stå till svars när ’pendeln svänger’.
Den här typen av tänkande och argumentationsmönster är väldokumenterad inom den högerextrema idétraditionen. Där beskrivs samhället som på väg mot en existentiell katastrof. Opinionsbildare, journalister och politiska motståndare utmålas som skyldiga till utvecklingen, och framtida våld eller uppgörelser framställs som en följd av deras agerande.
Det är en retorisk logik som också återfinns i Anders Behring Breiviks manifest. Han menade att Europas politiker, journalister och opinionsbildare – de han kallade ’kulturmarxister’ – bar ansvaret för den framtida katastrofen och därför själva blev legitima mål. Hans resonemang byggde på föreställningen att de hade ’tystat sanningen’ om invandring och därmed gjort våld nödvändigt.
Det innebär inte att alla som använder den här retoriken delar Breiviks ideologi eller förespråkar våld.
Men de använder samma retoriska konstruktion: först utmålas samhället som på väg mot en existentiell katastrof. Därefter pekas politiska motståndare ut som skyldiga. Slutligen antyds att de en dag kommer att få stå till svars när ’pendeln svänger’.
Det är därför jag reagerar på din kommentar. Inte för att den är arg, utan för att den reproducerar ett tankemönster som historiskt har använts för att legitimera politiskt våld.
Om jag har misstolkat dig är du varmt välkommen att förklara vad du menade med hänvisningen till Quisling, vad uttrycket ’internet aldrig glömmer’ syftade på och vad det är du menar ska hända när ’pendeln svänger’.
Jag lyssnar gärna. Men utifrån det du faktiskt skrev är det svårt att läsa kommentaren på något annat sätt.”
Vem är då mannen som plötsligt dyker upp i mitt kommentarsfält, uttrycker sig på det här viset och sedan försvinner igen?
Han verkar vara en man i 35-årsåldern, bosatt i norra Sverige. Han skriver under eget namn och har en delvis öppen Facebookprofil.
Av hans eget flöde är endast ett fåtal äldre inlägg synliga för den som inte är vän med honom. Inget som egentligen säger särskilt mycket om honom som människa eller de idéer han ger uttryck för här.
Men bland kommentarerna till ett av de äldre inläggen finns något som sticker ut. För några månader sedan skrev en kvinna till honom:
”Du blir inte klokare med åldern, bara mer bitter, lögnaktig, rasistisk och hatisk tyvärr. Du borde utbilda dig på äldre dagar istället för att sprida ditt hat på nätet.”
Till kommentaren bifogade hon en skärmbild av något mannen själv tidigare hade skrivit. Där framför han grovt rasistiska påståenden om invandrare och människor från Afrika. Han presenterar dem som obestridliga fakta, beskriver sig själv som den som vågar uttrycka sanningen och utmanar den som invänder att polisanmäla honom.
Den retoriken är av samma skola som den han använder i mitt kommentarsfält, om än betydligt grövre i sin rasism.
Han säger sanningen. Andra människor vägrar acceptera verkligheten. Och den som säger emot försöker tysta honom.
Det bevisar egentligen ingenting om hans avsikter med kommentaren till mig. Men det passar väl in i mönstret. Det är just så radikalisering fungerar. Den sker sällan genom ett enda avgörande ögonblick. Den sker steg för steg.
En berättelse. Ett videoklipp. En influencer. Ett kommentarsfält. En konspirationsteori.
Ett språkbruk som långsamt flyttar gränserna för vad som känns normalt.
Till slut känns tankar som tidigare hade uppfattats som extrema fullt rimliga. Inte därför att världen nödvändigtvis har förändrats, utan därför att den egna referensramen har gjort det.
Jag har alltid försökt vara öppen i fråga om hot och hat. Pratat om det, skrivit om det, bemött det. Det är en strategi som går stick i stäv med vad som ofta rekommenderas, men det är en medveten strategi som jag ändå valt – dra ut trollen i ljuset, på något sätt.
Och det är av flera skäl.
Dels för att vara tydlig med att inlägg, meddelanden och kommentarer som går över gränsen och är att betrakta som grovt hatfulla och till och med rena hot är väldigt ovanliga i just mitt fall.
Sannolikt hänger det ihop med det faktum att jag är vit, man, medelålders och heterosexuell. Det är alla faktorer som gör mig mer förskonad från sådant.
Men också för att just det faktum att tala om det, skriva om det och vara öppen med det riktar fokus mot ett reellt samhällsproblem som annars hanteras bakom kulisserna, i det tysta.
Nyligen publicerade jag en film med några av de kommentarer och meddelanden som jag fått genom åren, som varit långt över gränsen för vad som är acceptabelt – vissa rena mordhot riktade mot mig och min familj.
Det slår mig att de ekar av samma tankegods – följer samma ”logik” – som den kommentar jag skriver om här. De är egentligen bara olika tydliga, olika grova:
Jag är förrädaren.
Det har noterats.
När ”pendeln svänger” – när de tar makten kommer jag ställas till svars.
Hängas i en lyktstolpe. Avrättas.
Har mina vänner fog för sin oro? Borde jag vara rädd? Jag vet inte.
Men jag kommer ta det på allvar. Jag hoppas så klart innerligt att oron är obefogad. Att hans ord aldrig blir annat än just ord. Men jag tänker inte heller låtsas som att historien inte lärt oss någonting.
Mannen är inte ensam om sina idéer, sin världsbild eller retorik. De här idéerna uppstod inte hos honom. De fanns där långt innan han gjorde det.
Han är en del av ett större sammanhang. Ett politiskt och idémässigt sammanhang där samhället beskrivs som stående inför en existentiell katastrof, där meningsmotståndare pekas ut som förrädare och där våldet ibland framställs som en oundviklig följd – eller som en framtida uppgörelse.
Ur sådana miljöer har människor tidigare gått från ord till handling.
Och nej, det betyder inte att den här mannen kommer att göra det. Men när gränserna förskjuts, när hotets och hatets språk normaliseras och när politiska motståndare inte längre betraktas som människor med andra åsikter, utan som förrädare som en dag ska ställas till svars – då krymper avståndet mellan ord och handling.
Det är därför vi måste reagera innan vi med säkerhet vet vart utvecklingen leder. För när vi väl vet kan det redan vara för sent. För när vi bara intresserar oss för den sista länken i kedjan har vi redan missat alla de tillfällen då utvecklingen hade kunnat brytas. Historien är full av såna tillfällen, när det inte varit för sent att agera.
Men så händer något. En notis i mobilen. En ny kommentar från samma man. Det har nu gått ett dygn sedan den första kommentaren.
Han har hunnit läsa mitt svar. Han har haft gott om tid att fundera igenom vad han själv ska skriva. Nu har han möjlighet att förklara vad han menade, om jag har misstolkat honom.
Jag tar upp mobilen. Hans nya kommentar är ett svar till en annan person i kommentarsfältet – ytterligare en som undrar vad han egentligen menar:
Jag tänker återigen: Ingenting sker i ett vakuum. Och ingenting börjar som någonting stort.
Sedan ringer jag 114 14.
Fredrik Pettersson är folkbildare och opinionsbildare med ett mångårigt engagemang mot nazism, rasism och fascism. Han arbetar som verksamhets- och kommunikationschef på ABF och är bland annat initiativtagare till Folkbildning mot nazism.
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.