Drömmar dör när Mats Persson brandskattar studieförbunden
LEDARKRÖNIKA Högerns kulturrevolution förhindrar svenskars bildningsresor.
Det var en kall och mörk vinterkväll, men våra ögon var fulla av förväntan.
Vi var ett tiotal personer. Några unga, några gamla. Några piffiga och nysminkade, någon med sliten fleecetröja och stripigt hår. Alla nyfikna på vad den nya skrivarcirkeln skulle innebära.
Vi fortsatte träffas varje vecka under Stefans ledning, tills löven spruckit ut på träden utanför fönstret. Vi gestaltade föremål i rummet och hade författarstafett. Vi fick hemuppgifter och kommenterade varandras texter.
Jag tackade nej till att fortsätta en termin till. För jag hade fått blodad tand, och fortsatte med författarskolan på Långholmens folkhögskola. Målet var att skriva en roman.
Det blev aldrig någon roman, trots att ytterligare två Stefan och en Jona fortsatte ge mig skrivverktyg och utbytet med andra deltagare gav mig massor av träning i skönlitterärt skrivande. I stället blev det tre diktsamlingar, sommarvick på ledarredaktion - och en tidning.
Det är osannolikt att den här ledarkrönikan ens hade skrivits, om jag inte tagit mig till ABF-huset den där kalla vinterkvällen.
Min egen folkbildningsresa är en av hundratusentals liknande, där människor i vuxen ålder bestämt sig för att pröva nya vägar.
En del av resorna har, som i mitt fall, lett till ett byte av yrkesbana. Andra har “bara” lett till upptäckten av en ny hobby, som ger livet ny mening.
Ytterligare andra har fått nödvändiga kunskaper för att kunna ta uppgifter i föreningslivet, eller som förtroendevalda politiker.
Utbildningsminister Mats Persson (L) berättade i SVT i måndags att regeringen prioriterar “utbildningar som leder till riktiga jobb” framför “subventionerade matlagningskurser på kvällar”. Minskningen av anslagen till studieförbunden med en halv miljard ska i stället gå till “riktade satsningar på yrkesutbildningar”.
Det kommer från en regering som dragit ner på yrkesutbildningar och arbetsmarknadspolitik, och fått kritik för att CSN inte fått resurser att handlägga alla ansökningar om omställningsstudiestöd.
Utbildningsministerns uttalande skvallrar inte bara om okunskap om vad det betyder för livskvaliteten att kunna laga mat. Inte minst för äldre män, som ofta är målgruppen för studieförbundens matlagningssatsningar.
Mats Perssons ord avslöjar också en okunnighet om hur det livslånga lärandet fungerar. Få personer hoppar på en ny utbildning mitt i livet från en dag till en annan.
Många gånger är det just i studieförbundens verksamhet som chansen finns att prova på det nya.
En bildningskedja som börjar med en studiecirkel kan sluta någon helt annanstans. Oavsett om det handlar om en afghansk eller ukrainsk flykting som lär sig svenska hos Vuxenskolan, eller en tonåring som drar sina första riff på gitarren i en sliten replokal i Studiefrämjandets källare.
Man kan kapa bort det där och säga att det är onödigt. Men det kommer att få konsekvenser för Sverige som samhälle. Och det gör oss fattigare.
För ett antal år sedan hade det varit otänkbart att en liberal minister presenterat en 30-procentig nedskärning av anslagen till studieförbunden. Den svenska liberalismens rötter är tätt sammantvinnade med folkbildningens.
Varför tar det gamla Folkpartiet strid mot sin egen idétradition?
Den här utvecklingen beskrevs av Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger, då på Arena Opinion, redan i mitten av 2010-talet: “SD har redan uppnått sina mål med flyktingpolitiken, nästa offensiv kommer att riktas mot våra värderingar”, varnade de redan 2016.
Sju år senare är vi mitt uppe i en högerradikal kulturrevolution. Med ett allt mer extremt debattklimat sedan twittrande trollarméer lärt högern att skylla samtliga samhällsproblem på invandringen.
Det har gått så långt att Expressens ledarsida börjat låta som en blåkopia av den SD-knutna pressen. Tror du mig inte, läs den påstått liberala tidningens osignerade ledare från i tisdags.
Det är illa nog att ledarsidan för den tidning som startades “som motvikt till de nazistiska strömningarna i samhället”, och vars journalistik enligt ägaren “sedan dess präglats starkt av liberalism, tolerans och solidaritet” blivit en främlingsfientlig megafon.
Vad som är än värre är att samma politiska strömningar nu formar vår lagstiftning.
Som när regeringen stoppar Socialdemokraternas lotteri för att “dra åt pengakranen” för oppositionen. När presstödsreglerna skrivs om och hotar de kvarvarande resterna av en medial mångfald. När fackliga skyddsombud ska kunna ersättas av skyddsombud som går i arbetsgivarens ledband.
Eller när man tilldelar folkbildningen en dubbelsmocka, genom att strypa stödet till studieförbunden mindre än en vecka efter att man påbörjat nedläggningen av Folkbildningsrådet.
“Utanför de tjattrande och twittrande klasserna, så har de breda folklagren fortfarande ett grundmurat förtroende för folkbildningen.”
Min egen resa till folkbildningen var inte svår, för jag hade redan hittat dit. När jag anmälde mig till skrivarcirkeln arbetade jag på ABF:s förbundsexpedition. Och en del av mitt arbete var att utbilda kollegor runt om i landet i att bilda opinion för en hotad folkbildning.
