Nu diskuterar kommentatorerna här sakargument för och eventuellt emot ett svenskt emu-medlemsskap.
Den frågan gicks igenom utförligt och detaljerat inför folkomröstningen, och en tydlig majoritet sa nej.
Vid kärnkraftsomröstningen fanns bara tre avveclingsalternativ att rösta på. Det alternativ som fick flest röster sa att kärnkraften skulle vara samhällsägd tills avveclingen var klar.
Om NATO hade vi ingen folkomröstning, inte ens en riktig debatt.
Jans artikel handlar inte om sakfrågorna, den handlar om det demokratiförakt som visat sig i den fortsatta hanteringen av frågorna.
1. Jag tycker att beslutet att gå in i NATO var nödvändigt och oundvikligt. Finland var uppenbarligen på väg in. På andra sidan Östersjön styrs Ryssland av en fascistisk diktatur som kräver lydnad av sina grannländer, inklusive Sverige. Det var nödvändigt att agera snabbt, och jag anser att den dåvarande s-regeringen läste opinionen korrekt. Att avvakta med beslutet hade varit farligt och oansvarigt.
2. Sveriges utrikespolitiska läge har under de senaste åren - ja faktiskt under den senaste veckan - dramatiskt förändrats. De två starkaste kärnvapenmakterna, Ryssland och USA, arbetar nu aktivt på att bryta upp EU. USA är i full färd att lämna NATO. Sverige är på alla möjliga sätt extremt beroende av utvecklingen inom EU, ett faktum som förstärks av kriget i Ukraina och av utvecklingen i Trumps USA. Mot denna bakgrund finns definitivt ett mycket starkt behov av att på alla möjliga sätt stärka samarbetet inom EU. Det är svårt att se att detta går att klara utan att samtidigt stärka EU:s finansiella muskler. Vad som ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt för Sverige - gå över till euron eller låta bli - går inte att enkelt svara på (om jag minns 2003 rätt var bägge sidor överens om att ett Nej skulle leda till högre räntor i Sverige - det blev i stort sett tvärtom). Politiskt kan jag inte se att det finns några som helst fördelar med att (tillsammans med Polen, och Tjeckien - Danmark är ett specialfall) stå vid sidan när de övriga medlemsstaterna alla anammar euro.
Natoanslutningen i Sverige gick formellt i takt med opinionsmätningarna – men inte i takt med en fri, långsam folkopinion. Beslutet kom mitt i chockvågen efter invasionen av Ukraina, utan folkomröstning, efter några månader av extremt ensidig mediebevakning. 
Medierna som turbo på Nato-skiftet
Före 2022 låg stödet för Nato oftast runt 20–30 procent. Efter invasionen steg det på några månader till drygt 50–60 procent.  Det här är inte ett långsamt genomtänkt värderingsskifte; det är en chockreaktion under massiv opinionsstyrning.
Frida Stranne och Trita Parsi beskriver i Illusionen om den amerikanska freden hur svenska medier efter invasionen målade världen i svartvitt: “demokratierna” USA/Nato/EU mot de “onda” autokratierna, medan kritiska perspektiv på USA:s och Natos roll hamnade i skugga eller angreps hårt.  Boken och Stranne själv visar hur:
• åsiktskorridoren snävades in
• USA:s krig och maktpolitik sällan granskades lika hårt som Ryssland
• forskare och diplomater som förespråkade alliansfrihet eller var kritiska till Nato marginaliserades. 
Så ja, mätningarna visade en Nato-majoritet våren 2022 – men den opinionen växte fram i en mediemiljö där krigsbilder, kärnvapenhot och “ingen tid för eftertanke” dominerade, och där politiker öppet sa att frågan var för “komplicerad” för en folkomröstning.  Det är mer rimligt att tala om megafonpåverkan än om ett lugnt, folkförankrat vägval.
Från buffert till frontlinje – militär risk ökar
Ur ett säkerhetsperspektiv förändras Sveriges roll radikalt:
• Som alliansfri stat fungerade Sverige de facto som buffert mellan Nato och Ryssland.
