Diskussionen om spårbyteslagen tycker jag vi kan lägga bakom oss. Denna lag orsakade problem, och var nog i grunden feltänkt.
Men att konstatera detta ger inget svar på frågan varför vi ska fortsätta att utvisa välintegrerade, skötsamma, personer som ofta bor i Sverige sedan 10 år tillbaka, som gör viktiga insatser, ofta i områden där det råder personalbrist.
Siffrorna som bollas om hur många som är aktuella för utvisning är dessutom skakiga och sällan heltäckande.
Det är gott och väl med principer. Och vi vet bättre idag hur vi borde gjort för 15-20 år sedan.
Men exakt vem vinner på att dessa utvisningar fortsätter?
Jag tycker också illa om argumentet att den som gjort rätt för sig ska ha större rätt att stanna! Att spårbyteslagen har den effekten förstår vi alla. Men när vi nu sitter i en situation som lagen skapat och den innebär att enskilda människor skickas ut ur landet trots att de följt alla regler då är det inte läge att tala om principer. Istället måste den svenska rättsstaten leverera och upprätthålla humanism och rimlighet i förhållande till dessa medmänniskor. Alla som lämnat in ansökan om spårbyte enligt gällande regler men som inte hunnit få något beslut på grund av myndigheternas långsamma handläggning måste rimligen få sin sak prövad enligt spårbyteslagen! Vi kan därefter vara ense om att den lagen inte var en bra lösning! Och arbeta för att hitta en bättre!
Johan Enfeldt fortsätter tyvärr att missförstå på den springande punkten.
Kritiken går ut på att det behövs en övergångsregel som säger att vid ansökan om förnyat uppehållstillstånd skall man bedömas efter de regler som gällde när man fick sitt första uppehållstillstånd beviljat: ett arbete med villkor enligt kollektivavtal (och att förnyelsen självklart söks här ifrån). Alltså inget krav på att nå upp till ett lönegolv.
Då har en övergångsregel stor effekt. För de enskildas liv, för deras omgivning - och för den allmänna tilliten för systemet för reglerad arbetskraftinvandring.
Det sista är en aspekt som Johan Enfeldt nog missat.
Resten av Enfeldts argumentation kan vi lämna bakom oss. Vi kritiker inom socialdemokratin talar om övergångsregler, som ser ut enligt ovan.
Diskussionen om spårbyteslagen tycker jag vi kan lägga bakom oss. Denna lag orsakade problem, och var nog i grunden feltänkt.
Men att konstatera detta ger inget svar på frågan varför vi ska fortsätta att utvisa välintegrerade, skötsamma, personer som ofta bor i Sverige sedan 10 år tillbaka, som gör viktiga insatser, ofta i områden där det råder personalbrist.
Siffrorna som bollas om hur många som är aktuella för utvisning är dessutom skakiga och sällan heltäckande.
Det är gott och väl med principer. Och vi vet bättre idag hur vi borde gjort för 15-20 år sedan.
Men exakt vem vinner på att dessa utvisningar fortsätter?
Johan,
Jag tycker också illa om argumentet att den som gjort rätt för sig ska ha större rätt att stanna! Att spårbyteslagen har den effekten förstår vi alla. Men när vi nu sitter i en situation som lagen skapat och den innebär att enskilda människor skickas ut ur landet trots att de följt alla regler då är det inte läge att tala om principer. Istället måste den svenska rättsstaten leverera och upprätthålla humanism och rimlighet i förhållande till dessa medmänniskor. Alla som lämnat in ansökan om spårbyte enligt gällande regler men som inte hunnit få något beslut på grund av myndigheternas långsamma handläggning måste rimligen få sin sak prövad enligt spårbyteslagen! Vi kan därefter vara ense om att den lagen inte var en bra lösning! Och arbeta för att hitta en bättre!
Johan Enfeldt fortsätter tyvärr att missförstå på den springande punkten.
Kritiken går ut på att det behövs en övergångsregel som säger att vid ansökan om förnyat uppehållstillstånd skall man bedömas efter de regler som gällde när man fick sitt första uppehållstillstånd beviljat: ett arbete med villkor enligt kollektivavtal (och att förnyelsen självklart söks här ifrån). Alltså inget krav på att nå upp till ett lönegolv.
Då har en övergångsregel stor effekt. För de enskildas liv, för deras omgivning - och för den allmänna tilliten för systemet för reglerad arbetskraftinvandring.
Det sista är en aspekt som Johan Enfeldt nog missat.
Resten av Enfeldts argumentation kan vi lämna bakom oss. Vi kritiker inom socialdemokratin talar om övergångsregler, som ser ut enligt ovan.
Om det här inte handlade om människor skullle jag förstå Johan. Men man kan inte rätta till ett fel genom att göra ett till (värre)