Laila Abdallah: Solidariteten med Gaza är vår tids frihetsrörelse

KRÖNIKA Jag vill att Sverige ska stå på rätt sida av historien.

May 07, 2024

Strax innan publiceringen av denna text förbjöd Israel Al Jazeera i ett brott mot grundläggande press- och yttrandefrihet. I en berättelse unik för Rörelsen ger Laila Abdallah ett sammanhang till vad detta betyder. Men också varför det inte kommer att räcka för att Israel ska kunna kontrollera informationsflödet under den förestående invasionen av Rafah i södra Gaza. /Red

Med vårens första solstrålar har jag planterat ett olivträd i en kruka på balkongen.

Olivträden är en viktig försörjningskälla och en omistlig symbol för palestiniers folksjäl. Olivträd rycks upp med rötterna eller bränns ner av bosättare som genom sina kriminella handlingar hotar den palestinska existensen på Västbanken.

Så mitt olivträd utgör för mig ett symboliskt motstånd, ett deklarerande av min existens som palestinsk ättling i en värld där ett slagfält pågår mellan olika narrativ. Olivträdet stärker min identitet och min berättelse som palestinier där känslan är att ständigt vara mot strömmen i det politiska och mediala landskapet i Sverige.

Under de senaste sex månaderna har jag växlat mellan olika nyhetsmedier för att kunna få så verklighetstrogen bild av krigets händelseförlopp i Gaza. Jag har zappat från svenska tevekanaler till stora internationella kanaler som BBC, CNN, SkyNews och Al Jazeera English. Ibland har jag växlat över mellan kanalerna för att se samma händelser utspela sig om igen, men från olika nyhetsvinklar och analyser.

Jag hamnar ändå till slut på Al Jazeera Englishs nyhetskanal av den enkla anledningen att jag där får rapporteringar från palestinska journalister i Gaza som saknas i de andra mediekanalerna. Dessutom hämtar kanalen experter från hela världen, allt från Asien, Afrika, Latinamerika, Europa, Nordamerika och Mellanöstern, som ger ett brett spektrum av geopolitiska och mångfacetterade perspektiv.

Men de stora tevekanalerna och tidningsmedierna har inte varit min enda nyhetskälla. Sociala medier som Instagram och Facebook erbjuder ett inifrånperspektiv från palestinier i Gaza när de bevittnar och dokumenterar sitt eget folkmord med sina mobilkameror.

gray rocks across tree — Olivträdet är en symbol för den palestinska folksjälen, skriver Laila Abdallah. Foto: Don Fontijn/Unsplash.

”Good morning, this is Bisan – I am still alive”, inleder 25-åriga Bisan Owda sina reels på Instagram med över en halv miljon följare. Hon kallar sig @wizard_bisan1 för att hon älskar Harry Potter och titulerar sig som filmskapare, resenär och drömmare.

I början av kriget bevittnade hon det urskillningslösa bombandet och invasionen av den israeliska militären. För att numera beskriva livet som fördriven till Rafah i södra Gaza med små anekdoter om hur hon till sin glädje har hittat godsaker från en fabrik som är sönderbombat eller hur barn trots svåra omständigheter hittar små glädjeämnen som att flyga drake.

“Ibland funderar jag på hur historiebeskrivningen hade sett ut om min pappa som fördrevs från Jerusalem under Nakba år 1948 hade haft en mobil i sin hand.”

Mitt flöde på sociala medier har under våren fyllts med palestinsk kultur genom mat, dans och konst. Som aldrig förr bakas och lagas det palestinsk mat som ”makloba” eller ”manakish”, som en proteströrelse mot utplåningen av den palestinska existensen.

Matbloggaren Hamada Sho (@hamadashoo) stirrar in i kameran medan han lagar mat för palestinska barn. Det som han från början lagade i sitt tält med de få ingredienser han lyckades komma över har nu växt till ett storkök allteftersom människor över hela världen skänkt pengar via gogetfunding.com.

Och det dansas palestinsk dabke. Svensken Björn Lindberg (@bjoornliind) gör succé som i solidaritet med Palestina gör tolkningar av inte bara dabke utan också andra danser från Mellanöstern. Det finns sidor på Facebook som ”Contemporary Palestinian Art” med fantastiska tavlor målade av palestinska konstnärer som framställer krigets och ockupationens fasor.

Ibland funderar jag på hur historiebeskrivningen hade sett ut om min pappa som fördrevs från Jerusalem under Nakba år 1948 hade haft en mobil i sin hand. För den samlade drivkraften i alla dessa inlägg och reels är att exponera ”fakta på marken” som ockupationsmakten under decennier med miljardbelopp försökt skyla.