• Som Nato-medlem blir svensk mark, svenska hamnar och flygfält en del av Natos militära infrastruktur i norr – alltså en legitim målbild i rysk krigsplanering. 
Samtidigt rustar Sverige nu upp för att kunna verka långt bortom eget territorium. Försvarsmakten driver på för långdistansrobotar och andra vapensystem som “kan nå in i Ryssland”, vilket flera svenska medier rapporterat.  Det är inte klassiskt territoriellt försvar; det är offensiv slagkraft för en stormaktskonflikt.
Planerna på nya stora ytstridsfartyg – fregatter dimensionerade för Nato-operationer långt bortom Östersjön – pekar åt samma håll: Sverige ska kunna delta i krig och “krishantering” i andra delar av världen, inte bara försvara sitt eget territorium.  Det är inte ett “1970-försvar med modern teknik”, utan en insatsförsvarlogik anpassad till USA/Nato.
I ett krig mellan Nato och Ryssland över Baltikum blir Sverige med största sannolikhet:
• transitland för Nato-styrkor
• basområde för flyg och sjöstridskrafter
• därmed prioriterat mål för robotar och eventuella kärnvapen. 
Då regnar bomber över Sverige. Den risken existerade inte på samma sätt när vi stod utanför militäralliansen, även om vi så klart inte var “säkra” då heller.
Och de flesta svenskar vill varken skjuta på eller bli beskjutna av ryssar. Opinionsstöd för Nato betyder inte automatiskt stöd för svensk trupp i offensiva Nato-operationer eller för kärnvapen på svensk mark, vilket också syns i debatten i riksdagen kring nuclear sharing och krav på kärnvapenförbud. 
Nato är inte alltid “för frihet” – Stranne och Chomsky om Libyen
Stranne/Parsi och Noam Chomsky påminner om att Nato inte är en neutral “fredsmaskin”.
Libyen 2011 är tydligt:
• FN:s mandat talade om skydd av civila (R2P).
• Interventionen gled snabbt över i regimskifte. 
• Efteråt lämnade Nato ett sönderbombat land med milisvälden, vapenläckage och slavhandel med flyktingar. 
Chomsky pekar på hur “ansvar att skydda” använts selektivt: väst ingriper gärna mot regimer man ogillar, men inte mot egna allierades övergrepp, vilket urholkar all moralisk trovärdighet.  Stranne visar hur svensk debatt nästan helt saknar samma kritiska lupp på USA:s och Natos krig som på Rysslands brott. 
När Sverige nu integreras i den struktur som stod bakom Libyenkriget är det inte konstigt att många känner att vi förlorar självständig utrikespolitik.
USA som “inte längre demokrati” – vad forskningen faktiskt visar
Flera statsvetare beskriver USA som en oligarki eller elitdemokrati snarare än en fungerande folkstyrelse. Den mest citerade studien är Martin Gilens & Benjamin Page (2014), som visar att när man kontrollerar för andra faktorer är det i huvudsak ekonomiska eliter och organiserade särintressen som får igenom sin politik – den genomsnittliga väljaren har “nära noll” direkt inflytande på nationell politik. 
Parallellt visar forskningen och internationella organ fortsatt brutal rasism mot svarta amerikaner:
• Black Americans löper ungefär tre gånger så stor risk att dödas av polis som vita. 
• NAACP och andra visar hur svarta är kraftigt överrepresenterade i dödligt polisvåld och fängelser, trots att de är en minoritet i befolkningen. 
• FN-organ och expertgrupper talar uttryckligen om systemisk och strukturell rasism mot människor av afrikanskt ursprung i USA, bland annat i polisvåld, rättsväsende och ekonomi. 
Det här är inte marginella detaljer. Det är kärnfrågor när man hävdar att Nato är en “demokratisk” allians ledd av USA. Stranne/Parsi argumenterar just för att vi måste se USA som stormakt med intressen – inte som neutral demokratisk storebror. 
MMT-perspektiv: vad hade ett modernt “1970-försvar” kunnat vara?
