Jag förstår resonemangen Zoran. Vi måste skydda hederliga människor från nerknarkade tablettpumpade barn och unga. En del av kriminalpolitiken handlar om att skydda medborgarna. Det fattar vi. Men att brottsligheten sjunkit sedan 1970-talet beror inte på strängare straff. Det beror på politiska reformer, tanken om jämlikhet. Inte ens dödsstraff håller mbänniskor borta från att begå brott. Ungdomsfängelse avskaffades 1980, bl a för att ungarna blev mer, inte mindre kriminella när de sattes på samma ställe och bara umgicks med varandra. Nu ska det starta igen, inte med 15-åringar utan fr o m 13 år. Redan på 1970-talet när jag jobbade i kriminalvården sa chefsläkaren i Kriminalvårdsstyrelsen att barn mognar snabbare kroppsligt idag p g a bättre mat och mindre fattigdom men psykiskt sett är de bara barn utan konsekvenstänk. Det vi nu gör är att vi repeterar Danmarks försök med sänkt straffmyndighetsålder - som de lämnar. Vi går mot en brittisk modell med 10-åringar i fängelse och där en välkänd brittisk kriminolog jobbat i tio år med att få ut ungarna från fängelserna. Hon fördömer totalt regeringens tilltag. Hon kanske kunde ge oss tips på hur vi skulle kunna hantera det här i stället för att repetera åtgärder som inte fungerar. Jag har bott i en medelstor kommun som inte hade några utsatta områden. Där fick det allmännyttiga bostadsbolaget span på en 8-årig kille som var i riskzonenr. Ofta kommer de här ungarna - precis som 70-talets kriminella - från dysfunktionella föräldrar, de klarar inte skolan, de går under radarna och plockas upp av maffian. Det som lockar är 30 000 spänn i veckan eller 100 000 kr för ett mord - löften som ges och som lockar. Jag är stolt över de förslag som S har lagt när det gäller förebyggande arbete. Det är viktigt och jag har absolut sett dem. Men när det gäller kriminalpolitiken är vi populistiska, lyssnar inte på kriminologisk forskning och borta är den sociala ingenjörskonst som varit ett kännetecken för vårt parti. Jag är fullt medveten om att opinionen är för strängare straff. Men då måste vi vara medvetna om att det bara handlar om att bura in ungarna för att skydda andra. Någon "kriminalvård" att tala om finns inte idag. Kåkarna är för fulla, irritationen växer, vi kommer få se uppror, bråk, fler personal som råkar illa ut och barn som - jag vet eftersom jag sitter i styrelsen för organisationen BUFFF - är skiträdda där de sitter inlåsta på häktena 23 timmar om dygnet. Redan det är ett straff för de här barnen. Hur vi ska se till att ta hand om dem när de kommer ut om 5 - 10 - 15 år. Det är inget vi talar om. Då när de avtjänat straffet kommer det verkliga straffet. Samhället. Ska vi komma någon vart måste vi börja med det förebyggande arbetet redan i förskolan - och där starta dialogen med föräldrarna. Skottlandsmodellen är ett verktyg som nu används i flera kommuner. Och den har följeforskare, bl a Torbjörn Forkby, socionom och sociolog, som också forskat om gängkriminalitet, vid universitetet i Växjö.
Känns lite som att "första skapar vi ett samhälle som skapar kriminella och sedan straffar vi dem". Som sagt, nuvarande situation har inte uppstått ur tomma intet, men som jag ser det är det fel väg att gå att straffa 13-åringar när de som verkligen bär ansvaret högre upp i näringskedjan går fria. De tunga brottslingarna är inte 13-åriga kids, det är troligen betydligt äldre sådana och som skor sig på dessa barns osäkerhet, otrygghet etc. Vi fixar inte något som tillåtits växa fram under 30 år med strängare straff för småungar. Danmark har påpekat gång på gång att utan förebyggande insatser (alltså mer resurser till samtliga kommuner) så hade de inte lyckats få ner brotten till den nivå de har idag. Vill S verkligen se resultat, då behövs det en helt annan politik än kortsiktighet och populistiska anslag. Det är ett långsiktigt tålamodsprövande arbete som kräver rejäla resurser - materiella, personella och ekonomiska. Till kostymkriminaliteten (företagsbrotten) som är en stor bov när det gäller att locka och plundra, finns väldigt lite resurser för att lösa, utan det läggs på antingen gemene man eller kommunerna att fixa genom att "vara vaksamma". Samma sak så ska föräldrarna "vara vaksamma". När vaksamheten inte räcker, då slänger vi folk i fängelse. Jippi! så var det problemet löst, eller ...?
