Makten över arbetet borde vara politikens huvudfråga
DEBATT Åttatimmarsdagen och semesterlagen föll inte ned från himlen, skriver Fredrik Säfsten.
Det märkligaste med vår tid är kanske inte att klyftorna växer. Det märkligaste är att vi talar så lite om den plats där de skapas: arbetsplatsen.
Där tillbringar miljontals människor större delen av sina vakna liv. Där skapas vinsterna, välståndet och skatteintäkterna. Där formas också människors självkänsla, trygghet och framtidstro.
Ändå har arbetsplatsen nästan försvunnit ur den politiska debatten.
Vi diskuterar gärna konsekvenserna av ett hårdare arbetsliv – stressen, sjukskrivningarna och otryggheten. Men betydligt mer sällan diskuterar vi makten över arbetet.
Det borde vi göra. För arbetarrörelsens historia handlar egentligen inte främst om löner. Den handlar om demokrati.
Den första demokratin för många arbetare fanns inte i riksdagen. Den fanns på klubbmötet. Där lärde man sig att tala inför andra, rösta, argumentera och stå upp för en arbetskamrat. Den fackliga organisationen blev en skola i demokrati långt innan många människor kände att samhället var deras.
Därför är det ingen tillfällighet att starka fackföreningar och stark demokrati nästan alltid går hand i hand. Och därför är det bekymmersamt att arbetsplatsen allt oftare behandlas som ett område där den ekonomiska makten ska ha sista ordet.
Den svenska modellen bygger på balans. Men balans uppstår inte av sig själv. Den byggs genom organisering. Det är här arbetarrörelsen står inför sin kanske viktigaste uppgift på flera decennier. Inte bara att värva fler medlemmar, utan att åter göra arbetet till en politisk fråga.
För sanningen är enkel: Politiker förändrar sällan maktförhållanden innan människor kräver det.
Historien visar det gång på gång. Åttatimmarsdagen, semesterlagen, anställningsskyddet och medbestämmandet föll inte ned från himlen. De drevs fram av organiserade människor som gjorde det politiskt omöjligt att säga nej.
Varför skulle vår tid vara annorlunda?
Sverige behöver en ny politik för arbetet:
En moderniserad medbestämmandelag (MBL) som ger verkligt inflytande innan beslut fattas – inte bara rätt att bli informerad när allt redan är avgjort.
En starkare förtroendemannalag där den som företräder sina arbetskamrater får ett robust skydd mot repressalier och inte riskerar sin löneutveckling eller karriär.
En återinförd avdragsrätt för den fackliga medlemsavgiften. Att organisera sig är inte ett privat intresse. Det är en demokratisk handling som stärker hela samhället.
Kännbara sanktioner mot arbetsgivare som medvetet bryter mot MBL eller motarbetar facklig organisering.
Lagstadgad rätt för varje nyanställd att få facklig information på betald arbetstid.
Starkare skydd för skyddsombud och visselblåsare.
Krav på kollektivavtal när offentliga skattemedel används i upphandlingar.
Bättre insyn för facken när företag använder entreprenörer, bemanningsföretag och komplicerade bolagskonstruktioner för att pressa villkor och försvaga den fackliga styrkan.
Detta är inte särintressen. Det är demokratireformer. Men de kommer inte att genomföras därför att några politiker plötsligt får en god idé. De kommer bara om det finns en rörelse som kräver dem.
Här har också vänstern ett val att göra. Den kan fortsätta att tala om allt som händer efter jobbet – skolan, vården, pensionerna och välfärden. Eller så kan den åter bli den politiska kraft som talar om makten över arbetet.
Den borde våga säga högt att demokratin inte slutar vid vallokalen. Den fortsätter innanför fabriksgrinden, verkstadsporten och personalingången.
Men då måste också arbetarna ställa krav. Inte bara på sina arbetsgivare. Utan på sina egna politiska företrädare.
Den organiserade arbetarrörelsen måste åter bli en kraft som driver politiken framför sig, inte en som nöjer sig med att kommentera den i efterhand.
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och andra progressiva krafter borde känna ett ständigt tryck från verkstadsgolv, lager, vårdavdelningar och byggarbetsplatser: ge oss en politik som stärker vår makt där vi tillbringar större delen av våra liv.
Först då blir arbetarrörelsen hel igen.
Historien visar nämligen något viktigt. De stora reformerna började aldrig i regeringskansliet. De började när vanliga människor organiserade sig så väl att makten inte längre kunde ignorera dem.
Kanske är det just där vår tids viktigaste uppgift finns. Inte bara att vinna nästa val. Utan att bygga en rörelse så stark att nästa regering – oavsett färg – tvingas föra en politik för arbetet.
För när arbetarna organiserar sig förändras maktbalansen.
Och när maktbalansen förändras följer politiken efter.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.