Ur ett penningpolitiskt perspektiv kan Sverige, med egen fiatvaluta, finansiera ett starkt invasionsförsvar utan att låna utomlands. Staten skapar kronorna när den spenderar. Flaskhalsen är inte “pengar” utan verkliga resurser: ingenjörer, stål, arbetskraft, energi.
När vi:
• höjer försvarsutgifterna kraftigt
• köper dyra vapensystem och stora fregatter utomlands 
då flyttar vi reala resurser från välfärd, klimatinvesteringar och civil beredskap – och stärker utländska vapenindustrier. Det är ett politiskt val, inte en naturlag.
Ett modernt “1970-försvar” i din anda skulle kunna betyda:
• fokuserat invasionsförsvar och civilförsvar, inte expeditionära krig
• huvudsakligen svensk eller nordisk produktion av materiel, så att pengarna cirkulerar hemma
• aktiv diplomati och alliansfrihet, kombinerad med verklig beredskap på mark, i luften och till sjöss.
Det minskar inte alla risker – men det minskar risken att Sverige blir slagfält i ett stormaktskrig, samtidigt som vi använder statens monetära frihet för att bygga trygghet, jämlikhet och grön omställning i stället för att finansiera ett Nato som gång på gång visat att det också kan användas för offensiva krig.
Magnus, jag håller med dig om att Rysslands invasion av Ukraina är ett brott mot folkrätten. Ingen demokrati kan acceptera ett sådant agerande. Samtidigt pekar forskare som Frida Stranne, Katrina vanden Heuvel, John Mearsheimer, Stephen Walt och flera europeiska fredsforskare på en viktig bakgrund: USA:s långvariga östexpansion, CIA-stödda opinionspåverkansprogram i Ukraina och löftesbrotten om att Nato inte skulle flytta en tum österut. Den utvecklingen gjorde regionen instabil redan före 2014. Det innebär inte att Moskva gjorde rätt – men det visar att kriget har flera ansvarslinjer.
Ryssland vill inte ha hela Europa och saknar kapacitet att ta det. Landet har inte ekonomi, befolkning eller logistik för en sådan operation. Rysslands – felaktiga – invasion handlar om buffertzoner och militär logik, inte om att anfalla EU-länder som alla är militärt långt starkare som kollektiv.
USA framställs ofta som en stabil demokratisk garant, men forskningen pekar åt ett annat håll. Princeton-studien av Gilens & Page (2014) visar att USA i praktiken fungerar som en elitstyrd oligarki, där vanliga medborgares preferenser nästan aldrig avgör politiken. Rasojämlikheten är dessutom brutalt dokumenterad:
• Polisvåld mot svarta ligger stabilt på extremt höga nivåer.
• Hudfärg avgör sannolikheten för fängelse mer än brottskategori (t.ex. Department of Justice, BJS-data).
• Svarta amerikaner har mindre än 15 % av vita amerikaners medianförmögenhet.
• Bostadssegregering och skolsegregation ökar igen.
USA är med andra ord ingen självklar demokratisk kompass för Europa.
⸻
När det gäller EU och euron är vårt perspektiv helt olika. Ett land med egen fiatvaluta – Sverige – har helt andra möjligheter än euroländerna. Staten skapar sin valuta när den spenderar. Vi kan därför alltid finansiera investeringar, klimatpolitik och välfärd utan att be finansmarknaderna om lov. Euron är konstruerad för att förbjuda det. Det ser vi tydligt i Italien, Grekland, Spanien och Portugal, där åtstramning blev inbyggt oavsett konjunktur.
Svenska folket röstade nej till euron. Den demokratiska viljan har inte ändrats. Att hävda att vi måste in i euron för att ”stärka EU” missar det centrala: Euron skapar inte en stark union. Euron låser fast länderna i åtstramning och gör dem beroende av överstatlig finansdisciplin som saknar demokratisk förankring.
Ett EU som ska hålla ihop behöver snarare:
• Industripolitik och gröna investeringar (Mazzucato m.fl.).
• Demokratisk kontroll över kapitalflöden, inte åtstramning.