När allt kommer i dager växer kritiken globalt mot Israels övergrepp och krigsförbrytelser mot palestinier.

Den unga generationen har sedan länge övergett mainstreammedia och har vanan att hämta information via sina mobiltelefoner. Denna tsunami av ofiltrerade nakna sanningar har gjort dem väldigt omskakade.

I dokumentären ”Israelism” skildras en ung generation av judar i USA som reser sig mot sionismen som matat dem med en propaganda där ockupationens dagliga förtryck och illdåd har undangömts för att framställa Israel som en trygg fristad för judar.

Det är i ljuset av denna händelseutveckling i sociala medier som vi ska se studentprotesterna i USA, Europa och Australien. Epicentrum för de propalestinska protesterna bland studenterna är Columbia University Apartheid Divest (Cuad), en icke-våldsam och decentraliserad koalition av mer än 100 studentgrupper över olika politiska och kulturella spektrum.

Initiativet har spridits till mer än 80 olika universitet över hela USA. De tältar på universitetens campus med kraven att avbryta alla ekonomiska och akademiska band med Israel och för ett fritt Palestina.

Bland tälten undervisar, sjunger och ber man böner i skydd av sina kamrater. Många liknar den propalestinska proteströrelsen med 60-talets Vietnamrörelse – och analogin är slående.

Precis som under Vietnamkriget reste sig studenterna i protest mot USA:s urskillningslösa bombande av civila. Bidenadministrationens villkorslösa militära, ekonomiska och diplomatiska stöttanden av Israel skapar motpoler av nya lojaliteter. Via sociala medier tänds Gazabors hopp, som svarar med att skriva tackmeddelande på sina tält i Rafah i direkt dialog med studenterna.

Vi lever i denna bemärkelse i en fascinerande tid. Den globala kommunikationen behöver inte förlita sig längre på de stora mediahusen, som tappar allt mer terräng. Faktum är att kriget i Gaza accelererar denna utveckling när allt fler avslöjanden görs kring hur Israel har kidnappat narrativet.

Nyligen läckte The Intercept en instruktion som New York Times journalister hade att förhålla sig till. Ord som ”folkmord”, ”etnisk rensning”, ”ockuperade områden”, ”flyktingläger” och ”Palestina” skulle undvikas i tidningens nyhetsrapportering från Gaza.

På samma sätt har SVT utelämnat information om förklaringar på Mellanösternkonflikten, som inneburit minst tre fällningar i Granskningsnämnden under våren. Symptomatiskt med den skeva nyhetsrapporteringen utelämnar SVT även nu att studenternas fredliga protester pågått under flera veckor när de möts av våldsamma angrepp från högerextrema grupper som Proud Boys och polisarresteringar iscensatta av universiteten.

Brister i tillförlitlighet hos etablerad västerländsk media blir allt tydligare samtidigt som UNESCO prisbelönar palestinska journalister i Gaza på pressfrihetens dag och den palestinska fotografen Mohammed Salem belönas av World Press Photo med årets globala bild som föreställer en kvinnas farväl av sin systerdotter inlindad i vitt skynke i Gaza.

Efter flera decenniers ansträngningar att avhumanisera palestinier för att rättfärdiga en illegal ockupationsmakt erbjuder sociala medier nya möjligheter på narrativens slagfält. Nyligen lanserades Watermelon Pictures med slogan ”From the river to the screen, Palestine will be seen” för att lyfta fram de palestinska narrativen.

Filmer som ”Farha” och ”Walled off” gestaltar palestiniers erfarenheter från Nakba 1948 fram till ockupationsmaktens dagar.

Betydelsen av detta narrativ är så mycket större än palestinierna. Det handlar om att bryta sig loss från de tunga kedjor av Hollywoods pejorativa framställning av araber och muslimer som vilda och våldsbenägna barbarer. Ett ok som odlar främlingsfientlighet och ger bränsle till islamofobin och antiarabismen i västvärlden.

Så varför ska vi bry oss om den palestinska frågan?

Kampen för palestiniers självbestämmande och frihet är mångbottnad. Det handlar i första hand om att befria palestinierna från ett kolonialt förtryck. Men frågan är också epicentret för bevarandet av internationell rätt, folkrätt och mänskliga rättigheter.

Ja, jag skulle vilja påstå att hela efterkrigstidens system av den globala rättsordningen står på spel. Och här finns ingen återvändo för ockupationen på narrativens slagfält.

Kanske är det så som den amerikansk-palestinska modedesignern och aktivisten Alana Hadid nyligen sa i en intervju: ”Det handlar om att befria oss själva, avkolonisera oss själva och i sin tur avkolonisera och befria världen."