Ulf, du skriver ett väldigt bra inlägg. Du visar hur marknadsliberalismen blockerat utvecklingen, trots att staten har kraften att bygga framtiden i stället för att följa marknaden. Där vill jag lägga till några perspektiv om finansieringen.
För det första är ”lån” helt fel ord när vi pratar om staten. En stat med egen valuta skapar sina pengar direkt i statsbudgeten. När staten betalar ut löner, upphandlingar eller sjukersättning försätts nya kronor i omlopp. Statsobligationer används främst för att styra köpkraften och reglera ränteläget – inte för att ”finansiera utgifter”. De är ett verktyg för penningpolitik, inte ett tecken på att staten saknar pengar.
Det betyder att investeringar inte är skulder i någon meningsfull realekonomisk betydelse. De är politiska beslut om hur mycket av landets arbetskraft, teknik och material vi vill sätta i arbete. Begränsningen är inte pengar, utan resurser.
Och här kommer den verkliga frågan: varför använder inte staten sin kapacitet? Varför byggs inte järnvägen, energisystemet, kustsjöfarten och industrin du nämner?
Svaret är obekvämt men tydligt. När ett samhälle fungerar, när välfärden är stark och full sysselsättning råder, då sjunker vinsterna för toppskiktet. Det var exakt detta som hände under keynesianismen. Företagen blev för effektiva, jämlikheten ökade och kapitalets avkastning pressades ned. Därför gjorde kapitalet uppror mot den modellen och drev igenom nyliberalismen: inte av effektivitetsskäl, utan av fördelningsskäl.
Ett samhälle som fungerar är inte lönsamt nog för de rikaste. Brist, kaos, underinvesteringar och utsvultna offentliga system ger högre marginaler. Det är därför vi lever med åtstramning, trots enormt reellt utrymme att investera.
Du pekar också på det absurda i att Sverige exporterar råvaror och importerar värde. Detta beror inte på brist på ”pengar”. Vi har obegränsad monetär kapacitet. Problemet är ideologiskt: en ovetenskaplig liberal teori där staten ses som fattig och marknaden som neutral, trots att alla historiska industrier – från Japan till Sydkorea och Finland – byggts upp av statliga pengar, statlig kredit och statlig planering.
I ett modernt system borde staten använda sin suveränitet till att finansiera:
– höghastighetsjärnvägen
– kustsjöfarten
– elnätet
– vätgas, vind, sol och vattenkraft i ett sammanhängande system
– industriell förädling av malm, skog och metaller
– grön teknik
– välfärd och utbildning
Vi behöver inte exportera för att ”tjäna ihop” utländska pengar först. Staten behöver inte fylla en valutareserv innan den gör något. Det är reala resurser i landet – människor, energi, material, kunskap – som avgör hur mycket vi kan bygga. Vi har mer än vi använder.
Jag håller helt med dig om att marknadsliberalismen saknar pannlob. Jag skulle bara uttrycka det som att den saknar realekonomisk grund. Den bygger på teorier där staten ses som ett hushåll, trots att staten är den som skapar pengarna som hushållen använder. Därför sitter vi fast i låtsasfattigdom, trots att Sverige har råd att vara en ledande industrination.
Det vi behöver nu är statsstödd och statsreglerad steady-state-kapitalism: en modell där staten investerar tungt, håller nere resursförbrukningen, minskar importberoendet och bygger robusta system för energi, transporter och välfärd. Ett samhälle där vi förädlar våra egna råvaror i stället för att ge bort värde till andra länder.
Det är så vi finansierar Narvik–Malmö-banan.
Inte genom ”lån”, utan genom att skapa pengar i budgeten och styra resurser till dem som faktiskt bygger banan.
Inte genom exportdogmer, utan genom att använda kapaciteten vi redan har.
Inte genom marknaden, utan genom politik.
Du har helt rätt: det kräver politiskt mod och vilja. Och det börjar med att vi slutar låtsas att staten är en privatperson med ett kreditkort. Först då reser sig Sverige från råvaruexportör till fullskalig industrination.
Härligt att läsa! Finns mycket att greppa tag i. Skulle vilja läggs till att Maglevtåg vore det optimala. Trafikverket har gjort undermåliga analyser av kostnaden då det är främst tunnelbyggen som driver kostnaden i Japan o Kina. Vi har ett gäng forskare dom utrett frågan på hemmaplan, bl.a Henrik Ny på BTH.
Idag tar det nästan exakt lika lång tid till Kiruna som 1973 när jag började pendla norröver. Bara som en konkret bekräftelse på det du skriver. Att ingenting händer. Inget riktigt vettigt. En gång kunde vi bygga tågnätet, det tog nästan hundra år. Nu bygger vi inget med framtid i blicken.