• Frihet för medlemsstater att investera i välfärd och produktivitet.
Med euron förlorar Sverige sitt viktigaste verktyg: möjligheten att själv stabilisera ekonomin i kriser. Det är precis därför vi klarade finanskrisen 2008 betydligt bättre än eurozonen.
Eurointräde skulle inte göra oss säkrare. Det skulle göra oss mer beroende av en politisk konstruktion som blev skör redan 2010 och som nu splittras av krafter i både USA och flera EU-länder.
Sveriges styrka ligger i vår egen valuta, vår demokrati och vår förmåga att investera i välfärd, innovation och rättvisa – inte i att underordna oss en valutaunion som saknar både exitvägar och demokratisk kontroll.
Precis: ” Att föra in Sverige i euron är för mig ungefär det samma som att välja en okvalificerad Tidöregering på livstid – utan möjlighet till omval när verkligheten visar att kursen var fel.” #euro
Ser att diskussionen för och emot pratar om olika saker. De som är för lyfter att vi behöver vara med för vara med att påverka de ekonomiska krafter som vi kallar marknaden i världen samt de allt mer militanta stormakterna. De som är emot talar om hur det kan påverka Sverige negativt. Min åsikt är att med eller inte så är vi kraftigt påverkade av vad som händer i världsekonomin så det kommer vi inte undan. Att då välja att inte kunna påverka känns främmande för mig som socialdemokrat.
Jag håller med om att Sverige alltid påverkas av världsekonomin. Det vi diskuterar här handlar däremot inte om påverkan utifrån utan om vår egen frihet att agera när kriser slår till. Skillnaden mellan att leva i en öppen värld och att samtidigt vara bunden av en valutaunion utan ångerrätt är enorm.
Ett land med egen fiatvaluta kan alltid finansiera sina beslut. Staten skapar sina pengar vid utgifter och kan därför rädda jobb, välfärd och produktivitet utan att be marknaden om lov. Det var precis vad Sverige gjorde under finanskrisen – vi slapp de värsta nedskärningarna eftersom vi hade egen valuta och full suveränitet över penningmängden.
Länder i euron hade inte samma frihet. Italien gick rakt in i 20 års stagnation efter inträdet i EMU, där reglerna tvingar fram åtstramning även när ekonomin behöver investeringar. Euron erbjuder i praktiken bara fyra verktyg: nedskärningar, privatiseringar, avregleringar och press nedåt på löner och arbetsvillkor. Detta syns i hela euroområdet, till och med i Tyskland som nu kämpar med begränsade offentliga resurser och en investeringskris.
Poängen blir därför: med euron förlorar vi möjligheten att själva bestämma hur mycket vi investerar i innovation, produktivitet, grön omställning och välfärd. Ekonomisk politik blir något som styrs av EMU-regler, inte av demokratiska beslut i Sverige. Utan egen valuta uppstår en permanent åtstramningsregim där varje satsning måste “finansieras” som om staten var ett hushåll som kan få slut på pengar – trots att detta inte gäller för länder med egen valuta.
EU påverkar alla, men EMU kontrollerar de länder som går med. Länder utanför EMU har mycket större frihet att forma sin egen ekonomiska modell, sin egen industripolitik och sin egen välfärdsnivå. Det är därför Sverige har kunnat hålla så hög sysselsättning, lägre nedskärningar och mer robusta trygghetssystem än många euroländer under de senaste 20 åren. De nedskärningar vi gjort som vi gjort för mycket av hade vi kunnat välja bort.
Att vara socialdemokrat handlar också om att värna demokratins handlingsutrymme. Vi kan samarbeta i Europa och påverka EU – men behålla rätten att skapa de pengar vi behöver för investeringar, klimatomställning, välfärd och trygghet. Med euron ger vi bort just det verktyget som har gjort Sverige starkt och jämlikt.
Att kunna påverka Europa är viktigt. Att samtidigt behålla Sveriges möjlighet att fatta egna beslut är ännu viktigare. Utan den friheten blir möjligheten att föra en socialdemokratisk politik i praktiken mycket liten.
