Tack för ert inlägg, så klokt.Jag tycker det är katastrofalt att S vill framstå i det här ”klagoljuset” - vi behöver höra något positivt - precis som ni skriver, en vision var vi befinner oss om tjugo år. Så evinnerligt trött på det jag skulle vilja kalla ”arrogansen” i partiet - bara vi vinner valet så blir allt bättre. Jag vill att S ger mig bilden av vad som blir bättre och vägen dit. Att man upprepar det fram till valet och genomför.
Texten sätter fingret på verkliga behov, en reell politisk frustration och ett faktiskt samhällsproblem.
Samtidigt tror jag att Dambergs agerande blir missvisande om det förstås som ideologisk iver eller nyliberal övertygelse. Det är snarare funktionellt: han agerar korrekt inom ett finanspolitiskt ramverk där legitimitet mäts genom procedur och budgetdisciplin snarare än genom faktisk korrigerbarhet.
Detta ramverk har vuxit fram genom en längre förskjutning, från marknadsorienterad styrning (NPM) till nätverks- och förvaltningslogik (NPG), där politiken i praktiken allt mer översatts till administration inom redan givna strukturer.
För att ändra riktning räcker det därför inte med ambition eller vision. Det krävs en uttalad vilja att förändra strukturen som sätter spelreglerna. I dag agerar i praktiken alla partier inom ett system där ingen gör något formellt ”fel”, men där utfallet ändå inte möter de behov systemet påstår sig vara till för.
Det är där konflikten egentligen ligger: inte i viljan att möta behoven, utan i att styrsystemet som ska bära viljan inte längre är optimerat för människor.
Därför känns det så fel och förändring uteblir, för att det finns ingen möjlighet inom de rådande struktur att ändra riktning, först måste man förändra strukturen innan reell förändring kan ske.
Tyvärr förbjuder EU riksbanken att låna direkt till eller direktfinansiera statens utgifter. Så det är inget alternativ. Det enda alternativet är att låna av finanskapitalet och utlandet.
Och med det finns många problem, det är regressiv fördelningspolitik att staten ska betala ränta till finanskapitalister, det bygger in ett vinstintresse i statens verksamhet genom räntan som ska betalas till finanskapitalet och utlandet, och det tvingar oss att anpassa oss till långivarnas önskemål/förväntningar om politiken när vi går med underskott.
Det riksbanken kan göra, det är att stödköpa statspapper av finanskapitalet/utlandet, men det vore ju att spä på ojämlikheten och tillgångsinflationen.
Med andra ord är det inte konstigt att Svantesson gärna lånar uta helsike, medans Damberg är skeptisk.
Svantesson får numera inte budget att gå ihop utan har börjat låna pengar. Men inte för att bygga landet starkare utan för att köpa röster. Tillfälligt sänkt matmoms - det är riktigt ansvarslös och bedräglig finanspolitik.
Jag tycker inte att S skulle ha bjudit över och lånat ännu mera. Jag tycker tvärtom att partiet mycket starkare skulle ha markerat mot den sortens röstköp än att bara begränsa slöseriet en aning.
Jag tycker att det Svantesson gör borde vara en tankeställare för Reformisterna, som i snart ett decenniet just efterlyst en finanspolitik med underskott - jag vill hävda att denna retorik har öppnat fältet för Svantesson att göra precis det hon gör. Ert debattinlägg kan rentav ses som en bekräftelse på detta.
Starka finanser är ingen belastning för ett samhälle med hög ambitioner. Att ha ett finanspolitiskt ramverk är inte att bakbinda demokratin (en helt annan sak är att det efterhand behöver justeras). Starka finanser ger handlingsutrymme och stärker demokratin. Kolla på Frankrike med ett rörigt och olustigt parlamentariskt läge som inte går att hantera bland annat just därför att man inte lyckats kontrollera budgetunderskotten.
Jag är inte orolig för att svenska staten lånar för lite. Jag är tvärtom orolig för att staten är på väg att börja låna för mycket - låta våra barnbarn finansiera den upprustning av försvaret som är angelägen istället för att vi själva tar ansvar för våra egna beslut.
