När klassperspektivet försvinner blir medelklassen norm
RECENSION Johan Alfonsson beskriver hur arbetarklassen förlorat mark i fyrtio års tid, skriver Oskar Brandt.
På 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder. Sedan dess har inkomstklyftorna ökat snabbare här än i nästan alla jämförbara nationer.
Nyliberalismens genombrott innebar avregleringar, restriktioner för statligt penningskapande, privatiseringar och en förskjutning av makt från arbete till kapital. Motivet var desinformation om att stagflationen under oljekrisen på 1970-talet skulle ha gjort att industri- och välfärdssamhället slutat fungera. Förändringarna slog hårt mot arbetarklassen.
Denna förändring problematiserar sociologen Johan Alfonsson i boken Vad hände med arbetarklassen? - Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige (Arkiv förlag, 2025).
Arbetarna utgör alltjämt hälften av arbetsstyrkan. Men villkoren har i grunden blivit sämre. Idag har arbetarklassen som kollektiv blivit svagare på flera fronter. Institutioner som arbetsrätt, a-kassa, sjukförsäkringar med mera är tillbakapressade.
Mycket av energin i samhällsdebatten har gått åt medelklassens villkor. Under tiderna har klyftorna ökat och klassamhället återuppstått.
De som lever på sitt arbete halkar efter dem som lever på sitt kapital. Om majoriteten fortsätter känna svek och otrygghet, vacklar till slut hela samhällets fundament.
I mitten av 1990-talet var omkring 85 procent av löntagarna fackanslutna. Idag är andelen betydligt lägre, särskilt bland arbetare. Både borgerliga och rödgröna regeringar har gång på gång attackerat anställningstryggheten.
Resultatet: en arbetsmarknad där prekariatet – otrygga anställningar och tillfälliga jobb – breder ut sig.
Värst har de som saknar högre utbildning. Tillfälliga anställningar bland okvalificerade arbetare har ökat med 35 procent sedan 2005. Samtidigt har den övre medelklassen tvärtom stärkt sin anställningstrygghet under samma period.
Reallönerna för låginkomsttagare har knappt rört sig uppåt i takt med produktiviteten utom under Reinfeldts första regering. Samtidigt uppger idag endast hälften av okvalificerade arbetare att de själva kan bestämma över sina arbetsuppgifter. Resten styr chefer, maskiner eller till och med algoritmer över.
Under rekordåren fick de flesta i Sverige löner som steg, välfärd och hög levnadsstandard. Men i den globaliserade finansdrivna ekonomin som följde har frukterna av tillväxten allt mer hamnat hos ägare och investerare samt toppskikten i näringslivet. Ofta sker det genom bonusar, aktieutdelningar och värdestegringar på tillgångar.
För en vanlig arbetare har motsvarande lyft uteblivit. Avskaffade förmögenhetsskatter och sänkta kapitalskatter har förstärkt skevheten.
Sverige gick från att vara världens mest jämlika land kring 1980 till att idag vara ett land där inkomst- och förmögenhetsklyftorna ligger över OECD-genomsnittet. Arbetarklassen i Sverige lever idag cirka 10 år kortare än medel- och överklassen.
Klass avgör i hög grad hur länge du får leva och hur god din hälsa är.
Sedan 1980-talet har produktivitetstillväxten i Sverige stannat av, den har särskilt avtagit sedan 2007. När lönerna är för låga och arbetsvillkoren för tuffa tappar arbetare orken och arbetsgivare drivkraften att förbättra innovation och organisation.
Press och ineffektivitet ersätter kreativitet. Produktivitetstillväxten sjunker.
Bra inkomster till breda grupper inklusive arbetslösa och sjuka behövs också för att hålla igång realekonomin med konsumtion.
Under slutet av 1980-talet hade svenska arbetare ett växande inflytande i industrin. Arbetarna kämpade till sig facklig styrka, starka arbetarkollektiv till följd av de stora arbetsplatserna, produktionsråd och arbetsplatsreformer på Volvo, Saab och Scania.
Arbetarna började påverka arbetstakten, organiseringen och till viss del även vinstdelningen. Produktionen gick jättebra när välfärdsstat, industriell demokrati och teknisk kompetens gick hand i hand. Men det väckte oro hos kapitalet. Den ekonomiska eliten började planera ett motdrag mot arbetarnas ökade inflytande.
Nyliberalismen blev svaret. Med 1990-talskrisen började Sverige genomgå en avindustrialisering. 1990-talskrisen berodde inte på välfärdens kostnad, som högern sade, utan på politiska beslut. Staten skapade på 1990-talet vidareutbildningsmöjligheter för arbetare som rationaliserats bort eller fått ge sin plats till östeuropeisk låglönearbetskraft efter EU-inträdet.
Den nya utbildningspolitiken ledde till ett överskott på kunniga tjänstemän. Samtidigt hindrade det finanspolitiska ramverk som beslutades under sent 1990-tal kraftigt statens möjligheter att boosta industrin, kommunerna och myndigheterna utan skattehöjningar.