Nu diskuterar kommentatorerna här sakargument för och eventuellt emot ett svenskt emu-medlemsskap.
Den frågan gicks igenom utförligt och detaljerat inför folkomröstningen, och en tydlig majoritet sa nej.
Vid kärnkraftsomröstningen fanns bara tre avveclingsalternativ att rösta på. Det alternativ som fick flest röster sa att kärnkraften skulle vara samhällsägd tills avveclingen var klar.
Om NATO hade vi ingen folkomröstning, inte ens en riktig debatt.
Jans artikel handlar inte om sakfrågorna, den handlar om det demokratiförakt som visat sig i den fortsatta hanteringen av frågorna.
1. Jag tycker att beslutet att gå in i NATO var nödvändigt och oundvikligt. Finland var uppenbarligen på väg in. På andra sidan Östersjön styrs Ryssland av en fascistisk diktatur som kräver lydnad av sina grannländer, inklusive Sverige. Det var nödvändigt att agera snabbt, och jag anser att den dåvarande s-regeringen läste opinionen korrekt. Att avvakta med beslutet hade varit farligt och oansvarigt.
2. Sveriges utrikespolitiska läge har under de senaste åren - ja faktiskt under den senaste veckan - dramatiskt förändrats. De två starkaste kärnvapenmakterna, Ryssland och USA, arbetar nu aktivt på att bryta upp EU. USA är i full färd att lämna NATO. Sverige är på alla möjliga sätt extremt beroende av utvecklingen inom EU, ett faktum som förstärks av kriget i Ukraina och av utvecklingen i Trumps USA. Mot denna bakgrund finns definitivt ett mycket starkt behov av att på alla möjliga sätt stärka samarbetet inom EU. Det är svårt att se att detta går att klara utan att samtidigt stärka EU:s finansiella muskler. Vad som ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt för Sverige - gå över till euron eller låta bli - går inte att enkelt svara på (om jag minns 2003 rätt var bägge sidor överens om att ett Nej skulle leda till högre räntor i Sverige - det blev i stort sett tvärtom). Politiskt kan jag inte se att det finns några som helst fördelar med att (tillsammans med Polen, och Tjeckien - Danmark är ett specialfall) stå vid sidan när de övriga medlemsstaterna alla anammar euro.
Natoanslutningen i Sverige gick formellt i takt med opinionsmätningarna – men inte i takt med en fri, långsam folkopinion. Beslutet kom mitt i chockvågen efter invasionen av Ukraina, utan folkomröstning, efter några månader av extremt ensidig mediebevakning. 
Medierna som turbo på Nato-skiftet
Före 2022 låg stödet för Nato oftast runt 20–30 procent. Efter invasionen steg det på några månader till drygt 50–60 procent.  Det här är inte ett långsamt genomtänkt värderingsskifte; det är en chockreaktion under massiv opinionsstyrning.
Frida Stranne och Trita Parsi beskriver i Illusionen om den amerikanska freden hur svenska medier efter invasionen målade världen i svartvitt: “demokratierna” USA/Nato/EU mot de “onda” autokratierna, medan kritiska perspektiv på USA:s och Natos roll hamnade i skugga eller angreps hårt.  Boken och Stranne själv visar hur:
• åsiktskorridoren snävades in
• USA:s krig och maktpolitik sällan granskades lika hårt som Ryssland
• forskare och diplomater som förespråkade alliansfrihet eller var kritiska till Nato marginaliserades. 
Så ja, mätningarna visade en Nato-majoritet våren 2022 – men den opinionen växte fram i en mediemiljö där krigsbilder, kärnvapenhot och “ingen tid för eftertanke” dominerade, och där politiker öppet sa att frågan var för “komplicerad” för en folkomröstning.  Det är mer rimligt att tala om megafonpåverkan än om ett lugnt, folkförankrat vägval.
Från buffert till frontlinje – militär risk ökar
Ur ett säkerhetsperspektiv förändras Sveriges roll radikalt:
• Som alliansfri stat fungerade Sverige de facto som buffert mellan Nato och Ryssland.
