Lars Jonsson: Hög tid för kortare arbetstid
KRÖNIKA Det är arbetsgivarna som vinner på att svenskarna jobbar längst i hela Norden.
Som aktiv i Byggnads ungdomskommitté skrev jag min första motion till förbundets kongress 2010. Den handlade om 6 timmars arbetsdag. Till min stora glädje blev motionen bifallen, tillsammans med flera likalydande.
Sen kom Byggnads kongress 2014. Mycket lite, för att inte säga ingenting, hade hänt. Så jag skrev en motion till med samma att-sats. Glädjen över bifallet uteblev inte. Däremot hände ingenting så fort jag klev utanför kongressalen.
Kongressen 2018 blev en kollektiv déjà vu.
För ett par år sedan hade jag den stora förmånen att gå Byggnads spetsutbildning ”Bildningsbyrån”. Det var en intensiv men också väldigt givande utbildning, som fick mig att ändra mitt sätt att tänka på arbetarrörelsens utmaningar och lösningar.
Jag började fundera vad vi som aktiva kan göra för att få fart på sådant som likt min egen hjärtefråga stannat innanför kongressens väggar. Som ett svar på min fundering och arbete i utbildningen skrev jag en rapport om frågan.
Sedan dess har jag delat ut rapporten på olika arbetsplatser, till personer med olika yrken, och mött ett oerhört starkt stöd från olika håll. Både byggnadsarbetare, administratörer och chefer.
Min spaning stärks av en SIFO-undersökning. Stödet syns även i att frågan drivs av såväl LO-, TCO- som SACO-förbund.
I rapporten belyser jag bland mycket annat problemen med dagens S- och LO-hållning i frågan – att den ska drivas avtalsvägen.
Det hållningen betyder i praktiken:
Grattis alla mansdominerade förbund!
Sorry kvinnodominerade!
Detta eftersom i mansdominerade yrken med högre löner blir det enklare att köpa sig kortare arbetstid via avtalsförhandlingarna. Något som kvinnodominerade förbund med låga löner inte klarar av, utan att halka efter ännu mer i löneligan.
Att skillnaden i arbetstid mellan LO- och tjänstemannayrken då kommer öka ännu mer är också en faktor som talar emot avtalsvägen.
Det finns krav på att vi ska arbeta ännu mer. Direkt genom förlängd pensionsålder, men också indirekt genom ökade krav från arbetsgivare.
”Ekonomin går inte ihop annars” heter det. Ett exempel som ofta lyfts är att vi inte kommer ha råd med välfärden.
Men som land har vi aldrig varit så rika som nu. Detta samtidigt som sjukvården, äldreomsorgen och skolan stod för de största varslen under 2023. Det visar med all önskvärd tydlighet att retoriken om att vi måste arbeta mer ekar tom.
Vad är det som säger att framtida ökad produktivitet och BNP-ökning kommer arbetarklassens alla löntagare till del? Den produktivitetsökning som varit sedan arbetstiden senast sänktes 1973, på runt 120 procent, har inte gjort det.
Vi har istället fått nöja oss med en allt lägre löneandel av vårt gemensamt skapade mervärde. Resurserna har gått till en historisk hög vinstandel.
För att detta inte ska märkas luras vi till att kompensera genom en allt större skuldsättning genom konsumtion av varor från länder med ännu lägre löneandel än vi.
Vad ska med vi egentligen med ekonomin till om vi inte får bättre livskvalitet av den?
Politiskt sänkt arbetstid med bibehållen lön skulle vara ett rättvist förslag som ekonomin tål, bara den fördelas mer rättvist. Och då har jag inte ens nämnt att de flesta försök med sänkt arbetstid visar på ökad produktivitet och bättre ekonomi.
Att anställda dessutom upplever minskad stress och högre livskvalitet, trivs bättre och stannar kvar i yrket, får knappast förslaget att framstå som dåligt.
Även om det ännu inte finns empirisk forskning som visar att vi i större utsträckning skulle hålla till pension med kortare veckoarbetstid, så är det inte orimligt att tänka sig det. Dessutom vittnar anställda som deltagit i försök om det.
Men hur är det då med motargumenten om personalbrist i välfärden?
De måste tas på största allvar. Speciellt de som berör sjukvården och äldreomsorgen. De problemen måste mötas med kraftiga satsningar på yrkesutbildning, så att det inte leder till tomma platser som blev fallet när region Värmland fick avbryta sitt försök inom två av tre enheter.
Det är viktigt att poängtera att detta problem har vi redan. Vi kommer att få det i än större utsträckning om inte yrkenas attraktivitet stärks.
Eventuellt ökade kostnader för en arbetstidsförkortning ska ställas mot lägre sjuktal, minskad stress, minskad övertid och bemanningspersonal samt personal som faktiskt orkar arbeta till pensionsåldern.
Det finns andra frågor om pensioner och försäkringar samt olika yrkens förläggning av arbetstiden som måste lösas innan genomförandet. Sånt brukar vi i konstruktiv anda lösa i kollektivavtal.
Motståndet från näringslivet och högern mot att politiskt sänka arbetstiden har visat sig vara massivt sedan den socialdemokratiska arbetsgruppen ”Sprickorna i arbetslivet blir fler och djupare”, ledd av Annika Strandhäll, berättade att de tittar på andra europeiska länders exempel med kortare arbetstid.
Trots att vi i Sverige har längst arbetstid i Norden anser den samlade politiska högern med Sverigedemokraterna i spetsen att frågan är rent vansinne.
Danmark fungerar faktiskt som samhälle (tro det eller ej) trots att de arbetar 37 timmarsveckor, lunchen inkluderad.
Förändra samhällsdebatten - stötta en socialdemokratisk mediaröst för mindre än en krona om dagen!
Det är svårt att hitta en fråga som tydligare visar att Socialdemokraterna står på arbetarnas sida i konflikten mellan arbete och kapital. Det ger dessutom en perfekt konfliktfråga hela vägen fram till valet, eftersom vi då kan vrida debatten åt ett håll våra politiska motståndare inte gärna ”bjuder över” våra förslag.
Slutligen ser jag två interna faror:
Att ledningen för Socialdemokraterna blir rädda och inte vågar lägga fram förslaget.
Att sänkningen blir för liten, så att effekten blir för begränsad för att valfrågan ska få den tillräckliga laddning den behöver.
Här hoppas jag att den socialdemokratiska ledningen faktiskt ser alla goda argument som finns, och behovet av en skarp fråga att driva.
Med detta sagt ser jag (och ett stort antal fackligt aktiva) på riktigt fram emot att få prata i valrörelsen 2026 om varför vi behöver sänka arbetstiden.
För vad är det egentligen vi väntar på?
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Rätt tänkt och bra skrivet. Jag var med om att författa LOs arbetsmarknadspolitiska program 1975 som togs av kongressen där vi föreslog att siktet skulle vara inställt på 30 timmars vecka. Kvinnoförbundet höll fast vid det, men så föll det i glömska och fokus blev på löner. Samtidigt har den ekonomiska politiken färlden över styrts mot kapitalavkastning som är en produktionskostnad lika mycket som arbetsavkastning(loner m.m.) precis som du säger. Men alla pensionärer har inte fått del i det utan även inom pensionärskollektivet har skillnaderna ökat. Nu är det dags att ändra inriktning och arbetstidsförkorning är en metod som ska vara med och större flexibilitet genom avtal, men på basis av lagstiftning. Annars blir det som du säger att yrken och jobb där kvinnor dominerar åter halkar efter.
Ett jättebra inlägg och jag instämmer i allt du skriver.