Sverige gick in i en era av “jobless growth” – tillväxt utan nya arbeten. Företagens vinster steg, men många jobb försvann.
Genom att göra arbetslöshet och sjukdom ekonomiskt svårt, kunde Fredrik Reinfeldts alliansregering pressa allt fler till lågbetalda och osäkra jobb. Sverige började skära ned på offentlig sektor.
Välfärdssystemet blev ett verktyg för disciplin snarare än trygghet. Samtidigt ökade antalet akademiker med otrygga karriärer och pressad psykisk hälsa.
När industrin flyttade ut, förlorade Sverige sin praktiska kunskap, innovationskraft och sammanhållning. Facken blev svagare, arbetslivet hårdnade och ojämlikheten växte – från klassrummet till arbetsförmedlingen. Rädsla ersatte tillit.
Stress och press i arbetslivet är också kostsamt. Aldrig förr har så många svenskar varit sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa. I december 2022 var över 42 500 personer sjukskrivna för stress. Det är nästan fem gånger fler än tio år tidigare. 2023 dog 62 personer i arbetsrelaterade olyckor, 700 av stress och 3 000 i förtid av arbetsrelaterade sjukdomar.
Organisationer och samhällen med stora inkomstskillnader och otrygga anställningar är ofta inte långsiktigt produktiva. Hög personalomsättning, lägre innovationsförmåga, utbrändhet och låg lojalitet kan bli följden.
Som en kontrast kan man titta på hur ett amerikanskt företag, Gravity Payments, började öka lägstalönerna efter finanskrisen och sträva efter en likalöneprincip och produktiviteten steg.
En mer jämlik väg ger ett bättre samhälle för alla, medan ojämlikheten förödmjukar och bryter ned även vinnarna i längden. Ojämlikhet ger högre nivåer av psykisk ohälsa, kriminalitet, lägre social tillit och sämre folkhälsa överlag. USA brukar vara det avskräckande exemplet, där miljonärer bor i gated communities av rädsla för brott, samtidigt som fattigdomen skapar social misär.
Historiskt hör Sveriges höga nivåer av allmän tillit och låg brottslighet sannolikt ihop med vår jämna inkomstfördelning mellan 1930–1973. Men de ökade klyftorna leder till segregation, gängvåld i utsatta områden och högerpopulismens styrka i politiken.
Förlusten av industriellt kunnande till följd av de senaste 40 årens politik kommer med konsekvenser för industriarbetarna. Färre arbetare och ingenjörer besitter den värdefulla industriella know-howen eller möjligheter att omsätta denna. Dessa betingelser gav förr arbetarna bra löner och Sverige möjligheter till rikedom.
När ägare lägger ned industrier eller säljer ut dem, försvinner inte bara värdefulla arbetstillfällen utan även yrkeskunskap och innovationskraft. Sverige har fått erfara detta genom flera uppmärksammade händelser. Varvskrisen på 1970-talet, stålkrisen, och senare utförsäljningar av viktiga bolag.
Saab Automobile gick i konkurs 2011 under finanskrisen. Med Saab försvann decennier av ackumulerad ingenjörskompetens. Ett ekosystem av underleverantörer fick slå igen eller omorientera sig.
Liknande historier kan berättas om andra bolag, som när Pharmacia uppgick i Pfizer och forskningen flyttade utomlands.
Ford och senare kinesiska Geely köpte Volvo Personvagnar. Volvo har klarat sig relativt väl under nya ägare, men Kina äger majoriteten i företaget och kan dra hem produktionen till sitt land. Varje sådan strukturaffär kan innebära att know-how sipprar ut ur landet.
Industribasens nedmontering har lett till att vissa högteknologiska kompetenser blivit sällsynta. I dag diskuterar vissa återindustrialisering av Europa. Vi vill plötsligt bygga batterifabriker och halvledarproduktion. Detta är dock tufft när generationer av specialiserade arbetarkunskaper gått förlorade.
Sedan 2000-talet riktar politiker och media strålkastarljuset mot medelklassen. Ordet arbetarklass har alltmer hamnat i skymundan.
Johan Alfonsson menar att detta är problematiskt. Om vi inte urskiljer den stora grupp som arbetarklassen fortfarande utgör (nära hälften av alla anställda), riskerar vi att missa att vem som får det värst under förändringar som pandemier, AI, gig-ekonomin och inflationen.
Hur många artiklar har inte media skrivit om villaägare och deras höjda räntor, jämfört med hur få texter som handlar om hyresgäster som får hyran höjd eller vräks? Ändå är båda konsekvenser av inflationen.
Som Alfonsson frågar: vilken klass tror vi drabbas hårdast när levnadsomkostnaderna rusar? När klassperspektivet försvinner, utgår politiken lätt från en medelklassnorm.
De mer utsatta i arbetarklassen hamnar i radioskugga.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|