Tre par som jag mött, tre helt olika generationer med det gemensamma att inte på vanligt sätt kunna få barn. Paret, födda på 1930-talet konstaterade sorgen över att inte fått några barn med "gud ville inte att det skulle bli så ...". Paret, födda slutet av 1950-talet, ansåg det vara orättvist och att ingen kunde förstå hur jävligt de hade det. Slutligen adopterades två barn (flickor) och sedan skilde de sig eftersom allt fokus legat på att "skaffa barn", inte på att ta hand om varandra och stärka relationen. Paret, födda i början av 1990-talet anser att allt ska vara kostnadsfritt och att det är samhällets skyldighet att se till att de får barn på "naturlig" väg - alltså IVF-behandlingar eller i "värsta" fall subventionerad adoption. Paret lyckades så småningom "bli med barn". Ingen av paren har nämnt surrogatmamma som alternativ och ingen har nämnt behovet av att bestämma kön mer än i diskussionen om eventuell adoption.
Längtan efter ett barn ska man ta på allra största allvar men efter jag läst detta så kan jag för mitt liv inte begripa hur vi har hamnat i den här i mitt tycke designade värld där våra barn och hem, familjebild och yttre miljö ska frambringas till att föreställa de enormt pietetsfullt skapade koncepten som vi hittar i magasin/ tidskrifter. Jag ryser över tanken att perfektionismen har nått sådana höjder?
Längtan efter det "perfekta barnet" blir nästan sakralt tycker jag.
Och jag kan inte heller låta bli att tänka att det ligger en form av egoism bakom. Man vill bli fulländad själv genom den lilla telningen?
Där i vaggan ligger sedan det lilla nyfödda underbara barnet intet ont anandes över det ansvar vuxna har lagt på det. Det blir ett tungt lass att leva upp till längre fram.
Varför kan inte händelser i livet få bli som det vill?
Tre par som jag mött, tre helt olika generationer med det gemensamma att inte på vanligt sätt kunna få barn. Paret, födda på 1930-talet konstaterade sorgen över att inte fått några barn med "gud ville inte att det skulle bli så ...". Paret, födda slutet av 1950-talet, ansåg det vara orättvist och att ingen kunde förstå hur jävligt de hade det. Slutligen adopterades två barn (flickor) och sedan skilde de sig eftersom allt fokus legat på att "skaffa barn", inte på att ta hand om varandra och stärka relationen. Paret, födda i början av 1990-talet anser att allt ska vara kostnadsfritt och att det är samhällets skyldighet att se till att de får barn på "naturlig" väg - alltså IVF-behandlingar eller i "värsta" fall subventionerad adoption. Paret lyckades så småningom "bli med barn". Ingen av paren har nämnt surrogatmamma som alternativ och ingen har nämnt behovet av att bestämma kön mer än i diskussionen om eventuell adoption.
Längtan efter ett barn ska man ta på allra största allvar men efter jag läst detta så kan jag för mitt liv inte begripa hur vi har hamnat i den här i mitt tycke designade värld där våra barn och hem, familjebild och yttre miljö ska frambringas till att föreställa de enormt pietetsfullt skapade koncepten som vi hittar i magasin/ tidskrifter. Jag ryser över tanken att perfektionismen har nått sådana höjder?
Längtan efter det "perfekta barnet" blir nästan sakralt tycker jag.
Och jag kan inte heller låta bli att tänka att det ligger en form av egoism bakom. Man vill bli fulländad själv genom den lilla telningen?
Där i vaggan ligger sedan det lilla nyfödda underbara barnet intet ont anandes över det ansvar vuxna har lagt på det. Det blir ett tungt lass att leva upp till längre fram.
Varför kan inte händelser i livet få bli som det vill?
Varför har vuxna människor sådana krav?
Vad gör vi med våra barn, födda som ofödda?