Monarkin är vår bästa försäkring mot maktfullkomlighet
REPLIK Kungen är en opartisk symbol för hela landet, skriver Johan Juhlin.
Niclas Malmberg argumenterade för republik utifrån en teoretisk princip om meritokrati i Rörelsen den 30 april.
Men vid en närmare granskning av hur makt, nätverk och politiska skulder faktiskt fungerar i praktiken, framstår monarkin snarare som en trygghet för demokratin än ett hinder.
För det första måste vi skilja på de olika rollerna i vår statsapparat. Skillnaden mellan kungen och statsministern är fundamental: Statsministern är en politisk ledare som ska vinna debatter och driva agenda. Kungen är däremot en opartisk symbol för hela landet.
För den som drivs av politisk ambition borde det räcka med att man kan bli statsminister. Varför måste absolut varje kvadratmeter av det offentliga rummet ockuperas av politisk karriärism?
Genom att hålla statschefsämbetet utanför den politiska tävlingsarenan säkrar vi en neutral samlingspunkt som aldrig kan besudlas av partitaktik.
Malmberg talar om ansvarsutkrävande, men i en republik riskerar vi istället en statschef som kan operera i det fördolda.
Vi måste fråga oss: Vad får en president egentligen dölja? I många republiker kan presidenten handplocka sina rådgivare och nätverk utan krav på full insyn för medborgarna.
Malmberg missar att de elitkretsar som i dag finns kring kungahuset rimligen även skulle finnas runt en president – men med den avgörande skillnaden att en president dessutom bär på politiska och ekonomiska skulder till de lobbyister och finansiärer som banat väg för hens valseger.
Kungen står utanför detta; han har inte behövt sälja ut sin integritet för att få sin post och har därmed betydligt färre dolda nätverk att skydda.
Vidare är hyllningen av meritokrati ofta en chimär. I verkligheten kräver vägen till toppen i en republik ofta att man tillhör rätt kretsar eller tillgång till en ekonomisk elit.
Kungen är visserligen född till sitt uppdrag, men det innebär också att han är tränad för det från dag ett – utan att stå i tacksamhetsskuld till någon för att ha blivit vald.
Det är en ironisk paradox att republikanska förespråkare talar om öppenhet, samtidigt som systemen de verkar för ofta bygger på exklusivitet och ekonomiska trösklar.
Den största risken med republik är dock stabiliteten. Vad händer om en president inte vill avgå?
Vi ser det hända i land efter land: med ett lojalt kärnstöd på bara 33 procent kan en president lamslå ett land, splittra folket och blockera konstitutionella processer för att sitta kvar vid makten.
Är vi verkligen beredda att byta ut en fungerande monarki mot ett system styrt av dolda nätverk?
Johan Juhlin
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.