• Som Nato-medlem blir svensk mark, svenska hamnar och flygfält en del av Natos militära infrastruktur i norr – alltså en legitim målbild i rysk krigsplanering. 
Samtidigt rustar Sverige nu upp för att kunna verka långt bortom eget territorium. Försvarsmakten driver på för långdistansrobotar och andra vapensystem som “kan nå in i Ryssland”, vilket flera svenska medier rapporterat.  Det är inte klassiskt territoriellt försvar; det är offensiv slagkraft för en stormaktskonflikt.
Planerna på nya stora ytstridsfartyg – fregatter dimensionerade för Nato-operationer långt bortom Östersjön – pekar åt samma håll: Sverige ska kunna delta i krig och “krishantering” i andra delar av världen, inte bara försvara sitt eget territorium.  Det är inte ett “1970-försvar med modern teknik”, utan en insatsförsvarlogik anpassad till USA/Nato.
I ett krig mellan Nato och Ryssland över Baltikum blir Sverige med största sannolikhet:
• transitland för Nato-styrkor
• basområde för flyg och sjöstridskrafter
• därmed prioriterat mål för robotar och eventuella kärnvapen. 
Då regnar bomber över Sverige. Den risken existerade inte på samma sätt när vi stod utanför militäralliansen, även om vi så klart inte var “säkra” då heller.
Och de flesta svenskar vill varken skjuta på eller bli beskjutna av ryssar. Opinionsstöd för Nato betyder inte automatiskt stöd för svensk trupp i offensiva Nato-operationer eller för kärnvapen på svensk mark, vilket också syns i debatten i riksdagen kring nuclear sharing och krav på kärnvapenförbud. 
Nato är inte alltid “för frihet” – Stranne och Chomsky om Libyen
Stranne/Parsi och Noam Chomsky påminner om att Nato inte är en neutral “fredsmaskin”.
Libyen 2011 är tydligt:
• FN:s mandat talade om skydd av civila (R2P).
• Interventionen gled snabbt över i regimskifte. 
• Efteråt lämnade Nato ett sönderbombat land med milisvälden, vapenläckage och slavhandel med flyktingar. 
Chomsky pekar på hur “ansvar att skydda” använts selektivt: väst ingriper gärna mot regimer man ogillar, men inte mot egna allierades övergrepp, vilket urholkar all moralisk trovärdighet.  Stranne visar hur svensk debatt nästan helt saknar samma kritiska lupp på USA:s och Natos krig som på Rysslands brott. 
När Sverige nu integreras i den struktur som stod bakom Libyenkriget är det inte konstigt att många känner att vi förlorar självständig utrikespolitik.
USA som “inte längre demokrati” – vad forskningen faktiskt visar
Flera statsvetare beskriver USA som en oligarki eller elitdemokrati snarare än en fungerande folkstyrelse. Den mest citerade studien är Martin Gilens & Benjamin Page (2014), som visar att när man kontrollerar för andra faktorer är det i huvudsak ekonomiska eliter och organiserade särintressen som får igenom sin politik – den genomsnittliga väljaren har “nära noll” direkt inflytande på nationell politik. 
Parallellt visar forskningen och internationella organ fortsatt brutal rasism mot svarta amerikaner:
• Black Americans löper ungefär tre gånger så stor risk att dödas av polis som vita. 
• NAACP och andra visar hur svarta är kraftigt överrepresenterade i dödligt polisvåld och fängelser, trots att de är en minoritet i befolkningen. 
• FN-organ och expertgrupper talar uttryckligen om systemisk och strukturell rasism mot människor av afrikanskt ursprung i USA, bland annat i polisvåld, rättsväsende och ekonomi. 
Det här är inte marginella detaljer. Det är kärnfrågor när man hävdar att Nato är en “demokratisk” allians ledd av USA. Stranne/Parsi argumenterar just för att vi måste se USA som stormakt med intressen – inte som neutral demokratisk storebror. 
MMT-perspektiv: vad hade ett modernt “1970-försvar” kunnat vara?
