Väldigt bra och inspirerande text! 🙌 Jag sympatiserar starkt med den här analysen och med påminnelsen om vad vi som rörelse en gång vågade drömma om. Förhoppningen måste vara att vi i framtiden också finner styrkan att genomföra de stora idéerna, utan att de mals ned i det maskineri som försvarar status quo.
Först av allt ska sägas, att skriften Löntagarfonder är lätt tillgänglig på svenska via bibliotek. (ISBN 9155019579). I rättvisans namn bör också tilläggas, att Meidner forskade ihop med Anna Hedborg och Gunnar Fond. Och viktigast av allt: de hade sitt uppdrag från LO. Inte från partiet. Men av lycklig slump råkade båda organisationerna hålla kongress ett och samma åt - 1975. Initiativet behöll sin höga styrfart och ideologiska lyskraft.
Åtminstone till en början var det facket - folket på arbetsgolvet - som drev partiet framför sig. Inte tvärtom. Kommande år lyckades partiets ledning endast med stor möda återta sitt "problemformuleringsprivilegium".
Faktum är att Palme och Feldt var snabbare än storkapitalet att reagera. Kapitalismens reaktion utbröt först på 1980-talet. Hyggligt folk tapetserade sina bakrutor med dekaler mot "fondsocialism". Professionella reklambyråer piskade fram en folkstorm mot vad som vid det laget edan var förvanskat till ett fullständigt harmlöst pensionssystem.
Direktörernas marsch på 1980-talet var förstås ren signalpolitik. Men den har funkat. Den som idag vill veta mer om övervinster får gräva på antikvariat och beställa fjärrlån...
Intressant! Utifrån Bo Rothsteins ideer om personalägda företag, skrev jag en motion till partikongressen. Den vare sig kommenterades eller, tror jag, diskuterades av kongressen och partistyrelsen föreslog avslag, vilket blev beslutet. Ekonomisk demokrati är tydligen ingenting för vårt parti.
Jag är gammal nog för att som ung tonåring minnas den entusiasm fonddiskussionerna skapade. Jag deltog som "minior" i flera studiecirklar och rådslag tillsammans med fackligt engagerade (de var många!) i Bjärnums möbelindustri. Frustrationen var också stor över hur partiledningen hela tiden försökte och lyckades omforma idéerna från maktinstrument till någon slags sparande.
Resultatet: tja, löntagarfonder har vi ju fått. Men nu i form av "pensionsfonder" helt utan demokratisk kontroll. Vi får "välja själva" men något inflytande har vi inte. Högsta avkastning är det enda målet, förutom hög profit till fondförvaltarna. "Etiska fonder" är ren bluffpoker för att vi ska tro att vi kan påverka något med vårt individuella val.
Rudolf Meidner är tillsammans med Jan Lindhagen och snart Karin Pettersson några av arbetarrörelsens osynliggjorda intellektuella giganter. Skamligt!
Väldigt bra och inspirerande text! 🙌 Jag sympatiserar starkt med den här analysen och med påminnelsen om vad vi som rörelse en gång vågade drömma om. Förhoppningen måste vara att vi i framtiden också finner styrkan att genomföra de stora idéerna, utan att de mals ned i det maskineri som försvarar status quo.
Att stärka arbetets ställning kräver mod att inse maktens ansvar och överbyggnadens ihålighet.
Först av allt ska sägas, att skriften Löntagarfonder är lätt tillgänglig på svenska via bibliotek. (ISBN 9155019579). I rättvisans namn bör också tilläggas, att Meidner forskade ihop med Anna Hedborg och Gunnar Fond. Och viktigast av allt: de hade sitt uppdrag från LO. Inte från partiet. Men av lycklig slump råkade båda organisationerna hålla kongress ett och samma åt - 1975. Initiativet behöll sin höga styrfart och ideologiska lyskraft.
Åtminstone till en början var det facket - folket på arbetsgolvet - som drev partiet framför sig. Inte tvärtom. Kommande år lyckades partiets ledning endast med stor möda återta sitt "problemformuleringsprivilegium".
Faktum är att Palme och Feldt var snabbare än storkapitalet att reagera. Kapitalismens reaktion utbröt först på 1980-talet. Hyggligt folk tapetserade sina bakrutor med dekaler mot "fondsocialism". Professionella reklambyråer piskade fram en folkstorm mot vad som vid det laget edan var förvanskat till ett fullständigt harmlöst pensionssystem.
Direktörernas marsch på 1980-talet var förstås ren signalpolitik. Men den har funkat. Den som idag vill veta mer om övervinster får gräva på antikvariat och beställa fjärrlån...
Intressant! Utifrån Bo Rothsteins ideer om personalägda företag, skrev jag en motion till partikongressen. Den vare sig kommenterades eller, tror jag, diskuterades av kongressen och partistyrelsen föreslog avslag, vilket blev beslutet. Ekonomisk demokrati är tydligen ingenting för vårt parti.
Jag är gammal nog för att som ung tonåring minnas den entusiasm fonddiskussionerna skapade. Jag deltog som "minior" i flera studiecirklar och rådslag tillsammans med fackligt engagerade (de var många!) i Bjärnums möbelindustri. Frustrationen var också stor över hur partiledningen hela tiden försökte och lyckades omforma idéerna från maktinstrument till någon slags sparande.
Resultatet: tja, löntagarfonder har vi ju fått. Men nu i form av "pensionsfonder" helt utan demokratisk kontroll. Vi får "välja själva" men något inflytande har vi inte. Högsta avkastning är det enda målet, förutom hög profit till fondförvaltarna. "Etiska fonder" är ren bluffpoker för att vi ska tro att vi kan påverka något med vårt individuella val.
Rudolf Meidner är tillsammans med Jan Lindhagen och snart Karin Pettersson några av arbetarrörelsens osynliggjorda intellektuella giganter. Skamligt!