Peter Gustavsson: Om Ukraina inte tappar hoppet, varför ska vi?

LEDARE Socialdemokratin behöver återvinna sin tro på framtiden.

Det är ett år sedan miljontals ukrainare väcktes av flyglarmet och sprang ner i skyddsrummen, medan stridsvagnarna rullade in över gränsen.

Innan kriget var ett faktum var det få som trodde att det verkligen skulle hända. Trots att Putin skramlat med vapnen ganska länge.

Sedan dess har vi överraskats igen, av det ukrainska folkets motståndskraft. Att hålla emot det första anfallet, att pressa tillbaka de ryska trupperna och härda ut i skyttegravarna mot våg efter våg av Putins kanonmat.

Nu har det gått ett år. Inget tyder på att kriget är över i brådrasket. Det väcker större och mer existentiella frågor.

Ukrainas folk ger inte upp kampen. Så varför ska svensk arbetarrörelse göra det? Foto: Yura Khomitskyi/Unsplash

Den industriella revolutionen förändrade sätten vi lever våra liv. Matproduktionen har mångdubblats, vi kan bota de flesta sjukdomar och vi kan bygga bra hus med centralvärme.

Men utvecklingen har också skett på bekostnad av en rovdrift av naturen. Många av miljöproblemen har vi kunnat hitta lösningar på, som smogen i städerna, försurningen eller hålet i ozonskiktet. Men den biologiska mångfalden fortsätter utarmas, och den globala uppvärmningen blir allt mer akut.

Under de gångna decennierna har också fördelningen blivit alltmer ojämn. De ekonomiska klyftorna har vuxit i hela västvärlden, till följd av ojämlikare inkomstfördelning och marknadsliberala reformer. Sverige tillhör de länder där klyftorna ökat mest.

Framtidståget har tuffat på, med nya uppfinningar som gjort livet bättre. Allt från smarta telefoner och elbilar till de nya vaccintekniker som räddade oss ur pandemin.

Men allt färre upplever att de har en plats på resan mot framtiden. Det gör lockropen från reaktionära och auktoritära rörelser, och rädslan för den andre, större.

Arbetarrörelsen växte fram som ett svar på marknadens oförmåga att fördela det växande välståndet rättvist.

Om det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet handlade om att organisera människor för att lösa samhällsproblemen, så har vi nu vant oss vid försöka att lösa dem på egen hand. Delvis som en följd av arbetarrörelsens framgångar i att bygga starka sociala skyddsnät och en gemensam välfärd.

Kapitalismen fortsätter vara lika skakig och instabil som alltid, och dess motkrafter har försvagats. Arbetarrörelsen har allt färre tidningar, och nöjer sig allt som oftast med att kommunicera i talepunkter och pressmeddelanden. Diskussionerna inom socialdemokratin når sällan bortom dagordningen för nästa nämndmöte.

Idén om världens stundande undergång har uttryckts i floder av filmer och tv-serier i decennier. Kanske har fantiserandet om zombiekatastrofer, rymdinvasioner, världskrig och pandemier förberett oss för dagen då några av katastrofscenarierna blev verklighet.

Så här långt har 20-talet varit krisernas årtionde. De kinesiska myndigheterna berättade om det nya viruset covid-19 på nyårsafton 2019, och snart var pandemin ett faktum. De svenska restriktionerna slopades den 9 februari 2022, och femton dagar senare började kriget.

Nu börjar kris- och krigsekonomin kännas rejält i svenskarnas plånböcker. Samtidigt som rädslan för eskalering och kärnvapenanvändning finns i vårt undermedvetna. Tillsammans med insikten om att om Putin vinner kriget, kommer det bara vara början på en mörk tid i europeisk historia.

Numera är det sällan arbetarrörelsen pratar hoppfullt om framtiden. Undantaget är visionen om den gröna industriella revolutionen, som knyter ihop framtidstro med behovet av att lösa det stora existentiella hotet.

Men det konkreta innehållet är hittills ganska magert, som framgår av kommunalpolitikernas problem i Rörelsens artikelserie om Norrlands gröna revolution. Samtidigt rymmer lösningen av de problemen kanske på många ledtrådar till framtidens samhällsbygge.

Om socialdemokratin ska lyckas, behöver den återvinna den tro på framtiden som en gång var en så viktig del av dess framgångsrecept.

• Vi kan göra samhället mer jämlikt, genom att ta ut mer i skatt för att finansiera en bättre skola och sjukvård och reparera trygghetssystemen.

• Vi kan rädda klimatet, genom en kombination av hårda utsläppskrav och stora investeringar i framtidens lösningar.

• Vi kan stärka demokratin, genom att organisera fler och skaka liv i folkrörelserna igen.

För trots att bomberna fallit över Ukraina i ett helt år, så finns det ännu hopp om en bättre framtid.

Tidigare texter:

Peter Gustavsson: Ska vi ge upp om demokrati i Ryssland?

Peter Gustavsson: Putins egentliga fiende är det ryska folket

Peter Gustavsson: Ibland behöver demokratin försvaras med vapen