Ett mänskligt samhälle kräver statens återkomst
RECENSION Per Molander utmanar konventioner – även hos socialdemokrater, skriver Vilho Pitkänen.
Per Molanders senaste bok Politik för ett mänskligt samhälle (Atlas förlag) är en översikt över 14 aktuella politikområden – allt ifrån bostadspolitik till kriminalpolitik täcks.
Boken bygger på den jämlikhetsutredning Molander överlämnade till den socialdemokratiska regeringen 2020, med titeln En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46).
Den löpande tråden är att statens roll måste återupprättas.
Välfärdspolitiken är ett av områdena som behandlas, där Molander visar att privata inslag är ineffektiva. Ett minnesvärt påstående är att privata skolor har åtta procent lägre produktivitet än offentliga. Privata inslag i välfärden bidrar alltså både till ökad ojämlikhet och är dyrare för samhället.
De flesta känner nog igen sig i att privata lösningar fungerar dåligt i välfärden. Mer kontroversiellt är att Molander också vill flytta makt från kommuner till staten.
Författaren menar att kommuner kan skjuta över kostnader på varandra. Exempelvis kan en kommun vägra att bygga i hopp om att kommunen bredvid gör det i stället. Därför behöver staten ta delar av ansvaret.
”Valfrihet bland betygsättare är ungefär som att låta kriminella välja vilken domstol de ska prövas i.”
Mest kontroversiellt är troligen att Molander förespråkar ett fullständigt förstatligande av skolan och statligt prövade läromedel. Han menar att kommuner har incitament att investera för lite i skolan eftersom de själva inte får hela vinsten av utbildningen, då många flyttar ifrån sin hemkommun när de blir vuxna och då tar sitt humankapital med sig.
Molander har också invändningar mot skolans pedagogik och vad som lärs ut. Han ger uttryck för en klassisk bildningssyn och menar att mer av undervisningen ska vara lärarledd.
Men när han skriver att “det finns bra böcker och det finns mindre bra böcker, och detsamma gäller film”, tycker jag att vissa mjuka värden såsom läsglädje och elevernas egna vilja att söka kunskap går förlorad.
Kapitlet om skolpolitik är lite väl fyrkantigt. Det är visserligen troligt att skolan blir bättre i statlig regi. Men statlig läromedelsprövning innebär att betydande makt flyttas från lärare till staten.
Ett annat tema i boken är behovet av ordning och reda i statliga verksamheter. Här är Molanders argumentation som starkast. Han visar på hur statens legitimitet undergrävs när myndighetsutövning konkurrensutsätts.
Betygsättningen är huvudexemplet: när elever kan välja vilken skola som sätter betyg kommer vi få för snäll betygsättning. Valfrihet bland betygsättare är ungefär som att låta kriminella välja vilken domstol de ska prövas i.
Molander har också ett antal avsnitt om den allmänna ekonomiska politiken. Det mest uppfriskande är två förslag på vad staten borde sluta göra.
Det ena är att sluta spendera pengar genom riktade skatteavdrag, såsom ROT- RUT- och ränteavdrag. När bidrag till exempelvis renoveringar kallas skattesänkningar, minskar transparensen i statens finanser. Samtidigt gynnar dessa skatteutgifter de rika som har möjlighet att göra större avdrag.
Det andra staten borde dra ned på är stöd till utvalda näringsgrenar. Molander raljerar över att mikrobryggerier subventioneras genom sänkt skatt.
Tidigare i boken finns det en lista med vad staten ska göra, exempelvis träda in när marknaden är för kortsiktig. Men det är svårt att hitta något marknadsmisslyckande som försvarar att staten ska förorda viss sorts öl framför annan.
Om konsumenterna föredrar större bryggeriers öl borde kanske de mindre lägga ner. Molander menar att över 100 miljarder läggs på liknande stöd, pengar som hade gjort större nytta på något annat område.
I stundande valrörelse, som än så länge kännetecknats av hårda ord och plakatpolitik, är Politik för ett mänskligt samhälle mycket läsvärd. Boken behandlar ofta diskuterade politiska områden och kommer med tankeväckande idéer som utmanar konventioner även hos socialdemokrater och andra inom vänstern.
Boken avslutas hoppfullt med frågeställningen: “Vilken politik gör befolkningen lyckligast?”
Enligt Molander är det “välfärdsstater av nordisk modell som bäst motsvarar människors förväntan på vad livet i ett modernt samhälle ska erbjuda.”
Vilho Pitkänen är medlem i S-studenter och studerar nationalekonomi och statistik på Stockholms universitet.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.