Skönt att slippa känna sig ensam. Metoden som bär framåt är historiematerialistisk med klassanalys och klassmedvetande. Vår framtid hänger på vår förmåga att stärka arbetets ställning tillsammans med alla kamrater ute på arbetsplatserna. Alltför sällan hör man en politisk debatt bryta ut med att att någon pratar om sitt jobb. Vilket jag tänker skulle kunna vara en konkret väg framåt. Den fackliga rörelsen har faktiskt en längre historia än vår politiska gren.
Det är inte nyliberalismen som är vår motståndare. Det är de människor som använder nyliberalismen som verktyg för att främja sina intressen, kapitalackumulation och kapitalkoncentration, som är våra motståndare. Skickligt har de lyckats få sina intressen att framstå som det allmännas bästa. ISK, pensionsfonder, aktiefonder och andra former att skapa mikroförmögenheter är kraftfull propaganda för de superrika att få sympati för sin sak.
Här behöver vi en socialdemokrati med förmåga att skilja på äpplen och päron.
Du sätter fingret på något centralt: nyliberalismen fungerar inte bara som ett idépaket utan som ett hegemoniskt språkbruk.
När kapitalintressen lyckas rama in sina särintressen som allmänintresse, genom sparnormer, fondlogik och löften om individuell frihet, förskjuts också hela den politiska ramen för vad som uppfattas som “realistisk” politik.
Det stora problemet är just att nyliberalismen och dess förespråkare under lång tid fått ett nästan fritt spelrum, vilket skapat en likriktning i den ekonomiska politiken och flyttat fokus bort från makt, fördelning och demokratiskt inflytande.
Det är där en förnyad socialdemokratisk analys behövs, en som vågar ifrågasätta själva spelplanen, inte bara reglerna inom den. Dags att lämna det bakom oss och på riktigt välja en ny riktning för Sverige.
Jag ser inget fel i mikroförmögenheter. Det är ingen naturlag att man måste bli ruinerad av hederligt arbete. Det är bara en kapitalistisk taktik. Och detta bemöter man parlamentariskt på bästa sättet med exempelvis med stärkt ställning för arbetet i beskattning och arbetsrätt.
Nej, det är inget fel med mikroförmögenheter, besparingar för ålderdom eller en regnig dag.
Felet är när innehavarna förmås tro att deras lilla kapital är startpunkten för ett fantastiskt förmögenhetsbygge och att de därför bör solidarisera sig med de verkliga kapitalisterna.
Instämmer givetvis. Och "superkapitalisternas" narrativ bemöter du bäst med att hävda "mikroförmögenheternas" berättigande i kraft av ett ARBETE som är "mikroförmögenhetsinnehavarnas" eget. Eller hur?
Ja, klassbegreppet har länge varit icke rumsrent att använda och ännu mer ordet klasskamp. Ordet arbetsköpare är också laddat och riskerar att stämpla den som använder ordet som udda eller som opportunist. Arbetsköpare beskriver vad det handlar om betydligt mer än ordet arbetsgivare.
Ett tips för att förstå vidden av när den råa kapitalismen härjade i vårt land för 100 år sedan rekommenderar jag boken Sten och siden av Mikael Niemi. Efter att ha läst den boken förstod jag vad min farfar, skogsarbetare och timmerflottare från Västerbottens inland, gick igenom under sitt arbetsliv. Främmande för de flesta födda under senare delen av 1900-talet och framåt.
Stämplad blir du förvisso när du tar ordet "klassmotsättning" i din mun, men icke stämplad som opportunist. Du blir mer betraktad som "samhällsfarlig". Och - i arbetslivet - svartlistad.
Skönt att slippa känna sig ensam. Metoden som bär framåt är historiematerialistisk med klassanalys och klassmedvetande. Vår framtid hänger på vår förmåga att stärka arbetets ställning tillsammans med alla kamrater ute på arbetsplatserna. Alltför sällan hör man en politisk debatt bryta ut med att att någon pratar om sitt jobb. Vilket jag tänker skulle kunna vara en konkret väg framåt. Den fackliga rörelsen har faktiskt en längre historia än vår politiska gren.
En reflektion.
Det är inte nyliberalismen som är vår motståndare. Det är de människor som använder nyliberalismen som verktyg för att främja sina intressen, kapitalackumulation och kapitalkoncentration, som är våra motståndare. Skickligt har de lyckats få sina intressen att framstå som det allmännas bästa. ISK, pensionsfonder, aktiefonder och andra former att skapa mikroförmögenheter är kraftfull propaganda för de superrika att få sympati för sin sak.
Här behöver vi en socialdemokrati med förmåga att skilja på äpplen och päron.
Tack!
Du sätter fingret på något centralt: nyliberalismen fungerar inte bara som ett idépaket utan som ett hegemoniskt språkbruk.
När kapitalintressen lyckas rama in sina särintressen som allmänintresse, genom sparnormer, fondlogik och löften om individuell frihet, förskjuts också hela den politiska ramen för vad som uppfattas som “realistisk” politik.
Det stora problemet är just att nyliberalismen och dess förespråkare under lång tid fått ett nästan fritt spelrum, vilket skapat en likriktning i den ekonomiska politiken och flyttat fokus bort från makt, fördelning och demokratiskt inflytande.
Det är där en förnyad socialdemokratisk analys behövs, en som vågar ifrågasätta själva spelplanen, inte bara reglerna inom den. Dags att lämna det bakom oss och på riktigt välja en ny riktning för Sverige.
Jag ser inget fel i mikroförmögenheter. Det är ingen naturlag att man måste bli ruinerad av hederligt arbete. Det är bara en kapitalistisk taktik. Och detta bemöter man parlamentariskt på bästa sättet med exempelvis med stärkt ställning för arbetet i beskattning och arbetsrätt.
Nej, det är inget fel med mikroförmögenheter, besparingar för ålderdom eller en regnig dag.
Felet är när innehavarna förmås tro att deras lilla kapital är startpunkten för ett fantastiskt förmögenhetsbygge och att de därför bör solidarisera sig med de verkliga kapitalisterna.
Instämmer givetvis. Och "superkapitalisternas" narrativ bemöter du bäst med att hävda "mikroförmögenheternas" berättigande i kraft av ett ARBETE som är "mikroförmögenhetsinnehavarnas" eget. Eller hur?
Ja, klassbegreppet har länge varit icke rumsrent att använda och ännu mer ordet klasskamp. Ordet arbetsköpare är också laddat och riskerar att stämpla den som använder ordet som udda eller som opportunist. Arbetsköpare beskriver vad det handlar om betydligt mer än ordet arbetsgivare.
Ett tips för att förstå vidden av när den råa kapitalismen härjade i vårt land för 100 år sedan rekommenderar jag boken Sten och siden av Mikael Niemi. Efter att ha läst den boken förstod jag vad min farfar, skogsarbetare och timmerflottare från Västerbottens inland, gick igenom under sitt arbetsliv. Främmande för de flesta födda under senare delen av 1900-talet och framåt.
Stämplad blir du förvisso när du tar ordet "klassmotsättning" i din mun, men icke stämplad som opportunist. Du blir mer betraktad som "samhällsfarlig". Och - i arbetslivet - svartlistad.