Jag är född den sjätte juni
LEDARKRÖNIKA Låt dagen vara en hyllning till häggen, syrenen och de ändlösa sommardagarna, i en gemenskap bortom blodsbanden, skriver Peter Gustavsson.
Artikeln publicerades för första gången i Rörelsen den 6 juni 2023. Men den är nästan lika aktuell idag. Håll till godo!
Jag är född den sjätte juni.
Det slumpartade faktum att jag råkade se dagens ljus på Svenska flaggans dag har alltid gjort dagen lite mer personlig för mig.
Frågan om nationaldagens ställning kom ännu närmare under min tid som kulturnämndsordförande, då jag ansvarade för Uppsala kommuns nationaldagsfirande.
Det är något magiskt med den svenska försommaren. Ett land som är kallt och mörkt under så stor del av året, exploderar i sol, grönska och blomdoft.
Allt det här är ju värt inte en utan många fester. Och det är lätt att förstå att man valde denna årstid, när Svenska flaggans dag började firas under första världskrigets nationalistiska uppsving.
Men som demokrat är det lätt att ställa sig frågan varför vi ska fira just idag.
Att Gustav Vasa (enligt den dåvarande tideräkningen) utsågs till kung den 6 juni 1523 var säkert bra för de hansastäder som investerat i separatistledarens krigsföretag. Men de dalkarlar som hjälpt kung Gösta till makten skulle snart resa sig mot hans tyranni, liksom smålänningarna under Nils Dacke.
Och svensk arbetarrörelse växte fram ur motståndet mot det auktoritära systemet i ett samhälle baserat på 1809 års grundlag. För att under stor möda steg för steg omforma det till en demokrati.
Men socialdemokratin har samtidigt varit duktig på att gripa tag i traditioner och begrepp, och förändra deras betydelse.
Som när Per Albin Hansson fick en hel nation att associera det ärkereaktionära folkhemsbegreppet med att det goda hemmet inte känner kelgrisar eller styvbarn.
I det nationaldagsfirande som vuxit fram under 2000-talet spelar medborgarskapsceremonierna en central roll. Där nya svenskar välkomnas in i samhällsgemenskapen under högtidliga former. Medan det viftas med flaggor som associeras med sol och himmel, eller med hav och böljande sädesfält.
Nu har vi en regering som vill göra det svårare att bli svensk medborgare. Och samtidigt ta bort rättigheter från den som lever i landet utan att vara medborgare. Ju fler som lämnar landet, desto gladare blir Sverigedemokraterna.
Och parallellt med det, försöker högerdebattören Joakim Lamotte få ny uppmärksamhet till sitt varumärke, genom att skamma festglada nybakade studenter som viftar med andra flaggor än den blågula.
Lamottes film och kommentarerna till den är en bisarr hatfest. Men den sätter fingret på något viktigt.
Många som är uppvuxna i Sverige och ser sig som svenskar, har också en annan identitet. Det här såg det svenska samhället en gång som en styrka och tillgång.
Men i spåren av det högerradikala uppsvinget har det vänts till att vara ett problem.
En miljon svenskar emigrerade till Amerika, till följd av hunger, förföljelse och hopp om en bättre framtid.
Många av deras efterkommande ser sig själva som svenskar. Ofta utan att kunna mer än några ord på svenska. En del av dem ansöker om att få utforska sina rötter i SVT:s långkörare Allt för Sverige.
För dessa svensk-amerikaner är det självklart att identiteter inte är exklusiva. Man kan vara hundra procents amerikan, och samtidigt stolt över rötter som ofta breder ut sig över stora delar av jordklotet.
Sverige är inte där än. Trots att alla vi människor på den här planeten har ett och samma ursprung i Afrika. Och trots att migrationsvågorna avlöst varandra också i vår del av världen, och satt sin prägel på språk, kultur och sättet vi lever på.
Nedför backen från det sjukhus jag föddes på och det slott där jag var med och välkomnade nya Uppsalabor den sjätte juni, ligger en rivningskåk.
