Utøya: Terroristen ville mörda en världsbild
REPORTAGE På ön har 22 juli etsat sig fast i själva floran och faunan, skriver Fredrik Pettersson.
Idag är det femton år sedan terrordådet på Utøya den 22 juli 2011. Dagens artikel är en återpublicering av Fredrik Petterssons reportage från ön, som ursprungligen gick i Rörelsen den 20 juni 2025.
Varje livstid inrymmer tillfällen, ögonblick, då tiden som stannar upp en sekund och står helt stilla.
Sådana ögonblick som det kommer finnas ett ”före” och ”efter”. Som kommer att diskuteras och bearbetas kollektivt, som alla förhåller sig och har en relation till.
Ofta händelser som drar upp en reva i tiden, i själen och blir till permanent ärrvävnad i vårt kollektiva minne och medvetande. I vår själva existens som människor och samhälle.
När jag växte upp hörde jag min pappa i detalj redogöra för var han befann sig och vad han gjorde, kvällen då Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Alla svenskar i pappas generation har egna sådana berättelser.
Min morfar, som var född 1927, berättade också om egna ögonblick, historiska händelser, då världen förändras för alltid. Krigsutbrottet, freden.
Jag har mina egna, jag också. 11 september och när Anna Lindh mördades är två tydliga sådana ögonblick som etsat sig fast.
Och så det allra starkaste, 22 juli 2011. Terrordådet i Oslos regeringskvarter – avledningsmanövern – som följdes av det fruktansvärda terrordådet på Utøya.
77 människor mördades den dagen. De flesta var bara barn.
Utøya är och var då AUFs – SSUs norska systerorganisations – sommarparadis. En ö för sommarläger, politiska diskussioner, tältövernattningar och minnen för livet. Som SSUs svenska motsvarighet, Bommersvik utanför Järna.
Terrordådet på Utøya var politiskt och överlagt. De som brutalt och hänsynslöst mördades här hade valts ut efter noggrann planering, just för att de var aktiva i den norska socialdemokratins ungdomsförbund.
För att de stod för en politik, världsbild och värderingar som terroristen vill förgöra.
Jag minns allt från den dagen. Hur jag satt framför TVn i vår trea på Sveavägen i Eskilstuna och följde ”terrorexperternas” spekulationer i realtid. Och jag minns den akuta känslan av illamående, klumpen och smärtan i magen, som blev starkare och starkare i takt med att bilden av vad som skedde klarnade.
Jag minns bekantas inlägg på Twitter och Facebook. De som varit där, skulle varit där och var där.
Helgen som passerade besökte jag Utøya. Ön har blivit en plats för möten och samtal, folkbildning och demokratiskt skolning.
Norges och kanske Europas största klassrum för just detta ändamål, definitivt det vackraste. En demokrativerkstad, som personalen här själva kallar det.
Jag gjorde mitt besök tillsammans med Eric Sundström, chefredaktör för ABF:s kulturmagasin Fönstret, som ska spegla verksamheten i nästa nummer av tidningen.
Själv vill jag lära mig mer. Hur har de gjort? Vilka metoder använder de i utbildningen? Hur reser man sig och går vidare, blickar framåt igen? Vad kan vi lära av varandra och hur kan vi samverka och bli starkare tillsammans?
Denna helg var ön välbesökt. Vi var där tillsammans med en pensionärsgrupp från fastlandet, en lokalförening från Arbeiderpartiet och så en stor grupp skolungdomar från de regionala ungdomsråden runt om i hela Norge.
Det är sällsamt vacker på Utøya, på ett sätt som liksom inte kan beskrivas med ord. Samtidigt är det bekanta vyer och miljöer, som jag sett hundratals gånger på nyhets- och dokumentärbilder efter terrordådet och kommit att förknippa så tydligt med just detta. Det är starka kontraster.
22 juli har etsat sig fast i själva floran och faunan här. Som att gräset är lite grönare och rötterna starka, och småfåglarnas drill låter på ett alldeles särskilt vis, just på Utøya.
Minnesmärkena över offren, blommor som anhöriga lagt ner på just den plats där deras son, dotter, syster eller bror miste livet den dagen.
Kaféhuset – ”Hegnhuset” – där terroristen iskallt klev in och avrättade de ungdomar som sökt skydd och försökt gömma sig. Öns självklara centrum.
Den byggnaden är idag inbyggd och ombyggd. Ett minnesmärke och ett klassrum i praktisk demokrati i ett.
Tillbyggnaden består av 69 pelare som sträcker sig upp ur marken och bär hustaket – en för varje person som mördades på Utøya den 22 juli. Kring dessa står ytterligare 495 pelare som symboliserar var och en av de överlevande från terrordådet på ön.
Arkitekturen förstärker berättelsen, gestaltar komplexiteten, sorgen och kampen på oerhört värdigt sätt. Brittiska The Guardian har kallat byggnaden ”världens viktigaste utbildningsbyggnad”.
Invändigt är mycket bevarat, som en tidskapsel från den 22 juli 2011. Pianot, skåpen, overheadapparaten och tjock-tv:n.
