Hoppet är armodets sista utpost. Din text är helt ok, men den förefaller i det närmaste uppgiven, som det enda som återstår nu när allt annat är prövat. Så är det tack och lov inte. Hoppet är granne med tron som båda är nära anförvanter till arbetet. Latinets Ora et Labora (bed och arbete) är framtidens, omställningens, fredens, jämställdhetens och demokratins förutsättningar. Hoppas gärna det behövs för att göra arbetet meningsfullt. Det är på barrikaderna, genom yttrandefriheten och i de ständigt pågående demonstrationerna framför riksdagshus och parlament, i ship to Gaza, i klimatrörelserna och i kampen för människors rätt i Gaza, Ukraina och Surahammar som arbetet blev t synligt. Hoppet kan rymma mycket men alldeles för lite verkstad.
Bra skrivit! Visst kan man ibland känna hopplöshet. Men som du skriver HOPPET får inte överge oss. Vi måste tillsammans kämpa för ett samhälle där fred och rättvisa råder samt jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag citerar Camilla Lif: ”Jag vägrar att bosätta mig i insikten att det är mörka tider nu… Att känna hopp är en fråga om disciplin. Det måste övas med intention och uthållighet.”
Tack Beatrice för en stark och viktig text. Din känsla av hopplöshet tror jag delas av många, listan du beskriver över krig, kriser och samhällsproblem är svår att värja sig mot. Men samtidigt vill jag påminna om något: hoppets låga kan aldrig släckas helt.
Mycket av det elände vi ser idag: ökade klyftor, försvagade samhällsinstitutioner, politiskt ansvar som duckas och ett klimat i fritt fall. Mycket har sin rot i den nyliberalism som i decennier präglat politiken. När marknaden satts framför människan, och det gemensamma ersatts av kortsiktig individualism, har vi steg för steg förlorat riktningen.
Men utvecklingen är inte ödesbestämd. Vi kan vända den, om vi väljer att organisera oss och sätta det gemensamma först igen. När vi prioriterar kollektiva lösningar framför privata vinster, och ser till de mångas intressen i stället för de fås, då kan vi åter skapa hopp och framtidstro.
Historien visar att framsteg inte kommer av sig själva, de skapas genom solidaritet, genom modet att stå emot destruktiva idéer och genom att vi vågar tro på varandra.
Så ja, det finns all anledning att känna oro. Men det finns ännu större anledning att hålla fast vid hoppet, inte som en naiv känsla, utan som en gemensam kraft att bygga en bättre värld på.
Hoppet är armodets sista utpost. Din text är helt ok, men den förefaller i det närmaste uppgiven, som det enda som återstår nu när allt annat är prövat. Så är det tack och lov inte. Hoppet är granne med tron som båda är nära anförvanter till arbetet. Latinets Ora et Labora (bed och arbete) är framtidens, omställningens, fredens, jämställdhetens och demokratins förutsättningar. Hoppas gärna det behövs för att göra arbetet meningsfullt. Det är på barrikaderna, genom yttrandefriheten och i de ständigt pågående demonstrationerna framför riksdagshus och parlament, i ship to Gaza, i klimatrörelserna och i kampen för människors rätt i Gaza, Ukraina och Surahammar som arbetet blev t synligt. Hoppet kan rymma mycket men alldeles för lite verkstad.
Bra skrivit! Visst kan man ibland känna hopplöshet. Men som du skriver HOPPET får inte överge oss. Vi måste tillsammans kämpa för ett samhälle där fred och rättvisa råder samt jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Tack för den hoppfulla texten!
Jag citerar Camilla Lif: ”Jag vägrar att bosätta mig i insikten att det är mörka tider nu… Att känna hopp är en fråga om disciplin. Det måste övas med intention och uthållighet.”
Tack Beatrice för en stark och viktig text. Din känsla av hopplöshet tror jag delas av många, listan du beskriver över krig, kriser och samhällsproblem är svår att värja sig mot. Men samtidigt vill jag påminna om något: hoppets låga kan aldrig släckas helt.
Mycket av det elände vi ser idag: ökade klyftor, försvagade samhällsinstitutioner, politiskt ansvar som duckas och ett klimat i fritt fall. Mycket har sin rot i den nyliberalism som i decennier präglat politiken. När marknaden satts framför människan, och det gemensamma ersatts av kortsiktig individualism, har vi steg för steg förlorat riktningen.
Men utvecklingen är inte ödesbestämd. Vi kan vända den, om vi väljer att organisera oss och sätta det gemensamma först igen. När vi prioriterar kollektiva lösningar framför privata vinster, och ser till de mångas intressen i stället för de fås, då kan vi åter skapa hopp och framtidstro.
Historien visar att framsteg inte kommer av sig själva, de skapas genom solidaritet, genom modet att stå emot destruktiva idéer och genom att vi vågar tro på varandra.
Så ja, det finns all anledning att känna oro. Men det finns ännu större anledning att hålla fast vid hoppet, inte som en naiv känsla, utan som en gemensam kraft att bygga en bättre värld på.