Ulf, du skriver ett väldigt bra inlägg. Du visar hur marknadsliberalismen blockerat utvecklingen, trots att staten har kraften att bygga framtiden i stället för att följa marknaden. Där vill jag lägga till några perspektiv om finansieringen.
För det första är ”lån” helt fel ord när vi pratar om staten. En stat med egen valuta skapar sina pengar direkt i statsbudgeten. När staten betalar ut löner, upphandlingar eller sjukersättning försätts nya kronor i omlopp. Statsobligationer används främst för att styra köpkraften och reglera ränteläget – inte för att ”finansiera utgifter”. De är ett verktyg för penningpolitik, inte ett tecken på att staten saknar pengar.
Det betyder att investeringar inte är skulder i någon meningsfull realekonomisk betydelse. De är politiska beslut om hur mycket av landets arbetskraft, teknik och material vi vill sätta i arbete. Begränsningen är inte pengar, utan resurser.
Och här kommer den verkliga frågan: varför använder inte staten sin kapacitet? Varför byggs inte järnvägen, energisystemet, kustsjöfarten och industrin du nämner?
Svaret är obekvämt men tydligt. När ett samhälle fungerar, när välfärden är stark och full sysselsättning råder, då sjunker vinsterna för toppskiktet. Det var exakt detta som hände under keynesianismen. Företagen blev för effektiva, jämlikheten ökade och kapitalets avkastning pressades ned. Därför gjorde kapitalet uppror mot den modellen och drev igenom nyliberalismen: inte av effektivitetsskäl, utan av fördelningsskäl.
Ett samhälle som fungerar är inte lönsamt nog för de rikaste. Brist, kaos, underinvesteringar och utsvultna offentliga system ger högre marginaler. Det är därför vi lever med åtstramning, trots enormt reellt utrymme att investera.
Du pekar också på det absurda i att Sverige exporterar råvaror och importerar värde. Detta beror inte på brist på ”pengar”. Vi har obegränsad monetär kapacitet. Problemet är ideologiskt: en ovetenskaplig liberal teori där staten ses som fattig och marknaden som neutral, trots att alla historiska industrier – från Japan till Sydkorea och Finland – byggts upp av statliga pengar, statlig kredit och statlig planering.
I ett modernt system borde staten använda sin suveränitet till att finansiera:
– höghastighetsjärnvägen
– kustsjöfarten
– elnätet
– vätgas, vind, sol och vattenkraft i ett sammanhängande system
– industriell förädling av malm, skog och metaller
– grön teknik
– välfärd och utbildning
Vi behöver inte exportera för att ”tjäna ihop” utländska pengar först. Staten behöver inte fylla en valutareserv innan den gör något. Det är reala resurser i landet – människor, energi, material, kunskap – som avgör hur mycket vi kan bygga. Vi har mer än vi använder.
Jag håller helt med dig om att marknadsliberalismen saknar pannlob. Jag skulle bara uttrycka det som att den saknar realekonomisk grund. Den bygger på teorier där staten ses som ett hushåll, trots att staten är den som skapar pengarna som hushållen använder. Därför sitter vi fast i låtsasfattigdom, trots att Sverige har råd att vara en ledande industrination.
Det vi behöver nu är statsstödd och statsreglerad steady-state-kapitalism: en modell där staten investerar tungt, håller nere resursförbrukningen, minskar importberoendet och bygger robusta system för energi, transporter och välfärd. Ett samhälle där vi förädlar våra egna råvaror i stället för att ge bort värde till andra länder.
Det är så vi finansierar Narvik–Malmö-banan.
Inte genom ”lån”, utan genom att skapa pengar i budgeten och styra resurser till dem som faktiskt bygger banan.
Inte genom exportdogmer, utan genom att använda kapaciteten vi redan har.
Inte genom marknaden, utan genom politik.
Du har helt rätt: det kräver politiskt mod och vilja. Och det börjar med att vi slutar låtsas att staten är en privatperson med ett kreditkort. Först då reser sig Sverige från råvaruexportör till fullskalig industrination.
Härligt att läsa! Finns mycket att greppa tag i. Skulle vilja läggs till att Maglevtåg vore det optimala. Trafikverket har gjort undermåliga analyser av kostnaden då det är främst tunnelbyggen som driver kostnaden i Japan o Kina. Vi har ett gäng forskare dom utrett frågan på hemmaplan, bl.a Henrik Ny på BTH.
Ambitiöst och bra inlägg.
Jaa! Ulf, jag röstar på dig.
Idag tar det nästan exakt lika lång tid till Kiruna som 1973 när jag började pendla norröver. Bara som en konkret bekräftelse på det du skriver. Att ingenting händer. Inget riktigt vettigt. En gång kunde vi bygga tågnätet, det tog nästan hundra år. Nu bygger vi inget med framtid i blicken.