Ur ett penningpolitiskt perspektiv kan Sverige, med egen fiatvaluta, finansiera ett starkt invasionsförsvar utan att låna utomlands. Staten skapar kronorna när den spenderar. Flaskhalsen är inte “pengar” utan verkliga resurser: ingenjörer, stål, arbetskraft, energi.
När vi:
• höjer försvarsutgifterna kraftigt
• köper dyra vapensystem och stora fregatter utomlands 
då flyttar vi reala resurser från välfärd, klimatinvesteringar och civil beredskap – och stärker utländska vapenindustrier. Det är ett politiskt val, inte en naturlag.
Ett modernt “1970-försvar” i din anda skulle kunna betyda:
• fokuserat invasionsförsvar och civilförsvar, inte expeditionära krig
• huvudsakligen svensk eller nordisk produktion av materiel, så att pengarna cirkulerar hemma
• aktiv diplomati och alliansfrihet, kombinerad med verklig beredskap på mark, i luften och till sjöss.
Det minskar inte alla risker – men det minskar risken att Sverige blir slagfält i ett stormaktskrig, samtidigt som vi använder statens monetära frihet för att bygga trygghet, jämlikhet och grön omställning i stället för att finansiera ett Nato som gång på gång visat att det också kan användas för offensiva krig.
Magnus, jag håller med dig om att Rysslands invasion av Ukraina är ett brott mot folkrätten. Ingen demokrati kan acceptera ett sådant agerande. Samtidigt pekar forskare som Frida Stranne, Katrina vanden Heuvel, John Mearsheimer, Stephen Walt och flera europeiska fredsforskare på en viktig bakgrund: USA:s långvariga östexpansion, CIA-stödda opinionspåverkansprogram i Ukraina och löftesbrotten om att Nato inte skulle flytta en tum österut. Den utvecklingen gjorde regionen instabil redan före 2014. Det innebär inte att Moskva gjorde rätt – men det visar att kriget har flera ansvarslinjer.
Ryssland vill inte ha hela Europa och saknar kapacitet att ta det. Landet har inte ekonomi, befolkning eller logistik för en sådan operation. Rysslands – felaktiga – invasion handlar om buffertzoner och militär logik, inte om att anfalla EU-länder som alla är militärt långt starkare som kollektiv.
USA framställs ofta som en stabil demokratisk garant, men forskningen pekar åt ett annat håll. Princeton-studien av Gilens & Page (2014) visar att USA i praktiken fungerar som en elitstyrd oligarki, där vanliga medborgares preferenser nästan aldrig avgör politiken. Rasojämlikheten är dessutom brutalt dokumenterad:
• Polisvåld mot svarta ligger stabilt på extremt höga nivåer.
• Hudfärg avgör sannolikheten för fängelse mer än brottskategori (t.ex. Department of Justice, BJS-data).
• Svarta amerikaner har mindre än 15 % av vita amerikaners medianförmögenhet.
• Bostadssegregering och skolsegregation ökar igen.
USA är med andra ord ingen självklar demokratisk kompass för Europa.
⸻
När det gäller EU och euron är vårt perspektiv helt olika. Ett land med egen fiatvaluta – Sverige – har helt andra möjligheter än euroländerna. Staten skapar sin valuta när den spenderar. Vi kan därför alltid finansiera investeringar, klimatpolitik och välfärd utan att be finansmarknaderna om lov. Euron är konstruerad för att förbjuda det. Det ser vi tydligt i Italien, Grekland, Spanien och Portugal, där åtstramning blev inbyggt oavsett konjunktur.
Svenska folket röstade nej till euron. Den demokratiska viljan har inte ändrats. Att hävda att vi måste in i euron för att ”stärka EU” missar det centrala: Euron skapar inte en stark union. Euron låser fast länderna i åtstramning och gör dem beroende av överstatlig finansdisciplin som saknar demokratisk förankring.
Ett EU som ska hålla ihop behöver snarare:
• Industripolitik och gröna investeringar (Mazzucato m.fl.).
• Demokratisk kontroll över kapitalflöden, inte åtstramning.