Det är det gamla Bollhuset, där mer än tusen studenter möttes en kall februaridag 1939 för att diskutera den glödheta frågan om judisk invandring. En majoritet av de närvarande motsatte sig att Sverige skulle välkomna flyktingar från Nazityskland.
Idag är Bollhusmötet del av ett mörkt arv, ett av många exempel på hur en inte obetydlig del av svensk borgerlighet stod på fel sida av historien på 30- och 40-talen.
Men motkrafterna var starkare. Arbetarrörelsen mobiliserade människor till ett helt annat samhällsbygge, och jagade fascismen på flykten.
Det är det vi måste klara av att göra igen. Det kräver tydliga politiska reformer. Men också att vi samtidigt orkar stå upp för grundläggande demokratiska värderingar.
Det är värt att fira häggen, syrenen och de nästan ändlösa sommardagarna. Att vi får leva i fred, trots att kriget är närmare än det någonsin varit under min livstid. Och det som finns kvar av det välfärdssamhälle som byggdes av dem som gick före oss.
Men för mig är nationaldagen också ett hopp om vad Sverige kan bli, bortom den vansinnestid vi lever i. Att vi ska kunna välkomna varandra in i en gemenskap som är större än blodsbanden.
En gemenskap baserad på att vi alla är människor, som lever tillsammans på den här platsen på jorden.
Ha en fin nationaldag!
Tidigare i Rörelsen:
Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Gratulerar på födelsedagen den 6 juni önskar Åse Lyttkens. Det är självklart att det fullständiga vansinnet i USA orsakat av Trump & Co där en hemmagjord polisstyrka ICE plockar upp vem som helst på gatorna ( oftast utan en uppifrån order och ofta maskerade) på diverse arbetsplatser och sprider total skräck hos alla som arbetar. Samma tongångar hörs även i EU i Frankrike trots att stora delar av EU behöver arbetskraft utifrån där Italien är ett bra exempel på hur ett högernationalistiskt parti där Giorgia Meloni tvingats att ta in många fler människor utifrån till Italien för att kunna tillgodose
norra Italiens stora behov av arbetskraft.
Grattis Peter!
Ett fyrfaldig hurra!
Hurra, hurra, hurra, hurra…!
Du känner till min inställning betr att ägna en värdefull tid åt att skriva om högern o högerradikal.
Du skriver att X ”försöker att få ny uppmärksamhet till sitt varumärke”.
Det är precis vad vi gör genom att skriva om dem och nämna dem o deras verk och deras griseri.
Hade vi ägna tid att producera socialdemokrati och var det behövs förkovringar - såsom ex-vis fackets roll förr o nu, dess utmaningar, eller ledning som visionär guide för partiets bas, (ja, ämnena är många), hade vi sått ett frö hos medlemmarna vid varje ”skollektion”. Rätt vad det är kläcks en super ledare eller en utomordentlig idé blomstrar och boostar rörelsen med fem steg framåt i rätt riktning och lämnar högern långt bakom oss.
Vi har en värdefull plattform här för att fylla huvuden med det som är vår politik så denna fyller den politiska arenan precis i varje cm3 (kubikcentimeter) så det inte finns plats för griseri.
Om ingen pratar om deras skit dör dem ut som ”rörelse”, då blir det bara någon och annan gubbe som är hatisk i tysthet.
När ’de som firar studenten med annan flagga’ visar vägen till ett ännu mer fantastiskt, demokratiskt Sverige åt dem du nämner, så kommer dessa hatande människor att känna något annat än ”vind under vingarna” som skriverier om deras griseri, ger dem.
Samtidigt som vi bidrar till deras ”varumärke” går tiden utan att Socialdemokrati ”bevattnas” under den tiden.
Sedan är på jakt efter den förlorade tiden.
Sorry, men jag hade samma kommentar till vår eminenta Jan Svärd som i övrigt skriver fint och skarpt.