Zoran Alagic sätter fingret på en nationell kris och har rätt i att samhället måste agera resolut mot det brutala gängvåldet. Jag delar uppfattningen att samhällets skyddsmekanism måste vara trovärdig. Det är oacceptabelt att våldet normaliseras och kryper ner i åldrarna.
Dock måste vi fråga oss vilket syfte straffskärpningarna egentligen tjänar. Kriminologisk forskning ger svagt stöd för att strängare straff i sig avskräcker, särskilt unga individer som redan befinner sig djupt inne i antisociala mönster. Hotet om ett längre straff har marginell effekt på en person vars beslutsfattande styrs av grupptryck, impulser och en känsla av kortsiktig överlevnad.
Straffen tar hand om det akuta hotet (inkapsitering) , men de löser inte orsakerna som leder till nyrekrytering. Alagic betonar kombinationen, och det är där det verkliga, långsiktiga arbetet ligger.
Om Socialdemokraterna, och politiken i stort, ska lyckas med sitt mål att bryta nyrekryteringen via skola, mentorskap och exit-program , krävs en politisk uthållighet som sträcker sig över minst tre till fyra mandatperioder. Annars riskerar den hårda retoriken att bli just den symbolpolitik som forskningen beskriver, där man lägger resurser på att verka agera i det korta loppet istället för att faktiskt agera uthålligt mot brottslighetens rötter.
Jag förstår resonemangen Zoran. Vi måste skydda hederliga människor från nerknarkade tablettpumpade barn och unga. En del av kriminalpolitiken handlar om att skydda medborgarna. Det fattar vi. Men att brottsligheten sjunkit sedan 1970-talet beror inte på strängare straff. Det beror på politiska reformer, tanken om jämlikhet. Inte ens dödsstraff håller mbänniskor borta från att begå brott. Ungdomsfängelse avskaffades 1980, bl a för att ungarna blev mer, inte mindre kriminella när de sattes på samma ställe och bara umgicks med varandra. Nu ska det starta igen, inte med 15-åringar utan fr o m 13 år. Redan på 1970-talet när jag jobbade i kriminalvården sa chefsläkaren i Kriminalvårdsstyrelsen att barn mognar snabbare kroppsligt idag p g a bättre mat och mindre fattigdom men psykiskt sett är de bara barn utan konsekvenstänk. Det vi nu gör är att vi repeterar Danmarks försök med sänkt straffmyndighetsålder - som de lämnar. Vi går mot en brittisk modell med 10-åringar i fängelse och där en välkänd brittisk kriminolog jobbat i tio år med att få ut ungarna från fängelserna. Hon fördömer totalt regeringens tilltag. Hon kanske kunde ge oss tips på hur vi skulle kunna hantera det här i stället för att repetera åtgärder som inte fungerar. Jag har bott i en medelstor kommun som inte hade några utsatta områden. Där fick det allmännyttiga bostadsbolaget span på en 8-årig kille som var i riskzonenr. Ofta kommer de här ungarna - precis som 70-talets kriminella - från dysfunktionella föräldrar, de klarar inte skolan, de går under radarna och plockas upp av maffian. Det som lockar är 30 000 spänn i veckan eller 100 000 kr för ett mord - löften som ges och som lockar. Jag är stolt över de förslag som S har lagt när det gäller förebyggande arbete. Det är viktigt och jag har absolut sett dem. Men när det gäller kriminalpolitiken är vi populistiska, lyssnar inte på kriminologisk forskning och borta är den sociala ingenjörskonst som varit ett kännetecken för vårt parti. Jag är fullt medveten om att opinionen är för strängare straff. Men då måste vi vara medvetna om att det bara handlar om att bura in ungarna för att skydda andra. Någon "kriminalvård" att tala om finns inte idag. Kåkarna är för fulla, irritationen växer, vi kommer få se uppror, bråk, fler personal som råkar illa ut och barn som - jag vet eftersom jag sitter i styrelsen för organisationen BUFFF - är skiträdda där de sitter inlåsta på häktena 23 timmar om dygnet. Redan det är ett straff för de här barnen. Hur vi ska se till att ta hand om dem när de kommer ut om 5 - 10 - 15 år. Det är inget vi talar om. Då när de avtjänat straffet kommer det verkliga straffet. Samhället. Ska vi komma någon vart måste vi börja med det förebyggande arbetet redan i förskolan - och där starta dialogen med föräldrarna. Skottlandsmodellen är ett verktyg som nu används i flera kommuner. Och den har följeforskare, bl a Torbjörn Forkby, socionom och sociolog, som också forskat om gängkriminalitet, vid universitetet i Växjö.
Känns lite som att "första skapar vi ett samhälle som skapar kriminella och sedan straffar vi dem". Som sagt, nuvarande situation har inte uppstått ur tomma intet, men som jag ser det är det fel väg att gå att straffa 13-åringar när de som verkligen bär ansvaret högre upp i näringskedjan går fria. De tunga brottslingarna är inte 13-åriga kids, det är troligen betydligt äldre sådana och som skor sig på dessa barns osäkerhet, otrygghet etc. Vi fixar inte något som tillåtits växa fram under 30 år med strängare straff för småungar. Danmark har påpekat gång på gång att utan förebyggande insatser (alltså mer resurser till samtliga kommuner) så hade de inte lyckats få ner brotten till den nivå de har idag. Vill S verkligen se resultat, då behövs det en helt annan politik än kortsiktighet och populistiska anslag. Det är ett långsiktigt tålamodsprövande arbete som kräver rejäla resurser - materiella, personella och ekonomiska. Till kostymkriminaliteten (företagsbrotten) som är en stor bov när det gäller att locka och plundra, finns väldigt lite resurser för att lösa, utan det läggs på antingen gemene man eller kommunerna att fixa genom att "vara vaksamma". Samma sak så ska föräldrarna "vara vaksamma". När vaksamheten inte räcker, då slänger vi folk i fängelse. Jippi! så var det problemet löst, eller ...?
Zoran Alagic sätter fingret på en nationell kris och har rätt i att samhället måste agera resolut mot det brutala gängvåldet. Jag delar uppfattningen att samhällets skyddsmekanism måste vara trovärdig. Det är oacceptabelt att våldet normaliseras och kryper ner i åldrarna.
Dock måste vi fråga oss vilket syfte straffskärpningarna egentligen tjänar. Kriminologisk forskning ger svagt stöd för att strängare straff i sig avskräcker, särskilt unga individer som redan befinner sig djupt inne i antisociala mönster. Hotet om ett längre straff har marginell effekt på en person vars beslutsfattande styrs av grupptryck, impulser och en känsla av kortsiktig överlevnad.
Straffen tar hand om det akuta hotet (inkapsitering) , men de löser inte orsakerna som leder till nyrekrytering. Alagic betonar kombinationen, och det är där det verkliga, långsiktiga arbetet ligger.
Om Socialdemokraterna, och politiken i stort, ska lyckas med sitt mål att bryta nyrekryteringen via skola, mentorskap och exit-program , krävs en politisk uthållighet som sträcker sig över minst tre till fyra mandatperioder. Annars riskerar den hårda retoriken att bli just den symbolpolitik som forskningen beskriver, där man lägger resurser på att verka agera i det korta loppet istället för att faktiskt agera uthålligt mot brottslighetens rötter.