• Frihet för medlemsstater att investera i välfärd och produktivitet.
Med euron förlorar Sverige sitt viktigaste verktyg: möjligheten att själv stabilisera ekonomin i kriser. Det är precis därför vi klarade finanskrisen 2008 betydligt bättre än eurozonen.
Eurointräde skulle inte göra oss säkrare. Det skulle göra oss mer beroende av en politisk konstruktion som blev skör redan 2010 och som nu splittras av krafter i både USA och flera EU-länder.
Sveriges styrka ligger i vår egen valuta, vår demokrati och vår förmåga att investera i välfärd, innovation och rättvisa – inte i att underordna oss en valutaunion som saknar både exitvägar och demokratisk kontroll.
Precis: ” Att föra in Sverige i euron är för mig ungefär det samma som att välja en okvalificerad Tidöregering på livstid – utan möjlighet till omval när verkligheten visar att kursen var fel.” #euro
Ser att diskussionen för och emot pratar om olika saker. De som är för lyfter att vi behöver vara med för vara med att påverka de ekonomiska krafter som vi kallar marknaden i världen samt de allt mer militanta stormakterna. De som är emot talar om hur det kan påverka Sverige negativt. Min åsikt är att med eller inte så är vi kraftigt påverkade av vad som händer i världsekonomin så det kommer vi inte undan. Att då välja att inte kunna påverka känns främmande för mig som socialdemokrat.
Jag håller med om att Sverige alltid påverkas av världsekonomin. Det vi diskuterar här handlar däremot inte om påverkan utifrån utan om vår egen frihet att agera när kriser slår till. Skillnaden mellan att leva i en öppen värld och att samtidigt vara bunden av en valutaunion utan ångerrätt är enorm.
Ett land med egen fiatvaluta kan alltid finansiera sina beslut. Staten skapar sina pengar vid utgifter och kan därför rädda jobb, välfärd och produktivitet utan att be marknaden om lov. Det var precis vad Sverige gjorde under finanskrisen – vi slapp de värsta nedskärningarna eftersom vi hade egen valuta och full suveränitet över penningmängden.
Länder i euron hade inte samma frihet. Italien gick rakt in i 20 års stagnation efter inträdet i EMU, där reglerna tvingar fram åtstramning även när ekonomin behöver investeringar. Euron erbjuder i praktiken bara fyra verktyg: nedskärningar, privatiseringar, avregleringar och press nedåt på löner och arbetsvillkor. Detta syns i hela euroområdet, till och med i Tyskland som nu kämpar med begränsade offentliga resurser och en investeringskris.
Poängen blir därför: med euron förlorar vi möjligheten att själva bestämma hur mycket vi investerar i innovation, produktivitet, grön omställning och välfärd. Ekonomisk politik blir något som styrs av EMU-regler, inte av demokratiska beslut i Sverige. Utan egen valuta uppstår en permanent åtstramningsregim där varje satsning måste “finansieras” som om staten var ett hushåll som kan få slut på pengar – trots att detta inte gäller för länder med egen valuta.
EU påverkar alla, men EMU kontrollerar de länder som går med. Länder utanför EMU har mycket större frihet att forma sin egen ekonomiska modell, sin egen industripolitik och sin egen välfärdsnivå. Det är därför Sverige har kunnat hålla så hög sysselsättning, lägre nedskärningar och mer robusta trygghetssystem än många euroländer under de senaste 20 åren. De nedskärningar vi gjort som vi gjort för mycket av hade vi kunnat välja bort.
Att vara socialdemokrat handlar också om att värna demokratins handlingsutrymme. Vi kan samarbeta i Europa och påverka EU – men behålla rätten att skapa de pengar vi behöver för investeringar, klimatomställning, välfärd och trygghet. Med euron ger vi bort just det verktyget som har gjort Sverige starkt och jämlikt.
Att kunna påverka Europa är viktigt. Att samtidigt behålla Sveriges möjlighet att fatta egna beslut är ännu viktigare. Utan den friheten blir möjligheten att föra en socialdemokratisk politik i praktiken mycket liten.
#euro