PG gick hem bland bilarbetarna på verkstadsgolvet
RECENSION Direktören visade ett genuint intresse för arbetsvillkoren, skriver Robert Björkenwall.
Som nog många minns, fanns det mycket stjärnglans kring den tidigare Volvo-chefen Pehr Gustaf “PG” Gyllenhammar (1935-2024).
Han hade en både omsusad och central position i svenskt samhälls- och näringsliv när han var vd och koncernchef för Volvo – Sveriges då största företag med god marginal. En post som han fick 1971, när han efterträdde sin svärfar efter att ha varit vd på försäkringsbolaget Skandia.
Om honom har göteborgaren och journalisten Kristina Hedberg – numera verksam på Dagens Nyheter – skrivit en biografi. En bok som bygger på en långvarig och nära personlig relation med huvudpersonen.
PG – En saga med extra allt (Mondial) är en personligt inkännande och sympatiskt skriven bok som både är biografi och saga.
Tidsandan är väl fångad. Inte minst hur långt före andra näringslivsdirektörer han var, och hur väl han gick hem bland bilarbetarna på verkstadsgolvet på Hisingen i Göteborg.
Hur otvunget och chosefritt han skötte sina relationer och förhandlingar med bilarbetarnas fackliga företrädare – men även med ledande politiska företrädare i staden och i riket.
Jag fick själv tillfälle att uppleva det efter att jag under tidigt 1970-tal genomfört en större, sociologisk undersökning av arbetsmiljön på Volvo, och skrev några artiklar om den i Arbetet, Göteborgs-Posten och Metallarbetaren.
Därefter blev jag uppkallad till PG Gyllenhammar för ett personligt samtal om undersökningens slutsatser och vad som kunde göras bättre i bilarbetarnas arbetssituation.
Han visade faktiskt ett genuint intresse – alls icke ytligt och spelat som andra, samtida näringslivsdirektörer så ofta visade upp.
Under hans tid som Volvo-chef – han avgick först 1993 – tillkom bland annat succén med Volvo 240. En driftsäker och trygg “lådbil” för barnfamiljer som med tiden sålde uppåt tre miljoner exemplar. Den bottenplattan kom sedan att utvecklas och modifieras i flera senare modeller.
Den lite småfjantiga sportbilen P1800 (som Roger Moore i Helgonet med flera rattat) lade däremot tidigt ner. Den blev aldrig någon marknadsframgång, trots goda vägegenskaper.
Som koncernchef agerade PG ofta framsynt, men han hade inte alltid sina aktieägare med sig. Gyllenhammar önskade sluta ett avtal med norska Statoil, där Volvo skulle få tillgång till 40 procent av norska Nordsjöoljan mot att norska staten köpte 40 procent av ägandet i Volvo.
En mycket framsynt affär – för djärv för många aktieägare som stoppade det hela. Därmed gick värden för över 700 miljarder förlorade.
Gyllenhammar beskrev det senare som sin största missade möjlighet. Norge behöll därmed hela sitt oljeägande och kunde bygga upp sin jättelika oljefond. Och bli snorrik på den.
Gyllenhammar var också politiskt aktiv och satt i Folkpartiets (nuvarande Liberalerna) styrelse. Han var ett tag till och med påtänkt som möjlig partiledare efter färglöse Ola Ullsten. PG ansågs mer publikdragande. Han utsågs faktiskt nio år i rad (1985-1993) till Sveriges mest beundrade man.
Hans sista år – efter att ha varit styrelseproffs i Reuters, Rothschild Europa, Kinnevik med flera företag – blev dock lite solkiga.
Hans sista äktenskap, som dryg 80-åring, var med en mycket yngre, kanadensisk organisationspsykolog. Han flyttade till Toronto i Kanada och blev far till en dotter. Mumma för skvallerpressen.
Därtill det lite solkiga eftermälet med hans testamente och gravsättningen av hans aska. Sverige eller Kanada – eller båda.
Men själv var PG Gyllenhammar ingen nostalgiker. Han hade en stark vilja till förändring – och att se framåt.
Han behöll sin vänskap med många, inräknat Ingvar Carlsson och flera journalister. Också från Kanada, innan demensen gjorde det svårare. Han avled i november 2024.
En unik näringslivsdirektör med stjärnglans så länge han fanns på scenen.
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.