Men också kulhålen, de vissna rosorna som lagts bredvid de bleknande fotografierna på den plats i huset där just barnet på bilden mördades den dagen. De var 13 till antalet, på just den platsen.
Runt de bevarade delarna har också ett klassrum för folkbildning och engagemang byggs till. Med kolossala fönster för maximalt ljusinsläpp och stolar som alltid ställs i ring – för att cirkeln är den mest demokratiska formationen för att skapa lärande situationer med medskapande och engagemang. Demokratiundervisningen här är deltagarbaserad och praktisk.
På väggen sitter en tidslinje över 22 juli 2011. Jag får läsa sms-konversationer mellan barnen på ön och deras föräldrar på fastlandet; ”Jag har gömt mig. Ring mig inte!”
I slutet av varje konversation står att läsa vilka som fick återses i livet och vilka som aldrig mer kom hem igen.
Det är starkt och det är obeskrivligt smärtsamt. Och samtidigt väldigt värdigt.
Detta är en plats med integritet och vilja. Som ett minnesmärke och en garant för att vi aldrig ska glömma hur tunn och skör hinnan mellan oss och helvetet – mellan demokrati och terror – egentligen är.
Och samtidigt påminnas om att vår idé aldrig kan dö, om vi vårdar den ömt.
Vi pratar med ledare och på pedagoger, skolungdomar och vaktmästare. Många är här för första gången, var knappt födda när terrordådet skedde. Andra har varit med på hela resan – var med då, är med nu.
Vi träffar överlevare och anhöriga till offren. Det är som att de bär hela öns anda, öde och komplexitet inom sig.
Den bottenlösa sorgen, mörkret den för med sig. Men också – och mest av allt – ljuset, beslutsamheten och övertygelsen.
En äldre man som arbetar på ön förklarar. Vi har ett val, säger han, ”ska vi lägga oss i ett hörn som offer och ge upp – eller ska vi ställa oss upp, fortsätta kämpa och ta ön tillbaka?”
AUF har tagit Utøya tillbaka. Med besked.
Allt det vackra med ön, det som fanns innan, är kvar. Och liksom på toppen av ärrvävnaden – respektfullt konstruerat runt såren av den 22 juli och till de fallna barnens och kamraternas minne – har en ännu stark demokratirörelse växt fram och blommar.
Tiotusentals ungdomar och besökare får varje år komma till ön – minnas, lära och utvecklas. Praktisera demokratins grundvärden.
Det är svårt att inte beröras och inspireras. Detta är utan jämförelse den starkaste comebacken jag någonsin har upplevt.
Och ungefär en mil – fågelvägen – härifrån sitter terroristen och ruttnar i sin cell på Ringerikefängelset. Han kan inte se Utøya från var han befinner sig. Men jag hoppas innerligt att han får veta, veta att askan var den bästa jorden.
Och ur askan av det han söndrade och fördärvade den 22 juli 2011, ur spillrorna efter hans fruktansvärda terrordåd, reser sig en folkrörelse och byggs ett enormt klassrum för demokrati och mot den extremism och rasism han själv drevs av.
Jag tänker på en väldigt vacker dikt av Pablo Neruda, som jag och många med mig läste ofta efter den 22 juli – som gav hopp i tider av svårt förtvivlan:
”Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren.”
På Utøya har våren övergått till sommar. Den grönskar och prunkas. Verkligen överträffar dikten – på precis alla sätt – här.
Jag inser att jag – denna helg – har fått nya, ljusa och hoppfulla minnen att foga till de mörka och fruktansvärda. Att Utøya för mig hädanefter kommer vara så mycket mer än enbart en plats och en händelse förknippat med hat, rasism, sorg, mord och terror.
Jag har satt mig utanför den stuga som vi fått bo i denna helg. Reflekterar, tänker och skriver. Fyra av skolungdomarna som också besöker ön går förbi mig där jag sitter och skriver utanför vår stuga.
De ser mig inte först och är mitt uppe i ett engagerat samtal. Två av dem skrattar och kommer av sig när de får se mig. Som att de är oroliga att jag tagit illa upp, att det liksom inte passar sig att skratta här, att det skulle vara respektlöst mot platsen och vad som skedde här.
Jag ler tillbaka mot dem och säger: ”Man får vara glad, det är meningen.”
Och på luckan i fören till färjan MS Torbjørn som kör skytteltrafik mellan ön och fastlandet och hämtar och lämnar av besökare, står de sista stroferna ur Frode Gryttens kraftfulla dikt ”etter 22.juli”:
“hei hei, på tide å stå opp og endre verda”
I sommar hålls ännu ett AUF-läger på ön. Hundratals engagerade ungdomar väntas. Nu ska de förändra världen.
Jag kan inte vänta med att få sätta igång, jag också!
Fredrik Pettersson är folkbildare och opinionsbildare med ett mångårigt engagemang mot nazism, rasism och fascism. Han arbetar som verksamhets- och kommunikationschef på ABF och är bland annat initiativtagare till Folkbildning mot nazism.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Otroligt stark läsning. Tänker att jag måste besöka Utöya. För mig är minnet av var jag var, hur jag mådde och vad jag ville, starkast natten då Olof Palme blev mördad. Saknaden och frågorna försvinner aldrig.