Lars Jonsson: När arbetarna "tar ansvar" blir ägarna rikare

KRÖNIKA Det är hög tid att fackförbunden kräver löneökningar som ökar löneandelen.

May 26, 2024

Under föregående helg deltog jag som ett av 350 ombud på LO:s kongress i Stockholm för att hantera 280 motioner.

Under spännande och intensiva dagar tillsammans med fackliga kamrater, mycket kaffe och god stämning har vi suttit inne i förhandlingar. Vi har missat den varma vårsolen för att istället ägna oss åt det vi brinner för – att flytta fram arbetarnas positioner.

Vi har behandlat motioner som handlade om:

opinionsbildning för att ta en större makt över den borgerliga hegemonin,
vad som ska styra den nya modell för lönebildning som ska utredas,
hur strategin för att sänka arbetstiden ska se ut,
om bemanningsföretag ska förbjudas eller ej,
på vilket sätt a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna ska förbättras,
och en massa andra frågor.

Viktiga strategiska vägval i stora frågor som ofta rör landets alla arbetande löntagare.

Under kongressen deltog många intressanta talare som lyfte en rad olika viktiga frågor med den gemensamma nämnaren solidaritet – inhemsk likväl som internationell.

Lars Jonsson var ombud på den nyligen avslutade LO-kongressen. Foto: Wille Bertilsson.

Trots stor dramatik in i det sista kunde valberedningen enas om ett förslag på ny ordförande för LO.

Glädjande för oss i Byggnads blev det vår, numera före detta, ordförande Johan Lindholm som ska att ansvara för att flytta fram LO-arbetarnas positioner på arbetsmarknaden och i samhället.

Johans linjetal visade att han kommer driva några tydliga frågor. Veckoarbetstiden ska sänkas - via avtal men också via lagstiftning. Han kommer även kräva av politiken att det orättvisa karensavdraget avskaffas.

Ett annat tydligt ställningstagande från Lindholm var att det är dags för LO att kräva högre löneökningar framöver. Något som enligt Johan inte kommer driva inflationen.

Även om jag inte är helt säker på att det var exakt det han menade skiljer sig detta synsätt från vad som varit rådande under en lång rad avtalsrörelser. Huruvida arbetarklassens alla löntagare ensamt ska ta ansvar för inflationen.

Många har sedan den senaste avtalsrörelsen lyft fram att det var bra, för att inte säga utmärkt, att arbetarna ”tog ansvar” och inte krävde ”för höga löneökningar” som då skulle driva upp inflationen.

“Det finns en inneboende konflikt mellan arbetare och kapitalägare om att fördela det skapade mervärdet där båda parter vill ha så mycket som möjligt, samtidigt.”

Det är inte bara företrädare från näringslivet, som är de stora vinnarna, som gillar detta.

Irene Wennemo från Medlingsinstitutet, före detta LO-basen Susanna Gideonsson, diverse politiker från båda sidor och företrädare från båda parter på arbetsmarknaden är exempel där det exemplariska i att vi tagit ansvar lyfts fram.

Det är viktigt att här påpeka att såväl IMF och ECB som flera olika ekonomer visat att inflationen vi upplevt de senaste åren kommer från:

Företagens prisökningar
Ökade importkostnader till följd av Ukrainakriget och
Varubrist, handelskrig, pandemieffekter och svagare krona.

Alltså inget som svensk arbetarrörelse ligger bakom, varför det blir svårt att förstå det föredömliga i ansvarstagandet.

“I vårt kapitalistiska samhälle betyder att ‘ta ansvar’ för arbetarklassen samma sak som att bli fattigare.”

När Magdalena Andersson besökte LO-kongressen för att hålla tal, och bland annat lanserade den mycket välbehövliga 10-punktlistan på åtgärder för att stoppa näringslivskriminalitet inom EU, sa hon exakt samma sak:

Det var bra att vi hade “tagit ansvar i en svår tid”. Det var alltså bra att LO ”tog ansvar” och inte krävde ”för stora” löneökningar.

I nästa andetag var det dåligt att bankerna och VD:arna inte tagit samma ansvar. Följt av mycket välförtjänt kritik mot regeringen som inte gjort ett dyft för att ändra på detta, utan precis tvärtom gjort allt vad de kan för att ge den rikaste eliten ännu mer och säkra dem från inflationen.

Vad jag vänder mig emot i hennes resonemang är logiken att ansvarstagande från en part automatiskt skulle betyda att den andra då också kommer göra det.

Det har nämligen aldrig fungerat så.

Vårt samhälle genomsyras av en konflikt mellan arbete och kapital. Det finns en inneboende konflikt mellan arbetare och kapitalägare om att fördela det skapade mervärdet där båda parter vill ha så mycket som möjligt, samtidigt.

I vårt kapitalistiska samhälle betyder att ”ta ansvar” för arbetarklassen samma sak som att bli fattigare. Det betyder löner som inte möter prisökningar, hyreshöjningar, elräkningar och annat.

I värsta fall betyder det växande skulder från räkningar som inte kan betalas, att flytta till en billigare bostad (i värsta fall med lån som inte kan betalas av med försäljningssumman), att inte ha råd att köpa kläder till barnen etcetera.

Detta kan inte ses som något bra.

Jag tror att en stor del av de som tillhör arbetarklassen ser igenom resonemanget. De känner själva av eller ser konsekvenserna hos någon de känner och har därför svårt, för att inte säga omöjligt, att se vad som skulle vara bra i detta.

Jag tror att vår rörelse skulle gynnas av att vi istället pratade om detta som något dåligt som vi behöver ändra på.

Ska vi vända på dagens läge måste vi kräva vår rätt, inte avvakta och ”ta ansvar”.

Självklart kan vi inte kräva hur mycket som helst. Men mot bakgrund av en sjunkande löneandel sedan 70-talet, trots massivt ökad produktivitet, och eskalerande prisökningar är det verkligen dags att vi nu börjar kräva kompensation för detta.

Det är hög tid att vi börjar kräva löneökningar som tvärtom mot idag, ökar löneandelen. Det skulle förutom att ge mer pengar till vanligt folk, också ge mer pengar till välfärden genom ökad inkomstskatt och moms istället för att som idag försvinna genom aktieutdelningar och skatteplanering.

Högre löneökningar behöver inte heller driva på inflationen. Detta faktum har jag dock inte plats att vidareutveckla i denna text. Det ska jag istället vidareutveckla och presentera forskning för i min nästa.

Hoppas du vill läsa även då. Vi hörs!