SD och Timbro krokar arm för att knäcka arbetarrörelsen
SD och Timbro krokar arm för att knäcka arbetarrörelsen
RÖRELSEN GRANSKAR Det slutar inte med A-lotterierna. Näst på tur står ABF, PRO, Hyresgästföreningen – och facket. Vi har hela listan.
Försvaga facket genom att försvåra sympatiåtgärder. Avskaffa Arbetsdomstolen. Gör a-kassan statlig.
Det låter som näringslivets önskelista, och det är också precis vad det är. Det är några av förslagen i Timbros 14-punktslista på hur svensk arbetarrörelse ska knäckas.
De allra första punkterna på listan handlar om att förbjuda A-lotterierna. De punkterna håller redan på att genomföras.
Ulf Kristerssons regering kan vara på väg att helt förändra den svenska folkrörelsedemokratin. Men få är förberedda på nästa steg.
Jag föreläste nyligen för en internationell grupp om föreningslivets roll i den svenska modellen. Åhörarna var intresserade och frågvisa, men jag kunde svara på det mesta. Förutom frågan från en ungliberal:
- Kan du berätta om kommandohöjderna?
Jag förstod inte frågan, och fick stappla fram ett svar. Polletten trillade ner först ett par dagar senare, när en högt uppsatt socialdemokratisk partifunktionär skickade ett diskret sms med ett tips.
Det visade sig att högertankesmedjan Timbro släppt rapporten Kommandohöjderna redan för ett år sen, i april 2022. Och att döma av frågan jag fick, så har innehållet säkerligen diskuterats i borgerliga kretsar sedan dess.
Men den hade gått under min radar. Fram tills nu.
Begreppet ”kommandohöjder” kommer från Lenin, som använde det för att tala om makten över infrastruktur, naturresurser och handel.
Många decennier senare togs begreppet upp av de marknadsliberala ekonomerna Daniel Yergin och Joseph Stanislaw. I sin bok The Commanding Heights från 1998 beskriver de en mer än hundraårig kamp om makten över ekonomin mellan stat och marknad.
Timbro översatte boken till svenska samma år. Men socialdemokrater har använt begreppet mindre än vad revolutionära kommunister och marknadsliberaler gjort.
När Timbro nu återlanserar begreppet så har det omdefinierats. Det handlar inte längre om vem som har makten över ekonomin. För rapportförfattaren Adam Danieli handlar de svenska kommandohöjderna om facket, ABF, PRO, Hyresgästföreningen, a-kassan och A-lotterierna.
Danieli, som numera är politiskt sakkunnig i justitiedepartementet, säger sig störas “något oerhört av offentliga regelverk som utformats av hänsyn till de styrandes egna behov”.
Påståendet att lagstiftningen skulle vara riggad till arbetarrörelsens fördel genomsyrar den rapport som nu ger ideologiskt bränsle till regeringens strategi. Men medan fackföreningsavgiften inte är avdragsgill, kan företag dra av miljoner på skatten för att finansiera de partsinlagor i debatten som Timbro skriver åt Svenskt Näringsliv.
De 14 punkterna i rapporten syftar alla till att använda regeringsmakten för att slå undan fötterna på en brett definierad arbetarrörelse. Och med i fallet följer väldigt mycket annat.
Här är hela listan:
Ta bort begränsningen att tillstånd för spel endast kan ges till allmännyttiga föreningar.
Ta bort undantagen från spelskatt, kreditförbud och kundkännedom för lotterier som omsätter mer än obetydliga belopp.
Avskaffa Folkbildningsrådet och minska anslagen till folkbildning utan kvalitetskrav.
Inför ett självfinansieringskrav för folkbildningen.
Avskaffa statsanslagen till pensionärsorganisationer.
Vidga kravet på intäktsredovisning för politiska partier till att omfatta utbildningsförmåner.
Ta bort hyressättningsavgiften och lagkravet på boinflytande i allmännyttan.
Avskaffa hyresnämnderna.
Kräv medlemmars samtycke till partidonationer från arbetsmarknadens parter.
Ställ krav på sakliga krav vid uteslutning ur fackföreningar.
Avskaffa Arbetsdomstolen.
Inför ett diskrimineringsförbud vid avtalsturlistor.
Begränsa sympatiåtgärderna på arbetsmarknaden.
Förstatliga a-kassan och gör den obligatorisk.
Det är inte någon nyhet att högerns tankesmedja vill försvaga arbetarrörelsen. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Så Timbros rapport fick ingen större uppmärksamhet i valrörelsen.
Att metodiskt smula sönder svensk socialdemokrati har varit en bärande del av högerns opinionsstrategi, ända sedan SAF:s dåvarande informationsdirektör Sture Eskilsson 1971 skrev en legendarisk promemoria om hur näringslivet skulle stoppa vänstervågen och ta tillbaka initiativet.
