Från folkrörelse till profession
ESSÄ Vad händer med socialdemokratins förmåga att känna av samhället när färre medlemmar finns kvar nära vardagen, frågar Janne Fröderberg.
Socialdemokraterna beskriver sig som ett brett, folkligt förankrat och demokratiskt folkrörelseparti. Men vad händer när organisatorisk styrka alltmer knyts till processvana, språkbehärskning och professionell förmåga att navigera rörelsens former?
Den här texten ställer frågan om medlemsinflytandet fortfarande bär problemformuleringen, eller om den i praktiken allt oftare formas någon annanstans.
“Brett, folkligt förankrat och demokratiskt folkrörelseparti.” Det är en stark formulering. Den rymmer både en identitet och ett löfte: inte bara om vad partiet vill vara, utan om hur det vill vara det.
Det är också en formulering som förtjänar att tas på största allvar.
För om vi menar allvar med att vara breda, folkligt förankrade och demokratiska, då räcker det inte att orden står i ett dokument.
De måste också kännas igen i hur rörelsen fungerar i praktiken: i vilka som kommer till tals, i vilka erfarenheter som väger tungt och i vilka sätt att tala om samhället som faktiskt får genomslag.
I Socialdemokraternas organisatoriska inriktning finns en tydlig självbild. Den federativa modellen beskrivs som en styrka: lokalt ansvar och mandat i kombination med starka gemensamma strukturer. Partiet ska finnas i människors vardag, i varje kommun och kommundel, och genom sina medlemmar vara stadigt förankrat i verkligheten.
Samtidigt säger samma dokument att folkrörelsemodellen är under press, att medlemsbasen är för svag på många håll, att man har för få unga medlemmar och att närvaron i människors vardag har försvagats.
Där finns alltså både idealet och varningssignalen.
Partiprogrammet förstärker bilden. Där betonas att demokratin inte bara handlar om det formella och parlamentariska beslutsfattandet, utan också om människors organisering, folkrörelser, facklig organisering och folkbildning.
Det är en demokratisyn där delaktighet långt utöver rösträtten ses som en styrka och där samhällsförändring blir bestående först när den bärs av människors aktiva medverkan.
Det är svårt att inte sympatisera med den självförståelsen. Frågan är snarare: hur säkerställer vi att den fortfarande bär organisatoriskt?
I en tidigare text skrev jag om hur socialdemokratin rymmer både analytiska och erfarenhetsnära ingångar till klass, ojämlikhet och politik. Båda behövs. Utan analys blir politiken kortsiktig. Utan erfarenhet tappar den förankring.
Men jag skrev också att organisationer över tid tenderar att gynna det som är lätt att formulera, administrera och representera. Inte av illvilja, utan av funktion.
Det som passar formen passerar lättare genom formen.
Det är där de viktiga frågorna börjar. För vad betyder egentligen brett?
Betyder det bara att många människor ska vara medlemmar? Eller betyder det också att rörelsen måste bära en verklig bredd av erfarenheter, språk, perspektiv och sätt att förstå samhället?
Vad betyder folkligt förankrat?
Är det något man har för att man historiskt vuxit fram ur folkrörelser och på arbetsplatser? Eller är det något som måste återskapas, om och om igen, genom faktisk närvaro, lokala ledare, samtal i vardagen och en organisation som inte bara talar till människor utan också förmår lyssna genom dem?
Och vad betyder demokratiskt i en folkrörelse?
Är det tillräckligt att det finns formella vägar för motioner, kongresser, remisser, möten och ombud? Eller måste vi också fråga oss om dessa vägar i praktiken bär upp en verklig öppenhet för olika erfarenheter och perspektiv?
Det är inte samma sak.
En organisation kan vara öppen i form men smalare i funktion. Medlemmar får tala, men vissa sätt att tala blir lättare till beslut, underlag och riktning än andra.
Det analytiskt välformulerade, strategiskt anpassade och organisatoriskt välbekanta passerar lättare än det som är mer erfarenhetsnära, situationsbundet eller obekvämt.
Avståndet mellan att få uttrycka sig och att faktiskt få genomslag kan därmed bli större än man först vill erkänna.
Det här behöver inte förstås som en anklagelse. Det kan lika gärna förstås som en organisatorisk risk i alla större rörelser.
Strukturer skapas för att ge stabilitet, kontinuitet och handlingskraft. Det är nödvändigt. Men just därför måste man också fråga sig vad strukturen tenderar att sortera fram och vad den tenderar att sortera bort.
Kanske är det också här som frågan om medlemstapp, lokal svaghet och minskad närvaro blir mer än bara organisatoriska bekymmer. Kanske säger de något djupare om relationen mellan rörelsens självbild och dess faktiska bärförmåga.
För om färre människor finns kvar nära vardagen, nära arbetsplatserna och nära de erfarenheter som politiken ytterst är till för att möta, vad händer då med vilka referensramar som dominerar?
Vad händer med partiets sätt att känna av samhället? Vad händer med vilka problem som uppfattas som brännande, vilka ord som låter trovärdiga och vilka konflikter som framstår som verkliga?
Och kanske den mest känsliga frågan av alla: när börjar en rörelse låta mer som sig själv än som de människor den är till för att organisera?
Det finns ingen enkel motsättning här mellan teori och verklighet, eller mellan olika grupper i partiet. Det vore ett misstag att göra detta till en fråga om goda och dåliga socialdemokrater, eller om att ställa analys mot erfarenhet.
Frågan är större än så. Den handlar om huruvida rörelsens former fortfarande är tillräckligt mottagliga för hela det samhälle den vill bära.
Om vi menar allvar med att vara ett brett, folkligt förankrat och demokratiskt folkrörelseparti, då räcker det inte att fråga hur vi får fler medlemmar.
Vi behöver också fråga vad det är för organisation de kommer in i. Vilka språk den känner igen. Vilka erfarenheter den förmår översätta till inflytande. Vilka människor som känner att deras verklighet inte bara respekteras, utan faktiskt hjälper till att forma riktningen.
Det är inga små frågor. Men kanske är det just därför de måste ställas.
För ibland handlar organisatorisk förnyelse inte först om nya svar.
Den börjar med att vi vågar pröva om våra egna ord fortfarande är sanna i praktiken.
Janne Fröderberg är socialdemokrat i Linköping.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Symptomatisk är det väl att jag och många "vanlis"-medlemmar via epost fick en inbjudan till en digital helkväll "där du får alla argument du kan behöva för att ta diskussionen i valrörelsen".
Vem har valt ämnen och formulerat argumenten? Min uppgift tycks vara megafonens. I samma mail ombads jag också att ställa upp som statist i en valfilm.
Jag fortätter snällt att betala min medlemsavgift i SAP med autogiro. Men jag försöker påverka samhället genom andra kanaler, partiet verkar inte vara intresserat av mina erfarenheter och åsikter. För sådant finns ju experter! Men som statist är jag värdefull.