Den höga arbetslösheten är inte ett misslyckande, utan ett kraftfullt verktyg för att hålla stora delar av befolkningen kvar i löneslaveri. Ann Wibble, borgerlig finansminister försa sig i ett ögonblick av ärlighet, när hon klagade över att "arbetslösheten är för låg för ekonomins behov".
Som arbetslös har man två stora problem: inkomstlösheten och pressen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetslösheten skulle ganska enkelt kunna förvandlas till arbetsfrihet. Kortare arbetsdag, lägre pensionsålder, generösare föräldraledighet, nedläggning av onödigt arbete (tänk att slippa all reklam i brevlådan, eller onödig övervakningsbyråkrati!).
Diskussionen borde handla om hur vi ska få verkligt nödvändigt arbete utfört, inte hur vi ska tvinga fler att ägna större delen av sitt liv åt att förmera andras kapital.
Wigforss utryckte det så här: "Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."
Intressant artikel, intressant rapport. I min blygsamma mening beror arbetslöshet uteslutande på, att samhället tillåter lönearbete; det vill säga, att de som kontrollerar kapital också får kontrollera arbetsmarknaden.
Om de arbetande istället t tvingas kontrollera samhällets kapitala resurser skulle inte uppstå någon annan arbetslöshet än det lyckliga tillstånd när produktiviteten ökar och man får mer gjort med minskad insats, det vill säga, att arbetarna själva skördar arbetets frukter.
De som vill minska arbetslösheten genom offentliga investeringar lanserar ofta sin modell för att slippa kräva ett så drastiskt systemskifte. Problemet som de då drar på sig är att den offentliga sektorn - ett systemskifte förutan - ikläder sig kapitalistens roll gentemot en offentliganställd lönearbetare. Man får en statskapitalism, där arbetarens frukter inte heller nödvändigtvis (eller rättare sagt så gott som aldrig) skördas av någon annan arbetare.
Den höga arbetslösheten är inte ett misslyckande, utan ett kraftfullt verktyg för att hålla stora delar av befolkningen kvar i löneslaveri. Ann Wibble, borgerlig finansminister försa sig i ett ögonblick av ärlighet, när hon klagade över att "arbetslösheten är för låg för ekonomins behov".
Som arbetslös har man två stora problem: inkomstlösheten och pressen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetslösheten skulle ganska enkelt kunna förvandlas till arbetsfrihet. Kortare arbetsdag, lägre pensionsålder, generösare föräldraledighet, nedläggning av onödigt arbete (tänk att slippa all reklam i brevlådan, eller onödig övervakningsbyråkrati!).
Diskussionen borde handla om hur vi ska få verkligt nödvändigt arbete utfört, inte hur vi ska tvinga fler att ägna större delen av sitt liv åt att förmera andras kapital.
Wigforss utryckte det så här: "Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."
Intressant artikel, intressant rapport. I min blygsamma mening beror arbetslöshet uteslutande på, att samhället tillåter lönearbete; det vill säga, att de som kontrollerar kapital också får kontrollera arbetsmarknaden.
Om de arbetande istället t tvingas kontrollera samhällets kapitala resurser skulle inte uppstå någon annan arbetslöshet än det lyckliga tillstånd när produktiviteten ökar och man får mer gjort med minskad insats, det vill säga, att arbetarna själva skördar arbetets frukter.
De som vill minska arbetslösheten genom offentliga investeringar lanserar ofta sin modell för att slippa kräva ett så drastiskt systemskifte. Problemet som de då drar på sig är att den offentliga sektorn - ett systemskifte förutan - ikläder sig kapitalistens roll gentemot en offentliganställd lönearbetare. Man får en statskapitalism, där arbetarens frukter inte heller nödvändigtvis (eller rättare sagt så gott som aldrig) skördas av någon annan arbetare.