Margot Wallström: Jag står för beslutet att erkänna Palestina
Okunnig käppfäktning riskerar fundamentala principer i Sveriges internationella relationer.
I denna mörka tid, när känslorna av sorg, hat och hämnd är så starka – hur ska jag kunna bidra till debatten om Israel-Palestina och vägen framåt?
Kanske genom att ge en beskrivning av bakgrunden till beslutet om att erkänna Palestina för snart 10 år sedan.
Sveriges beslut om erkännande fattades i en svår tid för Palestina och Israel med avsikt att:
stödja en förhandlad lösning med två stater,
ingjuta hopp och framtidstro,
enligt den folkrättsliga principen om att “Ingen rätt kommer ur orätt”, såsom dåvarande svenska regeringen erkände Kroatien trots att Serbien inte släppt kontroll. I fråga om Palestina att den israeliska ockupationen strider mot folkrätten och vi kunde därför sälla oss till 134 stater, bland annat Island och ett antal EU-länder, som redan erkänt Palestina som stat.
Vi ville visa att vi tror och trodde på en förhandlad lösning,
att våld måste undvikas i en svårlöst situation,
vi byggde också på Oslo-avtalet som egentligen innebar att de två staterna skulle etableras sida vid sida redan 1998, fem år efter det att avtalet ingicks av Israel och Palestina 1993,
till detta ska läggas övertygelsen att fred mellan parterna är till fromma också för Israel och alla dess medborgare; inte riktat mot Israel.
Som bakgrund vill jag också nämna:
Den ojämna maktbalansen och Israels övermakt politiskt, ekonomiskt och militärt.
En lång tid av försämringar för palestinierna genom framför allt bosättningspolitiken som blivit allt aggressivare.
Den väl etablerade positionen i EU om stöd för en tvåstatslösning.
Tidigare resolutioner i FNs säkerhetsråd.
134 länder som vid denna tidpunkt redan hade erkänt Palestina.
Israels regering under ledning av Netanyahu var den mest hökaktiga på länge och var redo att gå mycket långt – enligt uppgifter till och med genom att stötta Hamas – för att förhindra tvåstatslösningen.
Förändra samhällsdebatten - stötta en socialdemokratisk mediaröst. Uppgradera till Rörelsen Plus för mindre än en krona om dagen!
Avsikten att erkänna Palestina meddelades i statsministerns regeringsförklaring i oktober 2014. Vi tog sedan frågan till utrikesnämnden med förhoppningen att fler partier än de två regeringspartierna skulle ge sitt stöd, innan vi gick vidare till formellt erkännande.
Jag hade skäl att hoppas att Moderaterna, som fört en framåtsyftande och vettig Mellanösternpolitik under alliansregeringens tid och med Carl Bildt som utrikesminister, också skulle stödja detta steg och verka för existens sida vid sida mellan de två staterna.
Jag beklagar att Moderaterna inte var beredda då, men uppskattar att de står fast vid erkännandet.
Vissa svenska partier har ägnat sig åt en okunnig och oansvarig käppfäktning som, om de fick rätt, skulle undergräva fundamentala principer i våra internationella relationer. Om de som vill av-erkänna Palestina ska vara konsekventa – skulle Sverige då av-erkänna varje land som har ledare eller väpnade grupper som vi ogillar och/eller fördömer?
I sammanhanget låt mig slå fast det uppenbara: Det är inte Palestinska Myndigheten eller det palestinska folket som är Hamas.
Erkännande av stater eller upprätthållande av diplomatiska förbindelser är ingen belöning. Det är att bekräfta att ett land finns och ingår i världssamhället, de ger kanaler för kontakt och för kritik och för att understryka det ansvar de har.
Jag står för beslutet att erkänna Palestina. Jag tror att om fler länder för tio år sedan hade följt Sveriges exempel och om EU och andra viktiga aktörer i världen, inte minst USA, hade agerat kraftfullt för genomförandet av en tvåstatslösning så hade framtidshoppet stärkts.
I det nu mycket allvarliga läget, med tusentals människoliv som går till spillo, outsägliga övergrepp av Hamas mot israeler och fördrivning och död för palestinier i Gaza, är det allas vår uppgift att visa vårt fulla engagemang för lösningar i denna utsatta region.
Bort från våld och utplåning, genom en tvåstatslösning som skapar fred och framtidstro i Israel och Palestina.
Margot Wallström är tidigare EU-kommissionär och särskild representant för FN:s generalsekreterare. Wallström var Sveriges utrikesminister under åren 2014-19.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Kunde Palestina ha en exilregering, i något land , sådant som tar emot dem som flyktingar? Vi minns hur absolut och "helig" motsättningen mellan arabvärlden och Israel var: Arabvärlden vägrade att erkänna Israel och tala med Israel. När Sadat bröt mot överenskommelsen av totalt avvisande av kontakt och samverkan mördades han. Dessutom: Tillockmed tanken på en palestinsk stat, med bibehållandet av muslimsk ekonomi och traditionell livsstil mitt bland trängseln av små lägenhets-våningshus som bosättarna klämmer in på var ledig fläck, är absurd. Ett modernt kapitalistsamhälle utrustat till tänderna hör ju faktiskt inte hemma i Mellanöstern. Nu sulle man ju inte längre kunna vrida klocka tillbaka och de grupper som här är ställda mot varandra är vardera i sitt slag okuvligt "bigotta" dvs religiöst opåverbara. Ursäkta min pesimism!
Det var bra gjort av Wallström och regeringen att erkänna Palestina, men att i slutet av artikeln avsluta med "outsägliga övergrepp av Hamas mot israeler och fördrivning och död för palestinier i Gaza" är att återigen använda ett språk som lägger all skuld på Hamas och ingen på Israel. Dör och fördrivs palestinier av naturliga orsaker? Har Israel inget med det att göra? Varför vågar ingen inom varken politik eller journalistik tala klarspråk och låta Israel hållas ansvariga för att de DÖDAR, FÖRDRIVER OCH SVÄLTER UT PALESTINIERNA I GAZA. Jag är så otroligt trött på att man skriver om det som sker o Gaza som om det bara händer, och inte att någon väljer att göra det.