Johan Britz blundar för den som jobbar med sina händer
DEBATT Arbetsmarknadsministerns ord om mellancheferna skaver i värkande kroppar, skriver Fredrik Säfsten.
Det finns ögonblick då ett samhälle avslöjar sig självt. Inte genom stora reformer eller högtidliga tal, utan genom en till synes vanlig intervju.
När arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) förklarar att människor som blir mellanchefer ska premieras med lägre skatt därför att de tar ansvar – och dessutom beskriver dem som samma människor som tränar ungdomslag på fritiden – är det som om en gammal spricka i Sverige plötsligt blir synlig igen.
Det handlar egentligen inte om skatt. Det handlar om vilka människor politiken väljer att se.
Jag tänker på verkstadsgolvet.
Jag tänker på ljudet av mutterdragare en tidig vintermorgon. På händer som blivit grova långt innan de fyllt fyrtio.
På människor som går hem med värkande ryggar men ändå hämtar barn, handlar mat och åker vidare till kvällens fotbollsträning.
Jag vet hur det ser ut.
Jag arbetade själv som bilmekaniker i 30 år. Trettio år med olja under naglarna, tunga lyft, felsökning och ett ansvar där ett felmonterat bromsok eller en missad detalj kunde få ödesdigra konsekvenser.
Under femton av dessa år har jag dessutom varit fotbollstränare och lagledare. Kvällar, helger och semestrar har fyllts av träningar, matcher och ungdomar som behövt en vuxen som ställt upp.
När jag hör arbetsmarknadsministern beskriva mellanchefen som den typiske fotbollstränaren känner jag inte igen verkligheten.
På fotbollsplanen har jag mött industriarbetare, elektriker, chaufförer, undersköterskor, lagerarbetare, snickare och mekaniker. Människor som efter en lång arbetsdag ändå valt att ge sin tid åt barn och ungdomar.
Inte för att det ger status. Inte för att det ger högre lön. Utan därför att ansvar inte är något man får genom en titel.
Det är något man tar.
Det finns en tyst storhet i sådana människor. De skriver inga böcker om ledarskap. De håller inga inspirationsföreläsningar. De lägger inte ut bilder på sociala medier om sitt ansvarstagande.
De bara gör det.
Det märkliga är att det är just dessa människor som försvinner ur Liberalernas berättelse om Sverige.
När blev ansvaret något som främst bärs av den som har personalansvar? När slutade den som lyfter en patient, reparerar en bil, kör en buss eller står vid ett löpande band att räknas som ansvarstagande?
Jag tror inte att den här förändringen skedde över en natt.
Den kom smygande.
För några decennier sedan talade vi fortfarande om arbetets värdighet. Om att samhället byggdes av många olika händer. Om att direktören och industriarbetaren var beroende av varandra.
Det fanns en självklar insikt om att välstånd inte skapades högst upp i organisationsschemat, utan genom alla dem som varje dag gick till fabrikerna, verkstäderna, vårdavdelningarna och byggarbetsplatserna.
Den insikten byggde folkhemmet.
Arbetarrörelsen växte aldrig fram därför att människor avundades de rika. Den växte fram därför att arbetaren ville bli sedd som en människa med samma värde som fabrikören.
Det var den stora demokratiska idén. Inte att alla skulle bli chefer. Utan att ingen människa skulle vara mindre värd därför att hon arbetade med sina händer.
Därför skaver arbetsmarknadsministerns ord. Inte för att mellanchefer skulle vara oviktiga. Naturligtvis behövs de. Liksom läkare, specialistsjuksköterskor, ingenjörer och företagare behövs.
Men när politiken börjar tala som om ansvar huvudsakligen bor högre upp i organisationen, då förändras något djupare än skattesatser. Då förändras människovärdet.
Jag tänker tillbaka på alla år vid billyften. Ansvar var aldrig något som delades ut med en ny titel. Ansvar var att bromsarna verkligen fungerade när barnfamiljen körde därifrån. Ansvar var att säga till när något blivit fel.
Ansvar var att stanna kvar efter arbetstid när en arbetskamrat behövde hjälp. Ansvar var att lära upp den unge lärlingen så att han en dag själv kunde ta ansvar för någon annans bil.
Ansvar gick inte att läsa på visitkortet. Det satt i samvetet.
Och på fotbollsplanen mötte jag samma människor igen. Snickaren som blåste i visselpipan. Undersköterskan som kokade kaffe i kiosken. Elektrikern som kritade linjerna. Lagerarbetaren som tvättade matchställen.
Det var sällan cheferna som bar föreningslivet på sina axlar. Det var arbetarna.
Det finns ett gammalt fotografi från de första förstamajtågen. Ansiktena är allvarliga. Inte därför att de saknade hopp, utan därför att de visste hur lätt människovärdet kunde graderas.
De marscherade inte för att bli finare människor. De marscherade för att deras arbete också skulle räknas.
Ibland undrar jag om vi håller på att glömma den berättelsen. Vi talar gärna om entreprenörer som bygger Sverige. Och visst gör de det.
Men Sverige byggs också varje morgon av den som öppnar verkstadsporten, startar bussen, lyfter den sköra människan ur sängen på äldreboendet eller drar på sig arbetshandskarna innan gryningen.
Av människor som kanske aldrig blir mellanchefer, men som varje dag bär ett ansvar som inte går att mäta i lön eller titel.
Deras ansvar är inte mindre. Deras strävsamhet är inte mindre. Deras kärlek till sina barn är inte mindre.
Och deras vilja att ge tillbaka till samhället – som fotbollstränare, lagledare, scoutledare eller föreningsmänniska – är sannerligen inte mindre.
Ett samhälle avslöjas inte främst av vilka människor det applåderar. Det avslöjas av vilka människor det tar för givna.
Kanske har höger och vänster alltid handlat om just detta: vilka människor vi väljer att se – och vilka vi tar för givna.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Enastående text! Tack!
Ja! Tack!