Johan Enfeldt blundar för utvisningarnas konsekvenser
REPLIK Socialdemokratin är inte en arkivinstitution för riksdagsvoteringar från 2008, skriver Juan Fonseca.
Johan Enfeldts text om spårbyte i Rörelsen 8 februari är konsekvent, välformulerad – och politiskt avslöjande. Den visar hur lätt det är att ersätta socialdemokratisk analys med juridisk korrekthet och kalla det ansvarstagande.
Huvudargumentet är att spårbyte ”aldrig varit socialdemokratisk politik”. Det är formellt sant men politiskt ointressant.
Socialdemokratin är inte en arkivinstitution som mäts i hur väl vi minns våra voteringar från 2008. Den mäts i hur vi hanterar verkliga konsekvenser för människor som lever i Sverige i dag.
Debatten om spårbyte har förskjutits från rättvisa till regelteknik. Människor reduceras till systemfel, liv till ärenden.
Det är ingen slump att texten nästan helt saknar perspektivet från dem som berörs. För bakom varje spårbyte finns människor som levt i Sverige i många år, arbetat lagligt, följt kollektivavtal, betalat skatt och byggt sina liv här – ofta med barn som inte känner något annat land.
När dessa människor nu förväntas ”resa ut och söka från hemlandet” beskrivs det som en administrativ formalitet. I verkligheten är det en brutal omstart: familjer splittras, barns skolgång bryts, arbetsliv och bostad raseras, ofta utan någon realistisk möjlighet att komma tillbaka.
Att låtsas som att detta är en marginell justering är att blunda för politikens faktiska konsekvenser.
Ett centralt påstående är att spårbyte inte har med skydd att göra, eftersom personerna fått avslag i asylprocessen. Resonemanget bygger på en fiktion: att asylprövningen alltid är korrekt.
Alla som arbetat med migrationsrätt vet att så inte är fallet. Bedömningar varierar, praxis skiftar och rättsosäkerheten är betydande.
Spårbyte var inte ett alternativt skyddssystem – det var en ventil i ett hårt system, ett sätt att hantera uppenbart orimliga utfall när människor redan etablerat sig genom arbete och tid.
Riksrevisionens kritik om missbruk och exploatering används som huvudargument för avskaffandet. Det är här den ideologiska förskjutningen blir tydlig.
När exploatering upptäcks i arbetslivet har socialdemokratins svar historiskt varit starkare regler, hårdare tillsyn och ökad facklig närvaro. Nu är svaret i stället att arbetstagaren ska bort.
Det är inte klassisk socialdemokratisk politik – det är ett accepterande av att de mest utsatta får bära kostnaden för oseriösa arbetsgivare.
Argumentet att gruppen spårbytare är liten är kanske det mest avslöjande. Socialdemokratin har aldrig byggt sin legitimitet på att bara försvara stora grupper. Tvärtom har vår trovärdighet alltid prövats i hur vi behandlar dem som saknar röst, makt och marginaler.
Att säga ”det är inte så många” är inte ett argument – det är ett moraliskt ställningstagande.
Det är också juridiskt korrekt men politiskt vilseledande att hävda att avskaffandet inte är retroaktivt. När människor har planerat sina liv utifrån gällande regler och staten ändrar spelreglerna så att de i praktiken tvingas lämna landet, då uppstår en materiell orättvisa.
Socialdemokratin har alltid förstått skillnaden mellan lagens bokstav och rättvisans innehåll. I den här frågan verkar den insikten ha övergivits.
Spårbyte var inte perfekt. Det behövde stramas upp, regleras bättre och tydligare knytas till den svenska modellen.
Men att helt avskaffa det utan någon rimlig ersättningslösning är att göra migrationspolitiken hårdare, arbetsmarknaden råare och samhället kallare.
Den verkliga frågan är därför inte om spårbyte var rätt eller fel när det infördes. Frågan är om vi i dag accepterar en politik där arbete, etablering och tid inte längre betyder någonting – och om detta verkligen är den socialdemokrati vi vill stå för.
Juan Fonseca är tidigare riksdagsledamot (S).
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Ett av felen i "migrationspolitiken" är att "ärenden" tillåts ta hur lång tid som helst. Fem år är en lång tid i allas liv. För ungdomar är det en oändlighet.
Ge automatiskt permanent uppehållstillstånd till den som lagligt vistats i Sverige i ett år.
Lägg pressen på byråkratin, inte på individen.
"Återvändartåget" borde gälla rasister och leda tillbaks till det avlopp de kröp upp ur.
Johan E är en typisk karriärbyråkrat, en av dem som vrider vår ideologi ur våra händer.