Idag är det främst i Ostasien man tänker på det sätt du vill, Robert. I Europa har man abdikerat till förmån för "marknaden".
Men ostasiaterna går längre. Det är inte bara i Kina politiken använder både piska och morötter för att privatkapitalisterna ska anstränga sig och bli bättre på produktion (och inte nöja sig med att tjäna pengar på att äga). Det gör man också i Taiwan och Sydkorea. Man gjorde det också tidigare i Japan men där gav man upp vid sekelskiftet ungefär, med självklart resultat. I Sydostasien gör man det också om än inte så uttalat som i Kina.
Politiken borde gå före och lägga ut beställningar. Mariana Mazzucato använde Apolloprojektet som ett mönster för hur man borde göra med den gröna omställningen. Beställa produkter som ännu inte finns, men som duktiga tekniker säkert kan göra om dom vet att det finns en avsättning. I ett senare steg kan dessa produkter säljas på den allmänna marknaden, ungefär som allt det som uppfanns med månfärderna som förevändning.
Det är inte bara Tidöregeringen som har abdikerat. Det gjorde redan de socialdemokratiska regeringarna efter 1990. Liksom varenda europeisk regering. Det är rentav lagstadgat i Maastrichtöverenskommelsen att det är förbjudet för en regering att påverka marknaden på det sättet. Antagligen är det detta EU är till för – som handbojor mot en kreativ industripolitik.
Vilket inte är något skäl att slå sig till ro. EU-regler kan ändras, men bara om man bryter mot dem och gör dem obsoleta.
Att stat och kapital växer samman upplöser inte motsättningen mellan arbete och kapital. Korporativismen leder istället till att marknadsekonomins sunda delar korrumperas genom att monopolister får statligt sanktionerad gräddfil. De fackliga organisationerna avväpnas och förvandlas till vertikala trivselklubbar. Att detta utspelar sig i Seoul och Tokyo eller i Bejing och Sankt Petersburg gör det inte bättre än när det sker i Stockholm eller Manchester.
Då är det fackens ledningar och medlemmarna som ska ställa krav på arbetsgivarorganisationer och företagsledningar att inte låta konkurrenter i en bransch undgå att träffa kollektivavtal, t.ex. då jobb läggs ut på andra företag utan hänsyn till om det är billigare bara för att avtal saknas. Det är i nationella förhandlingar löneökningarna sätts, med den anpassning det behövs på företagsnivå. Men när det gäller utveckling av teknik och anpassning av kunskaper och jobb till de som arbetar och söker jobb är det ett gemensamt intresse som kräver välutbildade fackliga representanter och medlemmar som är informerade. Större insatser i det syftet behövs, då ska vi inte behöva SDare som inte förstår att det är en motsättning mellan att vara facklig representant och SDaktivist. Denne ska NU sträva efter att få ett etniskt enfaldigt Sverige, vilket inte bara är orealististiskt utan inte ens önskvärt eftersom migration inom som mellan länder bidrar effektivt till bättre liv och leverne.
Självklart fortsätter motsättningen mellan arbete och kapital. Men teknisk och ekonomisk utveckling har aldrig ägt rum utan offentliga, pollitiskt beslutade beställningar. De länder som har förlitat sig till "marknaden" har slutat som fattiga råvaruleverantörer. Sen kan vi sitta där med våra fackföreningar och försöka få ut nåt av det.
Europeiska stater var hyggligt bra på att med piska och morötter tvinga företag att göra sitt bästa under 1800-talet, se Ha-Joon Chang: Kicking away the ladder. I Sverige minns vi samarbetet mellan Televerket och Ericsson om att förse minsta avkrok med telefon, eller samarbetet mellan Vattenfall och ASEA om att elektrifiera landet. Jo, det var korporativistiskt, men vad var alternativet? "Marknaden"?
Naturligtvis vore det bättre att företagen ägdes av dem som arbetade där, istället för av rentiärer som har lagt sina överskottspengar där. De som har sin dagliga utkomst och sitt dagliga arbete vet oändligt mycket mer om företaget och dess produkter än de som via aktiefonder äger dem under några minuter tills de har sålt sina aktier till nån annan idiot.
Vilket talar för att rentiärernas makt bör beskäras eller helst försvinna. Men även under ett sådant system krävs det offentliga beställningar av icke-existerande teknik och icke-existerande produkter, annars somnar det hela in och blir som i Jugoslavien (källa brevväxling med Branko Milanovic).
Wallenberg är "framstegsfientlig" när det kommer till demokrati i allmänhet och synnerligast ekonomisk demokrati. Att arbetslivet definieras som en "marknad" där kapitalet äger rätt att kontrollera de arbetande är inget man röstar bort. Möjligen kan vi strejka oss till en förändring, som sätter framsteg och teknik i händerna på de arbetande.
Wallenbergsfären har piskat oss in i NATO och krigsekonomi. Nästa steg är kärnvapen. Gröna atombomber? Ja, varför inte!
En nog så viktig poäng, men i det här sammanhanget lite irrelevant. Om till och med en socialt konservativ kapitalist begriper något är det ju en lysande poäng att påpeka detta.