Det är också mer eller mindre tradition att svenska högerregeringar gör vad de kan för att sabba för motståndarna. Som när Bildtregeringen stoppade korttidsstudiestöden 1991, och därmed slog undan benen för stora delar av fackföreningsrörelsens studieverksamhet.
Men tidigare har det funnits hinder i vägen från att utdela de riktigt hårda slagen. Inte minst brukar mittenpartierna vara ganska sympatiskt inställda till folkrörelser och deras samhällsbärande roll.
Samtidigt som Reinfeldts regering 2006 gjorde det dyrare att vara med i facket, så fullföljde Maud Olofsson (C) den höjning av folkbildningsstödet som initierats av S-regeringen samma vår.
Ulf Kristerssons regering bygger på ett helt annat underlag och värdegrund. C har allierat sig vänsterut, medan L och KD leds av personer på högerkanten inom sina partier som inte bjuder så mycket motstånd.
Och Sverigedemokraterna trycker på för att pressa politiken ännu längre högerut.
När regeringen den 27 april tillkännagav planerna på att förbjuda A-lotterierna, twittrade Timbro glatt:
“Bort med enpartistaten. Regeringen har börjat med partiboksrekryterade myndighetschefer och nu A-lotterierna. Efter det återstår tvångsfinansieringen av Hyresgästföreningen och ABF.”
Timbro var inte ensamma. Näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) sa till Aftonbladet att ”vi måste dra åt den pengakran som finansierar socialdemokratin”.
Samsynen är inte en slump. I denna fråga krokar SD och Timbro arm för att ta kontroll över det svenska samhällets “kommandohöjder”.
Om folkrörelserna försvagas blir det svårare för vanligt folk att organisera sig för att kräva ut sina rättigheter. Praktiskt för den som står långt ut till höger, oavsett om det är marknaden eller nationen man sätter i första rummet.
Färdplanen är skriven. Om SD och regeringen följer den, är fler attacker att vänta mot ABF, PRO, Hyresgästföreningen och fackföreningsrörelsen.
Organisationer som de flesta svenskar har svårt att känna några aggressiva känslor mot, men som delar av den radikala högern ser som ideologiska motståndare.
Det tog ett tag för regeringsarbetet att ta form. Men nu har man fått upp farten.
Är det inte oberoende universitetsstyrelser och A-lotterierna, så river man upp reduktionsplikten, folkbildningen eller presstödet.
Och samtidigt hetsar Sverigedemokraterna på med det Björn Söder kallar ”kulturkriget”. Det börjar med dragqueens, men slutar inte där. För att citera ett av SD:s centrala valbudskap, så vill man “stoppa sosseriet”.
Den här striden pågår för fullt. De som inte vill se en fullständig förändring av vår folkrörelsedemokrati, gör nog klokt i att engagera sig.
Nu.
Vilka konsekvenser skulle det få om Timbros lista skulle genomföras? För arbetarrörelsen, och för samhällsutvecklingen i stort? Hur organiserar man bäst motståndet? Kommentera gärna och skriv vad du tycker!
Jag får ännu mer ont i magen när jag ser den här listan som stämmer överens med den riktning SD fått med sig M, KD och ev. L på. Den här listan måste tas upp överallt i så många sammanhang som möjligt. Många av förslagen drabbar direkt enskilda och hushållen samt deras arbetsrätt och det är vår sak att nu ta upp våra punkter - våga visa upp oss på så många olika sätt vi bara kan. Det finns ytterst få mediekanaler kvar för S, V och MP och då återstår att påverka via traditionella metoder som dörrknackning, torgmöten, demonstrationer, föreningsverksamheter med mera.
Det folk inte tror skulle kunna hända i Sverige håller på att hända. Minns demonteringen av demokratin, folkrörelsen i Tyskland under 30- talet. Och betänk att Socialdemokratin har rört sig till höger vilket är ett slag i ansiktet på arbetare. Arbetares villkor försämrades. Socialdemokraterna anpassade sin politik för att kunna behålla medelklassen, delar av övre skiktet. Så besvikna Socialdemokrater i LO-leden gick över till SD. Men SD är ju inget arbetarvänligt parti trots att man vänt sig till arbetare direkt med sin missnöjespolitik. Arbetarna blev dubbelt blåsta på konfekten. SD är Svenskt Näringslivs megafoner numera. Att arbetare fortfarande röstar på SD är för mig en gåta. Men det finns ju en del falsk löftespolitik i SD som fortfarande drar. SD:s Migrationspolitik är den mest dragande magneten.
Så ska utvecklingen hindras krävs det ett återtåg mot vänster för Socialdemokratin. Något annat gäller inte. Toppskiktet i Socialdemokraterna måste börja inse det. Och ställa sig på barrikaderna med arbetarna igen! Minns Ådalen -31!