Tack för ert inlägg, så klokt.Jag tycker det är katastrofalt att S vill framstå i det här ”klagoljuset” - vi behöver höra något positivt - precis som ni skriver, en vision var vi befinner oss om tjugo år. Så evinnerligt trött på det jag skulle vilja kalla ”arrogansen” i partiet - bara vi vinner valet så blir allt bättre. Jag vill att S ger mig bilden av vad som blir bättre och vägen dit. Att man upprepar det fram till valet och genomför.
Texten sätter fingret på verkliga behov, en reell politisk frustration och ett faktiskt samhällsproblem.
Samtidigt tror jag att Dambergs agerande blir missvisande om det förstås som ideologisk iver eller nyliberal övertygelse. Det är snarare funktionellt: han agerar korrekt inom ett finanspolitiskt ramverk där legitimitet mäts genom procedur och budgetdisciplin snarare än genom faktisk korrigerbarhet.
Detta ramverk har vuxit fram genom en längre förskjutning, från marknadsorienterad styrning (NPM) till nätverks- och förvaltningslogik (NPG), där politiken i praktiken allt mer översatts till administration inom redan givna strukturer.
För att ändra riktning räcker det därför inte med ambition eller vision. Det krävs en uttalad vilja att förändra strukturen som sätter spelreglerna. I dag agerar i praktiken alla partier inom ett system där ingen gör något formellt ”fel”, men där utfallet ändå inte möter de behov systemet påstår sig vara till för.
Det är där konflikten egentligen ligger: inte i viljan att möta behoven, utan i att styrsystemet som ska bära viljan inte längre är optimerat för människor.
Därför känns det så fel och förändring uteblir, för att det finns ingen möjlighet inom de rådande struktur att ändra riktning, först måste man förändra strukturen innan reell förändring kan ske.
Tyvärr förbjuder EU riksbanken att låna direkt till eller direktfinansiera statens utgifter. Så det är inget alternativ. Det enda alternativet är att låna av finanskapitalet och utlandet.
Och med det finns många problem, det är regressiv fördelningspolitik att staten ska betala ränta till finanskapitalister, det bygger in ett vinstintresse i statens verksamhet genom räntan som ska betalas till finanskapitalet och utlandet, och det tvingar oss att anpassa oss till långivarnas önskemål/förväntningar om politiken när vi går med underskott.
Det riksbanken kan göra, det är att stödköpa statspapper av finanskapitalet/utlandet, men det vore ju att spä på ojämlikheten och tillgångsinflationen.
Med andra ord är det inte konstigt att Svantesson gärna lånar uta helsike, medans Damberg är skeptisk.
Håller inte alls med.
Svantesson får numera inte budget att gå ihop utan har börjat låna pengar. Men inte för att bygga landet starkare utan för att köpa röster. Tillfälligt sänkt matmoms - det är riktigt ansvarslös och bedräglig finanspolitik.
Jag tycker inte att S skulle ha bjudit över och lånat ännu mera. Jag tycker tvärtom att partiet mycket starkare skulle ha markerat mot den sortens röstköp än att bara begränsa slöseriet en aning.
Jag tycker att det Svantesson gör borde vara en tankeställare för Reformisterna, som i snart ett decenniet just efterlyst en finanspolitik med underskott - jag vill hävda att denna retorik har öppnat fältet för Svantesson att göra precis det hon gör. Ert debattinlägg kan rentav ses som en bekräftelse på detta.
Starka finanser är ingen belastning för ett samhälle med hög ambitioner. Att ha ett finanspolitiskt ramverk är inte att bakbinda demokratin (en helt annan sak är att det efterhand behöver justeras). Starka finanser ger handlingsutrymme och stärker demokratin. Kolla på Frankrike med ett rörigt och olustigt parlamentariskt läge som inte går att hantera bland annat just därför att man inte lyckats kontrollera budgetunderskotten.
Jag är inte orolig för att svenska staten lånar för lite. Jag är tvärtom orolig för att staten är på väg att börja låna för mycket - låta våra barnbarn finansiera den upprustning av försvaret som är angelägen istället för att vi själva tar ansvar för våra egna beslut.