Idag är det främst i Ostasien man tänker på det sätt du vill, Robert. I Europa har man abdikerat till förmån för "marknaden".
Men ostasiaterna går längre. Det är inte bara i Kina politiken använder både piska och morötter för att privatkapitalisterna ska anstränga sig och bli bättre på produktion (och inte nöja sig med att tjäna pengar på att äga). Det gör man också i Taiwan och Sydkorea. Man gjorde det också tidigare i Japan men där gav man upp vid sekelskiftet ungefär, med självklart resultat. I Sydostasien gör man det också om än inte så uttalat som i Kina.
Politiken borde gå före och lägga ut beställningar. Mariana Mazzucato använde Apolloprojektet som ett mönster för hur man borde göra med den gröna omställningen. Beställa produkter som ännu inte finns, men som duktiga tekniker säkert kan göra om dom vet att det finns en avsättning. I ett senare steg kan dessa produkter säljas på den allmänna marknaden, ungefär som allt det som uppfanns med månfärderna som förevändning.
Det är inte bara Tidöregeringen som har abdikerat. Det gjorde redan de socialdemokratiska regeringarna efter 1990. Liksom varenda europeisk regering. Det är rentav lagstadgat i Maastrichtöverenskommelsen att det är förbjudet för en regering att påverka marknaden på det sättet. Antagligen är det detta EU är till för – som handbojor mot en kreativ industripolitik.
Vilket inte är något skäl att slå sig till ro. EU-regler kan ändras, men bara om man bryter mot dem och gör dem obsoleta.
Att stat och kapital växer samman upplöser inte motsättningen mellan arbete och kapital. Korporativismen leder istället till att marknadsekonomins sunda delar korrumperas genom att monopolister får statligt sanktionerad gräddfil. De fackliga organisationerna avväpnas och förvandlas till vertikala trivselklubbar. Att detta utspelar sig i Seoul och Tokyo eller i Bejing och Sankt Petersburg gör det inte bättre än när det sker i Stockholm eller Manchester.
Då är det fackens ledningar och medlemmarna som ska ställa krav på arbetsgivarorganisationer och företagsledningar att inte låta konkurrenter i en bransch undgå att träffa kollektivavtal, t.ex. då jobb läggs ut på andra företag utan hänsyn till om det är billigare bara för att avtal saknas. Det är i nationella förhandlingar löneökningarna sätts, med den anpassning det behövs på företagsnivå. Men när det gäller utveckling av teknik och anpassning av kunskaper och jobb till de som arbetar och söker jobb är det ett gemensamt intresse som kräver välutbildade fackliga representanter och medlemmar som är informerade. Större insatser i det syftet behövs, då ska vi inte behöva SDare som inte förstår att det är en motsättning mellan att vara facklig representant och SDaktivist. Denne ska NU sträva efter att få ett etniskt enfaldigt Sverige, vilket inte bara är orealististiskt utan inte ens önskvärt eftersom migration inom som mellan länder bidrar effektivt till bättre liv och leverne.
Där är det ju lätt att instämma.
Självklart fortsätter motsättningen mellan arbete och kapital. Men teknisk och ekonomisk utveckling har aldrig ägt rum utan offentliga, pollitiskt beslutade beställningar. De länder som har förlitat sig till "marknaden" har slutat som fattiga råvaruleverantörer. Sen kan vi sitta där med våra fackföreningar och försöka få ut nåt av det.
Europeiska stater var hyggligt bra på att med piska och morötter tvinga företag att göra sitt bästa under 1800-talet, se Ha-Joon Chang: Kicking away the ladder. I Sverige minns vi samarbetet mellan Televerket och Ericsson om att förse minsta avkrok med telefon, eller samarbetet mellan Vattenfall och ASEA om att elektrifiera landet. Jo, det var korporativistiskt, men vad var alternativet? "Marknaden"?
Naturligtvis vore det bättre att företagen ägdes av dem som arbetade där, istället för av rentiärer som har lagt sina överskottspengar där. De som har sin dagliga utkomst och sitt dagliga arbete vet oändligt mycket mer om företaget och dess produkter än de som via aktiefonder äger dem under några minuter tills de har sålt sina aktier till nån annan idiot.
Vilket talar för att rentiärernas makt bör beskäras eller helst försvinna. Men även under ett sådant system krävs det offentliga beställningar av icke-existerande teknik och icke-existerande produkter, annars somnar det hela in och blir som i Jugoslavien (källa brevväxling med Branko Milanovic).
Wallenberg är "framstegsfientlig" när det kommer till demokrati i allmänhet och synnerligast ekonomisk demokrati. Att arbetslivet definieras som en "marknad" där kapitalet äger rätt att kontrollera de arbetande är inget man röstar bort. Möjligen kan vi strejka oss till en förändring, som sätter framsteg och teknik i händerna på de arbetande.
Wallenbergsfären har piskat oss in i NATO och krigsekonomi. Nästa steg är kärnvapen. Gröna atombomber? Ja, varför inte!
En nog så viktig poäng, men i det här sammanhanget lite irrelevant. Om till och med en socialt konservativ kapitalist begriper något är det ju en lysande poäng att påpeka detta.