Det tog mig ett tag att förstå att hoten mot folkbildningen var i plural. Att det yttre hotet från ett högerextremt parti som växte i inflytande samspelade med ett inre hot i form av fel och fusk.
Folkbildningen hade länge en gynnad ställning. Arbetarrörelsens studieförbund tryckte till och med upp affischer med budskapet att ingen är arg på ABF och att det är ett problem. Men så är det inte längre.
Till en del beror det på folkbildningens egen oförmåga att förvalta den frihet under ansvar man fått.
Studieförbund och folkhögskolor lyder under samma Folkbildningsråd. Men medan folkhögskolan begränsat hur många kurser de erbjuder, så har studieförbunden snarare tänkt att ju mer desto bättre.
Det är inget fel på den ambitionen. Men konsekvensen är att folkhögskolan kunnat koncentrera sina resurser och upprätthålla den pedagogiska kvaliteten, medan studieförbunden devalverat värdet på vad de själva gör.
En deltagarvecka i folkhögskola ger fortfarande ett anständigt statsbidrag, medan en studietimme i studiecirkel numera ersätts med nålpengar. Och detta före den aviserade brandskattningen av studieförbunden.
De två olika statsbidragssystem som Folkbildningsrådet ansvarar för premierar olika saker.
Inom folkhögskolesystemet uppmuntras till långsiktighet och pedagogisk kvalitet. Men det är svårt för en liten aktör att växa, och den skola som vill starta ny verksamhet tvingas ofta prioritera bort något annat så att deltagarveckorna räcker till.
Inom studieförbundens värld premieras det att inte prioritera alls. Man ska ha så mycket verksamhet som möjligt, i den benhårda konkurrensen om att redovisa många studietimmar.
Timjakten har haft ett pris. När varje cirkel genererat allt mindre statsbidrag, har frestelsen varit stor för mindre nogräknade studieförbundschefer att se mellan fingrarna på paragraferna.
Under 2010-talet avslöjades uppseendeväckande fall av fusk i flera studieförbund. Man städade upp där och då, men Folkbildningsrådet gjorde för lite åt den övergripande problematiken.
Systemet fortsatte styra fel.
Sommaren 2020 upptäckte studieförbundens egna granskning att flera av förbundens Stockholmsavdelningar systematiskt blivit blåsta på stora summor. Det fick medial och politisk uppmärksamhet, och den berättigade kritiken blev till ammunition för högerradikala attacker mot folkbildningen. Turbulensen kring studieförbundsdrivna fritidsgårdar i Botkyrka har senare gett debatten ny energi.
Folkbildningsrådet har trappat upp sin granskning och tagit fram ett nytt statsbidragssystem för studieförbunden, där kvalitetsfaktorer får större betydelse. Men det är av mindre intresse för den politiska högern, som känner blodvittring och ser studieförbunden som ett enkelt byte.
Kanske gör SD och dess samarbetspartier en felbedömning när de går så hårt fram. För utanför de tjattrande och twittrande klasserna, så har de breda folklagren fortfarande ett grundmurat förtroende för folkbildningen.
Vanligt folk ser vilken skillnad studieförbunden gör i vardagen. Inte minst för kulturutbudet utanför de stora städernas centrum.
Enligt en undersökning av Novus på uppdrag av ABF Stockholm så anser 8 av 10 av Sverigedemokraternas väljare att civilsamhället i form av studieförbund och ideella föreningar är viktiga för att nyanlända ska etableras i det svenska samhället. Bland regeringspartiernas väljare är siffran ännu högre.
Men det folkliga stödet till trots, så är det sällan folk går man ur huse för studieförbundens finansiering. Så det är lika bra att utgå från att många ABF-skyltar kommer plockas ner under de kommande åren. Och det är precis det Sverigedemokraterna vill.
Nu har min folkbildningsresa fört mig tillbaka till ABF-lokaler runt om i landet, i samtal om hur regeringsförslagen hänger samman i en attack mot arbetarrörelsen.
Attackerna har en manual i form av Timbrorapporten Kommandohöjderna, där punkt efter punkt nu genomförs. Exempelvis punkt 3: ”Avskaffa Folkbildningsrådet och minska anslagen till folkbildning utan kvalitetskrav.”
Folkrörelsernas styrka är att vi är många. Organiserar vi oss så har de inte en chans. Men vi måste se hoten, och formulera våra egna drömmar om ett bättre samhälle.
Om de demokratiska folkrörelserna och medierna inte längre kan få offentligt stöd, måste vi lära oss att finansiera dem själva. Och vi måste sluta ta den folkrörelsedemokrati vi lever i för givet.
Studieförbunden står inför en svår tid. Men det är upp till oss hur vi ska försvara dem, och bygga upp dem på nytt. Så att fler ska kunna sitta i ett rum med förväntansfulla ögon en mörk vinterkväll.
I början på en folkbildningsresa.
Tidigare i Rörelsen:
Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Bra Peter! Mycket kött och blod i din text och ditt budskap. Tänker på min mamma, som efter ett hårt arbetsliv gick alla studiecirklar hon kunde för att förstå samhällsekonomi, politiska ideologier, samhällskunskap blandat med hantverkscirklar som gav nya vänner i hennes ensamliv och språkcirkel i engelska för att kunna följa med bättre på TV, i filmer. ”Det här har jag längtat efter hela livet” sa hon. Genom sin bildningsresa fick hon bekräftelse på hur mycket hon lärt sig i livet och hur underbart det var att lära nytt. Människovärde är mera än att studera för ett arbete.